(mamma) - Lena

Ett år sedan pappa dog.

Att pappor dör, när de är 89 år, är helt naturligt i min värld. I synnerhet pappor som lider av tämligen dåligt minne, väldigt dåligt minne vill jag påstå. Pappor som har prostatacancer, långt framskriden så det är "stopp i röret" sedan något år tillbaka. Pappor som är så orkeslösa så de inte ens orkar hålla i fiolen längre, inte kan stämma den eller spela. Pappor som inte kan sätta på radion, eller TVn heller för den delen, som inte längre vet hur man gör. Pappor som inte orkar läsa ÖP, som inte längre kan läsa sin älskade LAND. Pappor som sitter i sin rullstol, eller ligger på sin säng hela dagarna. Overksam.

När pappor kommer till det vägskälet, då tackar jag Gud att han leder papporna fram till den himmelska porten. På andra sidan, eller kanske till och med i dörröppningen, hoppas och tror jag att mamma fanns. Välkomnande. Återförenade efter alla dessa år, 34 år. 34 år bestående av så mycket ensam smärta, sorg, som med åren utvecklats till bitterhet över hur livet blev.
Klart att det är sorgligt att han är borta, men samtidigt så har han fått välbehövlig ro och frid. 

Den sista resan kan komma som en befrielse när man är 89 år, när man levt ett aktivt och väldigt  friskt liv i 86 av sina levnadsår.

Då välkomnar man Silverklockorna när de kallar....

---

Av en speciell anledning så har jag "satt ut" min värkmedicin. Med början i lördags, dvs inget sen fredagmorgon.

Jammen, det gick ju jättebra! Kanske vinet till lördagsmiddagen bidrog, vad vet jag? !! Visserligen så hade jag ont, lite här och där faktiskt.
Söndag gick också bra, så pass så jag började fundera över om jag är simulant?
Går jag här och "skryter" med min kroniska smärta?
Tar jag värkmedicin av gammal vana och "för säkerhets skull" ???

NEJ, så var det inte.

Idag är det ONT, å då snackar vi "går-nästan-inte-andas"-ont. Sådär så man håller andan, och stånkar och stönar...kan inte ens ligga! - ja ni som "varit där" vet vad jag pratar om!

Två dagar gick det. NU har jag smackat i mig tillåten dos, (å lite till)  det hjälper inte, få se vad nattens vila ger....

Så nu vet jag. Jag är ingen simulant. Jag håller mig bara ovanför ytan, för med medicin så är jag ju ingen stjärna direkt - utan det kan behövas kryckor och korsett även då .....

Ibland funderar jag på dem som "skryter" om att de är klena i ryggen.
Men - de är så duktiga (och ståndaktiga)  så de behöver då alls ingen värkmedicin. För den är ju såå farlig. 
Hur hänger sånnt ihop???

Jag brukar skryta om att jag är arbetsför - på 50%! 
(Hmmm, med medicin då.)

Utan är jag en sopa, 100% sopa!

Så nu får vi se hur det går, med mitt värkmedicinprojekt!!!

---

Nån som kan gissa?

---

Idag ska jag skriva om något roligt!

Jag känner att jag behöver pigga upp mig, är bara trött, "väntlöus", allmänt otålig och energilös.

Vad är roligt?

Ute har regnet kommit, de varnar för "storm och drivis" - därför är vår campingtur inställd, vår förmodligen sista för i år.....

Fredagsstädet har blivit inställt den här veckan, tror det går bra ändå.
DET är uppiggande. Fast, jag tillhör den där knäppa skaran som tycker om att städa....

Andra knäppa sidor jag har, konstaterade jag i morse (nu kom jag på en ännu knäppare sida, när jag skrev morse..!) - är att jag inte känner det minsta tlilla köpsug när all reklam ramlar in. Inget av alla suuupererbjudanden lockar. Inte kläder, inte sängar, inte nya soffor, inte nya mysiga plädar, inte trädgårdslampor, inte ens blomsterlökar i massor. Jag blir bara trött av att se allt, fast - kanske ändå - ett litet litet klickgolv till datarummet??? Eller sovrummet??? Ett litet sug väcktes -  om lite nytt golv, efter dörrbytet, lite ny tapet i sovrummet...
Hmmm... jag kanske stiger några grader ändå då, på "icke-knäpp" skalan. Lite köpsug ändå?

Knäppet nr 2. När jag pratar morse, å så tittar jag på klockan å då är den i skrivande stund sju! Å jag har varit uppe och vaken läänge...



