(mamma) - Lena

I gårkväll ringde min mobiltelefon. Hoppade högt av skrämsel och oro - så som det varit de sista sex veckorna. "Måtte han inte försämrats"-rädslan inträdde.

Jag kände inte igen nummret. Pust - tur.

Det är syster Katarina som ringer, men från sin mobil. Ojj, rädslan skjuter iväg en pil från hjärttrakten, ner genom hela min kropp, ända ner i fötterna. Knäsvagheten breder ut sig.

Den planerade hemresan blev uppskjuten. Jaha? Vad hände?  - Helikoptern var upptagen på andra uppdrag. Pust, skönt för oss. Katastrof för den som behövde den. Jag vet, men man är ju sig själv närmast.. eller?
Resan blev uppskjuten till måndag, förra måndagen alltså.

Efter att han kommit hem, till Östersunds sjukhus, tar de bort andningstuben ur halsen.

OCH HAN PRATAR.

Han kan för första gången på fem veckor tala om vart det är ont, vad han känner. Han är inte längre instängd i sin kropp.

Det är vad syster Katarina säger till mig där i telefonen.


SEN säger hon:  - Henrik vill prata med dig. Han kommer här.


Kan ni alla där ute som följt hans kamp förstå känslan?
Glädjen?

Kan nån överhuvudtaget förstå UNDRET?
För nog måste det vara ett under, ett GUDS UNDER.

Han berättade om olyckan, om sina skador, om att han mindes att jag var dit och hälsade på och att han kände frustration över att inte kunna meddela sig på något vis till mig då när jag stod där. Han talade om sin nya lägenhet, som ligger på andra våningen. Lägenheten som blev hans under hans tid på sjukhuset, som fadern slutförde köpet av, som kompisarna flyttat in hans grejer i. "Inga problem - jag ska bo där" var hans kommentar när jag undrade lite försiktigt. "Bara jag blir av med ställningen, bäcken-ställningen, så jag kan börja träna nångång......"   Ställningen som ska sitta i tre månader, men som han sa   "ja ja, men jag har ju haft den i 1½ redan" å så skrattade han. Han berättade att han nu kan sitta upp i rullstol, trots rörställningen. Att han fått dit sin dator.
Och en massa massa annat talade vi om - länge.


Älskade älskade Henrik, Tack Gode Gud.

Men, jag kan inte annat än undra, vad har guden för mening med den pojken eftersom han rör vid honom upprepade gånger, och sen släpper tillbaka honom i oskadat skick? Nästan i oskadat skick i alla fall....

---

...i morgon, flygvädret, helikoptervädret, så får kanske "min pojke" komma hem i morgon! Det vill säga- komma hem till sitt hemsjukhus.
Livet blir så mycket enklare för så många. Vänner kan komma och hälsa på, föräldrar och syster får närmare hem - eller närmare till sjuksängen, hur man nu vill se det.
Idag är det en vecka sedan jag var till Umeå och besökte honom, då var förtvivlan nära. Den tänkta hemtransporten blev abrupt avbruten av febertopp och i det närmaste okontaktbarhet, igen.
Förbättring vet jag inte om det är, man kan ju inte veta. Han pratar ju inte, pga tuben i halsen - som läkarna ville ha kvar under transporten hemöver. Men han "svarar" ja eller nej på frågor. Han rör på arm och ben på den sk. oskadade sidan. Hör och häpna, det gör ont i det "förlamade" benet när han får spruta i det!
Han följer med i allt som sker i rummet, han är trött och less på att ligga fjättrad i sängen!

Jag hade inte fel när jag tyckte han reagerade när jag kom. Det var inget önsketänkande.
Han VISSTE, att jag var där....

Måtte bara Gud låta allt gå vägen nudå, så han kommer hem, så han kommer upp, så han kan få fortsätta leva ett värdigt liv.....

Samtidigt så vet jag ju att det finns hjälpmedel idag, så att de mest handikappade kan få hjälp med kommunikation mm.

Som ett ödets ironi, min Mathias arbetade vid sin död på den verkstad som tillverkar elrullstolen Permobil. Jag har tänkt mycket på det de här dagarna. Jag vet vad dessa stolar "kan" göra, eller rättare vad lite den som sitter i den behöver kunna. Anpassningen av stolarna är fantastisk, kan du bara röra på ögonen så kan du sköta din stol....

Jag känner hopp inför framtiden för vår käre Mathias-polare.... bara man inte räds de eventuella handikappen, för han har ju livet, han har nästan räddat livet nu!

---

I går var jag med om TVÅ möten.

Svåra möten, svåra av lite olika anledning kanske, svåra men inte tunga att bära....

Möte nr 1, det jag väntat på.
Som jag hoppades skulle komma. Men som även kunde ha blivit en annan sorts resa och slutgiltigt möte. Ett avsked.

Det var det mötet  som förde mig ut på gårdagens resa.  30 mil t.o.r. skilde mig från besöksföremålet.
Det mötet var nog det svåraste, ändå. Det tunga, på många sätt.

Jag har sagt att NÄR "min gosse" vaknar upp ur medvetslösheten ska jag resa dit och hälsa på honom.
NÄR han vaknar, inte OM.

Nu har han efter nästan en månads nedsövning/koma vaknat, dvs han andas själv, kan andas men har fortfarande andningshjälp inopererad. Hans "skalletak" (som den norske läkaren så fyndigt kallade det!) är tillbakasatt, hans skallben är tillbaks på sin plats alltså. Efter att skalletaket kommit på plats talades det om att han skulle flyttas hem till Östersund.

Efter att ha rådgjort med föräldrar och syster beslutar jag att resa. Det är ändå "bara" hälften så långt till Umeå från Boden!

Han är så trött, han reagerar egentligen ingenting, man vet inte om han känner igen någon, om han hör, om han förstår. Han rör på ena sidans arm och ben. Han öppnar sina ögon. Av förklarliga skäl, lufttuben, kan han inte frambringa några ljud.
Ingen vet något, ingen törs säga något.
"Vår gosse" har livet i behåll - men till vilket liv han räddats vet ingen.

Men - när vi anlände till Umeå sjukhus i går, hade läget förändrats dramatiskt. Flytten till Östersund hade lagts på is tills vidare, han hade fått feber, igen. Den lilla lilla kontaktbarheten hade sjunkit markant. Förmodligen en följd av att "skalletak":s operationen. Röntgen av hjärnan var beställd, med omedelbar verkan. Eller någon annan infektion, i någon av de inopererade slangarna, dropp mm. Sen har han även en "ställning" av metall inopererad för att stadga upp bäckenet - eftersom operation är för riskabelt - än.   

Vi, jag och min älskade sambo som alltid finns där stöttande vid min sida, VI träffade mamman och pappan i den stora entrehallen. Satt och pratade en lång stund. HUR skulle vi göra nu. Systern var vid sin storebrors sida, där hon varit i det närmaste hela tiden. Så anslöt även syster Katarina, vi beslutade att vi ändå skulle gå upp eftersom vi åkt så pass långt, trots att han bara sov. Feberyr, smärtyr. ?? Kanske i bästa fall dessa yror. Bara att ligga ger ju smärta, det vet ju till och med jag, att ligga fjättrad i denna metallställning utan smärtstillande ???? Att operera skalletak, måste ge smärta.

Vi,  - mamman, jag och älskade sambon tar oss genom sjukhusets vindlande korridorer, upp i hissar, in genom låsta kodade dörrar. Fram till rummet där "vår" pojke ligger, ett rum med två patienter. Med två stationära sjuksköterskor som har sin egen expedition i anslutning till "sina" patienter. Datorer som registrerar ALLT, som avläses kontinuerligt. Två sköterskor på två patienter. + en läkare ansluten till just dessa patienter. När vi kommer så håller de på att ta prover, så vi får sitta ner å vänta utanför.