Något roligt var det??  ????
Jag skulle skriva om något ROLIGT ????

Nån rolig bild kanske?


pysslingar blir man glad av!


"nya" skåpluckorna blir man glad av, varje gång man kommer in i köket!


...utomlandsminnet. Man kan fortfarande känna solens värme, solbrännan finns fortfarande kvar.


...kantarellfyndet i Boden, det kan man suga på länge....


...alla jordgubbarna vi fick, som vi åt, minst en liter varje kväll, under ganskla lång tid....


lyckan att kunna GÅ, att jag har fått in vanan att  "det är gådag varannan dag". 5 km varannan dag sedan i mars!
Det är roligt!


att ha tid, ta sig tid för reflektion. Det är inte bara härligt, roligt, underbart. Det är nödvändigt!


Men se där, nu har jag piggat upp mig,
nu ska jag skrida till verket och göra några skoluppgifter!!!

**************************************

PS.  kommer jag på något mera suuperroligt - då återkommer jag i ämnet!  DS.

---

Efter att bott i detta huset i tre somrar, putsat fönstren - så många gånger som en "god husmor" påbjuder. SÅ upptäckte jag, eller rättare sagt Älskade sambon en fiffilurig bonusgrej i lördags.
I lördags var det stor fönsterputsdag här i lilla hemmet, och, anledningen till att sambon upptäckte, kan det vara att det var första gången han deltog??.

Ut steppade MammaLena i tidiga morgontimman med två hinkar med vatten, tre trasor, och en assistent i form av Älskade sambon.
Den undermåliga trappstegen riggades, den har tappat "tussarna" så den sjunker ner i jorden + att den har en tendens att vilja fälla ihop sig.
Vingligt värre, med andra ord. Men vad annat kan man förvänta sig av en kvarlämnad stege, inget att ha - inte ens värd att kasta på tippen!

Så skred jag till verket, ledsagad upp av sambo, hållandes i stegen, hållandes i min hand. Väl uppe gick det ju bra, om jag får stå stilla där uppe alltså. Å där kommer trassköljande sambon in! Så lyxigt. Lite som en opererande läkare - "trasa tack", "skölj".  Å så höll vi på, med våra få fönster. Endast sex stycken - att jämföras med i mitt tidigare livs  23 i två våningar....

Å DÅ, när solen sken så fint, såg vi  VI HAR TONADE RUTOR i våra fönster!  I alla sex.

Någon gång på -80-talet så byggde förre ägaren om fönstren - budgetvarianten. De tog befintliga fönster, satte ihop dem till treglas, byggde in alltihopa till icke öppningsbart, och satte in ventilationssystem med avancerade kanaler på vinden mm. Mannen i huset var "ventilationsgubbe" så det var ett naturligt val för honom. OCH, han valde att sätta en tonad ruta ytterst i "nya" fönstren. Kanske därför att huset inte kan vädras på vanligt vis, genom att öppna fönstret?  
Ett  försäljningsargument att använda sig av kanske, den dagen det blir aktuellt!

Inbygda solskydd. Inte konstigt att vi inte förstått grannarna i de närliggande husen när de klagat på solvärmen som strömmar in genom fönstren mot söder....
NU förstår jag ju, dessutom, varför det blev så märklig färg på de vita gardinerna jag hängde upp i somras!

Och jag som annars anses vara en någorlunda smart kvinna ?????

---

Vänta är inte min melodi. Har aldrig varit. Jag blir otålig, trött, sur och allt möjligt - av att vänta. Jag känner mig bunden till händer och fötter av att vänta. Jag blir rastlös och oföretagsam. Jag kan inte hitta på något annat vettigt att göra medans jag väntar....

Vad jag väntar på?

Tre saker väntar jag på just nu.

Nr 1. Det viktigaste av allt. Jag väntar på att "gossen" ska vakna, att man kan ställa diagnos, att den hemska ovissheten ska ta slut.

Sen har jag två egna projekt på gång. Lite småhemliga än så länge, tycker jag i alla fall.

Det ena är en ganska stor sak, för mig personligen.
Det andra är en ganska stor sak för "medmänskligheten".

Båda ska bara "startas upp" så att säga. Jag går och väntar på att få börja agera...... å dé é jobbit! - att vänta alltså.

Den personliga, handlar om att skicka in en ansökan... å hur svårt kan det vara? Tröghet i systemet! Mitt system. Kanske skuggan av tvivel ännu finns, det kanske är därför?

Det andra, mänsklighetstestet - startar lite förberedande på lördag!

Åhh va jag blir trött av att vänta.