Jag är fruktansvärt nervös, VAD kommer jag att möta?
 "Förra gången" - det är alltid förra gången - så stormade jag in till honom där han låg för observation, då hade han splitterskador och några stygn i huvudsvålen. Då grät han tröstlöst över sin allra allra bästa kompis. Då ville han ha delat skadorna. Jag talade och talade, övertygade honom om att "om de delat på skadorna, hade ingen av dem kunnat leva något liv" nu hade han fått livet och Mathias hade skonats från hjälplöshet i en säng. Han var tvungen att leva bådas liv, han som fick ha livet. Han  har gått en lång lång väg för att förlika sig med sorgen, med rädslan, med fasan av mörker, med att bygga upp ett nytt liv - ett liv "efter"... I fyra år har han "byggt".

NU LIGGER HAN DÄR - ändå - hjälplös, okontaktbar... VAD säger man, vad gör man??

Han var så fin. Så lugn. Vacker. Han är en mycket vacker ung man, med sitt Colombianska ursprung. Om man bortser från alla apparater, som ändå enligt modern hade minskat betydligt i antal, om man bortser från det vita bandaget runt huvudet, lite slangar och tuber, så såg han så lugn och fin ut. Såg ut som om han bara låg och sov en stund.

När jag kommer fram till honom talar jag till honom på vår dialekt.  Frågar om han hör vem det är, om han hör att det är jag, Lena - Mathias mamma. Då öppnar han båda sina ögon och tittar på mig. Han öppnar även sitt svullna öga, det som nästan svullnat igen helt efter skalletaksoperationen.
Jag tycker mig se en förändring i hans ansikte, en liten skälvning runt munnen. Men - man vill ju så gärna se, så det kan vara inbillning.
Enligt syster och föräldrar så hade han inte tittat upp alls den dagen.....

Jag hoppas han hörde mig, jag vill tro att han ville tala om med sin blick att han visste att jag var där.

---

mitt andra möte? Det var av en annan karaktär, ett glädjens möte, lite svårt, men GOTT.
...men jag måste "vila" mig lite efter att ha skrivit detta - förlåt E, men jag orkar inte just nu...

...och hänger vid datorn. Pillar lite här, pillar lite där. Tittar på några kort som jag skulle kunna använda i skolarbetet. Sparar dem i en mapp. Tittar lite mera, litte här och där.
Surfar runt lite, läser bloggar, ids inte ens skriva ett eget inlägg på bloggen. IDS är kanke fel ord, orkar liksom inte vandra hela vägen mellan tanke och handling.
... funderar och funderar... vill helt bara gråta och dra täcket över huvudet. Bara ligga där.
Å ändå, det gäller ju inte mig den här gången, men jag blir så ledsen och nedslagen när jag vet vad de, föräldrarna och lillasyster, måste utstå.
När jag vet att de kommer att få utstå kanske det värsta som kan hända, att hjärtebarnet inte kommer ut på andra sidan sjukhusvistelsen utan hjärnskador.
Först, i första skedet funderar man på livet, måtte livet gå att rädda, sen kommer funderingarna - hur blir det liv man räddas till?
Ingen vet, ingen kan säga något. Inte ens om livet, än.


Idag, kanske, ska läkarna äntligen operera "min gosse".
Nu har det gått 16 dagar - nu är han så pass stabil att de eventuellt törs operera hans krossade bäcken.... kanske.
Tänk att ligga med krossat bäcken i 16 dagar, och att  det är bättre än den påfrestning en operation är - då hänger livet på en skör skör tråd.

Tänk om det ändå "bara" hade rört sig om ett krossat bäcken......

---

Å vad är det undrar vän av ordning?

Det är det vi kvinnor, i huvudsak kvinnor skulle jag tro, ägnar oss åt när vi: inte orkar tänka, inte vill tänka, eller när vi måste tänka! Ett monotont arbete som vi gör med ryggmärgen. Städar, diskar, stryker, osv..... kanske prommenerar, men det är tveksamt om det går in under ryggmärgskategorin.

Så idag ägnar jag mig åt fönsterputs och byte av gardiner. Väldigt lagom engagerande för hjärnan, den får flöda fritt i sin rundgång.  Ingen skolgång, inga lektioner, inget nytt lärande.  Idag är det den "streckade och heldragna" linjen som gäller.

---

Jag är just hemkommen från storseans här i Boden. 

Ingen ande hade några budskap till mig. 

Det ser jag som ett tecken - ett gott tecken!!!!

Eller???

---

Jag skulle leta efter ett namn, stavningen av ett namn, systerns namn.... Om det skulle vara C eller K. jag visste att hon själv skrivit sitt namn i gästboken vid Mathias begravning.
Jag har inte orginalen här, de finns hos pappan, men jag har skannat in dem och har dem på datorn.

Nu när jag sitter här och läser alla namnen, rinner mina tårar, nu när jag orkar ta in - när jag förstår vad bokstäverna betyder.
Så många, så många långväga.

NU känner jag, egentligen NU först, kan jag känna och förstå - när jag ser alla namnen på minnesbladen.
Den enorma kärlek som strömmade emot oss. DÅ var jag nog för förstenad i smärtan så det gick inte in.

Det är märkligt, för jag har stunden knivskarp i minnet - kyrkan - kistan - prästen - alla ungdomarna - ALLT.
Minnesstunden - sorlet, min ständiga ögonkontakt med mamman, vår gemensamma oro för sonen/kompisen, han som skonats. Något som han den första tiden nästan hade ångest för.
Skulle han klara av hela cermonin, när han rusar upp och ut där vi påtårn - mamman och jag hade ögonkontakt, vi fixade.
ALLT minns jag, men ändå inte......Stämningen, och synintrycken finns där...som i en instängd bubbla.
Förstenad. Just förstenad, det är ordet.

Idag när jag läste, kom minnesbilderna tillbaka, men med en djupare innebörd, mitt sinne orkade nu också ta in kärleken som strömmade mot oss, mot Mathias i hans himmel.

---

Läget är inte ens stabilt, inte ens stabilt osäkert...

"Gossen" kämpar på, läkarna kämpar, mamman och pappan kämpar......
kompisarna kämpar - dessa kompisar som törs närma sig döden och olycksoffer, som inte väjer för det onda och svåra,  kompisarna som "varit med förr".... de var fem stycken "ler och långhalm"-killar, som kom samman i gymnasiet. Nu återstår  tre (friska och hela) - som kämpar för sin skadade kompis ..... vart ska detta sluta?

Det kan verka som om de är ligister, orosandar, olycksfåglar. Men nej, de är helt vanliga snälla unga pojkar, med flickvänner, fasta jobb. Välartade helt enkelt.
Egentligen mer än välartade - verkar som om de nästan är lite för bra för denna världen, eftersom kaos och död tydligen förföljer dem.......

---

Marianne Devalladolid skrev denna dikt den 19/2 2003 till minne av sin son

*  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *

... den vackraste dikten jag kan tänka mig, kommen ur ett förtvivlat modershjärta. En mamma som satt fingret på exakt den känslan som infinner sig när ens son är död!  Jag har publicerat den förut här, men den passar till dagens tankar och vemod.

---

Igår såg jag en "gosse" som fick mitt hjärta att nästan stanna, för att sen värka av saknad......

Han stod på affären med telefonen i högsta hugg, han hade inköpslistan där, förstod jag efter ett tag. Han hade ett lite buttert rörelsechema, kantigt och valpaktigt, som en förväxt tonåring. Ljusljust kortsnaggat hår, med en sådan där späd smäcker finmejslad nacke. Kläderna, både jeansen och tröjan hängde lite för stora på den späda gängliga kroppen.

Han stod redan i kassakön när jag kom dit. Jag kunde inte ställa mig bakom, jag kunde inte stå bakom pojken som bakifrån  var så otroligt lik min älskade son. Jag var tvungen att ta den andra kassan, utom synhåll. Jag klarade inte av att stå bakom och dessutom se händerna, de långa fingrarna, de lite bitna naglarna, mekarfingrarna. Hans kast med huvudet, rörelsemönstret. Jag flydde till andra kassan.

Jag tittade efter honom när jag kom ut och det var som jag trodde, han bor här i vårt område, jag har sett honom förut. Men igår blev synintrycket för mycket, nästan som en dubbelgångare. Fast - jag har inte noterat hans ansikte, bara hans gestalt, de är kanske inte alls lika.

---

Nu har det börjat, det hemska
- den förbannade nedräkningen har satt igång inne i mitt huvud....

Jag har varit med om dödsfall i familjen förut, seg långsam plågsam borttyning. Där har jag inte haft de här känslorna av nedräkning. Väntad död ger kanske inte samma katastrofkänsla, jag vet inte?

Beror fenomenet  på att det var glädje, solsken, ett långt liv som var olevt  - å så PANG KRASCH KATASTROF ???

Varje år, eller rättare sagt i år är det fjärde året sedan min värld kantrade, livet fick en annan mening, nya dimensioner.
På både gott och ont, hur nu ett barns död kan föra något gott med sig, men livets mening får sig en genomlysning.

VAD är viktigt.
Allt det där som vi trodde var så viktigt tappar all betydelse.

Idag är det 28 dagar kvar. 
Då, för fyra år sedan, den 19 juli, visste vi inte att det bara var 28 dagar kvar av Mathias liv. Då tänkte jag eventuellt att "idag är min lillpojke exakt 25 år och  en månad gammal"  - förmodligen tänkte jag inget alls.
Att något skulle kunna hända oss fanns liksom inte.

Det händer ju alltid någon annanstans, någon annan ..... inte oss, mig.

---

Grattis Thias, där i din himmel!
Här nere hos oss är det inga pussar och paket, kanske någon där uppe uppvaktar dig ändå.....
I alla fall så sänder "mor" varma tankar till sin lillgubbe idag, lillgubben som föddes för tjugonio år sedan.
Som just i detta nu fått kläder på, tittande sig förundrat omkring till den märkliga värld han kommit till.....

Så var det då, nu är inte...


Varför är födelsedagen så tung? Två dagar på året är sorgen extra tung, födelsedagen och dödsdagen.
Men varför ska födelsedagen vara så tung, den frågan har jag ställt mig de här åren.
Jag tror att det har att göra med den glädje som ett barns födelse ger, glädje och välgång ska följa dig alla dagar....
Man tror att allt ska vara, man har "stora planer", å så slås allt i spillror. Hoppet, glädjen, framtidstron, allt går förlorat. Krossade drömmar. 

Ja jag vet inte, men jag vet att det är en tung dag. I morgon är en annan dag, i morgon kan jag mobilisera nya krafter för mina kvarvarande barn, de barn som finns, som man inte får glömma för den som ligger bortom livet, som bara finns i minnet .....

---

På håll ser jag en mamma och en liten pojke, 10-11 års ålder kanske. En sådan där förvuxen ranglig lintott. Det är så pass långt håll så jag ser bara hans rörelser. Han flamsar på, sprattlar med armar och ben, visar sin  mamma något.

Han påminner så otroligt om min Mathias när han var i den åldern - han flamsade omkring ibland, precis sådär....rörde sig exakt så.

Först småmyser jag lite, fnissar, ler igenkännande - sen griper sorgsenheten tag i mig.... 
Sorgen kommer som ett bedövande slag. Svart och tung.

Bara för att jag såg en liten pojke på vägen.....

---

I den här vardagen som är min - den att sakna sitt barn. Att varje dag vakna upp till en dag när sonen inte finns, sonen aldrig kommer att finnas mera. ALDRIG någonsin.  Han kommer aldrig att ringa mera och gratulera på morsdag eller födelsedag. Aldrig någonsin. Sen har vi alla dagar och gånger man glömmer sig och tänker "det ska jag fråga Mathias om" , "det skulle passa honom, det ska jag köpa i present för det är precis det han önskat sig" ... alla djävla förbannade dagar av saknad.  (ursäkta mitt grova språk, men - det finns inga ord för de känslorna, inte ens de grova orden räcker till....)

Så finns det då ändå någon form av tröst. Konstig märklig tröst - idag har jag bäddat rent i min säng. Med Thias-påslakanet! Påslakanet han fick av mig, påslakanet jag tog ur hans säng den där förbannade dagen jag städade ur hans lägenhet. Påslakanet han sov i sista natten han var hemma - innan han åkte iväg på sin sista och ödesdigra bilresa.

Det är en tröst att ha hans påslakan i min säng ...... Nu har jag  en Thiassäng att krypa ner i till kvällen!

---

Ojj, vad jag spratt till - jag såg bara årtalet!

Nu var det ju inget årtal - det var antal kommentarer.

Årtalet - 1979 - min sons födelseår!  Jag läste siffrorna  som ett årtal.....

Det ofattbara händer, igen och igen....

Jag läser i vår lokala tidning, pappersvarianten,
om en ung pojke som förolyckats i trafiken.

Jag läser min hemtidning,
via nätet, två unga pojkar har förolyckats i trafiken.

Nån har kört för fort, en annan har haft för avsikt att ända sitt liv.

Det spelar ingen roll hur det går till,
det är så åt helvete det kan vara ändå.

Dessa unga pojkar, just på tröskeln till vuxenlivet,
dessa unga pojkar har familj - mamma och pappa, syskon, kompisar, flickvänner kanske.

DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT

...hur det gick till, vems felet var - spelar i min värld ingen roll
- de är döda, de unga pojkarna har ryckts från sina kära..........


...jag vet hur det känns när polisen står på trappan.....

Idag är en annan dag, idag är det 11½ månad tills nästa helvetesveckor inträder.

Nu har jag genomlevt "sista måltiden" som var pizza med sonen på kvarterets pizzeria, torsdag innan de åkte. Jag har funderat på vad vi sa, vad vi inte sa utan tänkte och kände. Jag är så glad över det ljusa minnet.

Jag har genomlevt "sista samtalet" det glada per mobil som så abrupt avbröts av strömbrist. Sugit på varje ord.

Jag har tänkt på min egen oskyldiga sömn där på natten, halv två, när sonen/hjärtebarnet möter sitt öde i mörkret i form av två älgar. TVÅ, förstår ni, TVÅ älgar. Det var aldrig meningen att det skulle gå bra. Kompisen, han fick sår i huvudet, inte skärsår utan skador av kraften i smällen, huvudsvålen rämnade helt enkelt - sen inga fler skador. Det var meningen att bara en av dem skulle drabbas.

Jag har genomlevt poliserna, prästen. Det var faktiskt bara två svarta polisuniformer och en kvinnlig präst där i trapphuset. Jag förstod i går natt att min minnesförlust/bristande koncentration  inträffade just i det ögonblick jag fick meddelandet.
Jag har gått igenom vad poliserna sa, det var just de (stackars) två poliserna som varit på olycksplatsen. De kunde berätta hur det hade varit, vad de trodde hade hänt. Vem ytterligare som kommit till olycksplatsen. För mig var det en gåva att det var just de som kom till mig. Två relativt unga polispojkar, så trots min förlust så såg jag på dem att det tagit väldigt hårt även på dem.

Jag har gått igenom vad jag gjorde sen. Hur jag inte hade en aning om telefonnummer varken till sambo eller jobb. Hur en av poliserna ringer dessa samtal. Jag sitter som en frusen stod, helt klar i huvudet men oförmögan att säga ett vettigt ord.
Jag får hjälp av prästen att ta reda på vart på sjukhuset kompisen låg. Min första tanke går till honom. STACKARS barn.

Sambon kommer hem. Vi bara sitter där. Fattar ingeting. Vad ska vi göra nu, vad gör man?

Sen måste jag bara åka och besöka kompisen. Så vi åker iväg på sjukhuset. Hittar honom i en sjukhussäng. Han har några kompisar hos sig, de är förkrossade, kompisen är förkrossad. Så kommer då jag, tigermamman instormande. Jag tror att de, kompisarna, blev förskräckta först. Men - insåg att det var omtanke, inte ilska över att just han överlevde å inte Mathias.
Han berättade och berättade och berättade, om och om igen gick han igenom minuterna, sekunderna. Den totala tystnaden efter helvetessmällen. Lukten. Just lukten och det totala mörkret kom han tillbaka till. Å att  - "vi har väl kunnat fått dela på skadorna". Jag försökte trösta, hur tröstar man en 22årig pojke som just mist sin bästa kompis? Sin ler-och-långhalm-kompis??

Efter det blir det polishuset. Tänk va! Åka till polishuset - i ett sådant ärende! 
Hämta tillhörigheter. Det finns inga. Bara blodiga kläder.
Ett halsband och ett piercingsmycke är det enda jag har med tillbaka.
Det som jag funderat på ända sedan dess, identifiering? Har jag sett för många deckare på TV? Men ingen identifierade honom. Han hade ingen plånbok, inget körkort på sig, ingenting. Ändå ansågs det att det var min son som omkommit.  Jag såg honom aldrig, blev mycket bestämt avrådd, fanns inget att se. Men hon som lade honom i kistan är väl bekant med oss, så naturligtvis var det han. Hon upprepade det flera gånger. (jag har ju läst obduktionsprotokollet, jag förstår varför jag avråddes)
Jag får prata med den polis som skulle göra olycksplatsutreningen, det görs ju alltid en ordentlig sådan numera vid dödsolyckor. Vi får den exakta possitionen där det skedde. Ca sex mil från Östersund, sex mil från slutmålet. Futtiga sex mil fattades på deras resa från Växjö! Vi får besked om när han kommer "tillbaka" från rättsmedicin. Vi bestämmer att jag ska ha kopia på obduktionsprotokollet.

Sambon och jag åker till olycksplatsen. Vi hittar den nästan inte, inga bromspår, ingenting tyder på olycka. Till slut hittar vi stället. Vi går vägen fram, vi tar kort, vi spekulerar. Jag "ser filmen"......
Vi åker och försöker hitta bärgarföretaget som tagit hand om bilen, men den är redan körd vidare till Östersund. I bilen finns pojkarnas alla saker kvar. Väskor, körkort, telefoner, nycklar ... allt har flugit omkring. Man har ju faktiskt alla saker liggande i bilen, man räknar ju inte med att den ska ligga upp-och-ner.... snurra många varv.

Efter denna tripp, åker vi så till pappan och systrarna. Syster som bor längre bort hade kommit "hem", hela återstående familjen är samlad. Dessutom har vi en  86 år gammal morfar som ska informeras och tas omhand.

Kontakt med begravningsbyrå. Nu befinner vi oss på landet, alltså ringer man ett samtal till ombudet på orten. Så kommer hon ilande och tar hand om oss och allt, hemma i vårt hem! Vi bestämmer att hon ordnar med Mathias när han kommer tillbaka, hon ordnar så han får komma "hem". (Hon lovar att försöka sätta tillbaka hans smycke. Det blir inte lätt, men hon lyckas.)
Jag måste veta var han är, jag vill inte att han ska ligga på någon rostfri plåt i något skåp.
Jag vill ha honom hemma i bårhuset, vid hembygdens kyrka. I en kista.

Sen följer en massa byråkrati.

Sen ska det ordnas med begravning. Annonser.  Verser. Minnesblad i kyrka. Kaffe i församlingshemmet. Tack Liselotte för den nyskriva sången du sjöng vid begravningen, helt  tillägnad Mathias och stunden.

Begravning. Urnnedsättning.

Allt det här jag jag gjort nu igen, det senaste dygnet.

Återigen satt in In Memoriam annons i ortens lokala tidningar.

                                               *

Nu är jag "fri" igen, filmen tonar bort, nu kan jag bara vänta på nästa augusti. Dit är det 11½ månad!

När jag går igenom allt, så kan jag inte tycka att jag kunde ha gjort någonting så mycket annorlunda.
Allt kändes bra då, och gör fortfarande det.

Trots allt så pratar vi om katastrofen, den som bara händer alla andra.
Jag tror att det är viktigt  att man hanterar katastrofen ödmjukt, och med skärpta sinnen, så skärpta de nu kan vara i det läget.

Så återigen - TACK ALLA - för att ni tagit er tid med mig. 
Nu ska jag gå ut i verkliga livet och leva ett vanligt liv igen.
Glädjas åt mitt växthus, som fortfarande ligger i en hög på gräset, i brist på skruvar.
Intaga surströmming på altanen till helgen.

Börja skolan på måndag.