---

...och hänger vid datorn. Pillar lite här, pillar lite där. Tittar på några kort som jag skulle kunna använda i skolarbetet. Sparar dem i en mapp. Tittar lite mera, litte här och där.
Surfar runt lite, läser bloggar, ids inte ens skriva ett eget inlägg på bloggen. IDS är kanke fel ord, orkar liksom inte vandra hela vägen mellan tanke och handling.
... funderar och funderar... vill helt bara gråta och dra täcket över huvudet. Bara ligga där.
Å ändå, det gäller ju inte mig den här gången, men jag blir så ledsen och nedslagen när jag vet vad de, föräldrarna och lillasyster, måste utstå.
När jag vet att de kommer att få utstå kanske det värsta som kan hända, att hjärtebarnet inte kommer ut på andra sidan sjukhusvistelsen utan hjärnskador.
Först, i första skedet funderar man på livet, måtte livet gå att rädda, sen kommer funderingarna - hur blir det liv man räddas till?
Ingen vet, ingen kan säga något. Inte ens om livet, än.


Idag, kanske, ska läkarna äntligen operera "min gosse".
Nu har det gått 16 dagar - nu är han så pass stabil att de eventuellt törs operera hans krossade bäcken.... kanske.
Tänk att ligga med krossat bäcken i 16 dagar, och att  det är bättre än den påfrestning en operation är - då hänger livet på en skör skör tråd.

Tänk om det ändå "bara" hade rört sig om ett krossat bäcken......

---

Nästan.

Jag har nu tillfrisknat i mitt knä, så nu har jag återupptagit min "varannan-dags-gåing", dock med en liten brakslapp instucken. Jag går runt hemmet, runda om 5 km men men möjlighet att ta mig hem uttipåifall att....  Man SKA inte säga inte ordet, man SKA inte förbereda sig på att det ska gå på tok. Jag vet, men, jag har fortfarande i gott minne den där morgonen när knät inte bar mig - och jag stod 1 km hemifrån..... I lördags gick jag gamla rundan, Älskade sambon var hemma, kunde ha ryckt ut med bil   :)

Alltnog.
I morse när jag var ute, var det bara några grader varmt - rådimman låg som ett töcken över Boden. När jag kommer ut på stora vägen (vilken nu det kan vara?) Vid regementet, (jag är oduglig på att minnas bokstavs och sifferkombinationerna på sånnt) så ser jag tre renar i dimman. Mellan husen, militärhusen!

När jag hämtat mig så ser jag ju att de är innanför staketet, har dessutom lite mer staket runt sig!  Efter ett ögonblick ser jag även reklambanderollen. Pust - nån hade satt dem där - inga bortsprungna stadsrenar.

Reklam - javisst - det är ju VM i stan - Militära VM i skytte.

   '  '  '  ' 
förtydligande:  Riktiga livs levande renar, tre stycken å så var där en Moskosel-kåta, så det ska nog bli vådligt pittoreskt innan VM är slut! Man törs väl inte säga att det var bara "lappen" som fattades, men samen då. Eller så sov han sin vackraste skönhetssömn - fast jag tror inte han var hemma - det rök inget ur kåtan!

---

Visst är det vackert - en frostig morgon. Innan solen "tagit" bort det skira frostiga....

Men samtidigt så är det härmed slut med växtligheten. Innan, förra veckan var det "skörd" här hos oss...miniskörd, men ändock.


chili - från en planta som jag fick som baby. Samtidigt kom det en paprikaplantbaby...


som gav dessa...


och här är det som inte hann mogna innan frosten...

Potatisen blev inte förevigda - de var ju "bara" potatisar! Mina favvisar - mandel. 
Som kuriosa kan nämnas att här uppe när man talar om potatis så säger man " potatis och rundpotatis"... jag har hamnat rätt märker ni, har inte ätit annat än mandelpotatis på de fyra år vi varit här ......


Å så får jag inte glömma de  4 auberginer jag har i kylskåpet, som inte heller kom med på bild!

...för att inte tala om det som slunkit ner i magen under växtperioden... gurkor och massa tomater.

Skörden har varit skral, sommaren för konstig, torr och kall,
men nästa år - då!

---

Å vad är det undrar vän av ordning?

Det är det vi kvinnor, i huvudsak kvinnor skulle jag tro, ägnar oss åt när vi: inte orkar tänka, inte vill tänka, eller när vi måste tänka! Ett monotont arbete som vi gör med ryggmärgen. Städar, diskar, stryker, osv..... kanske prommenerar, men det är tveksamt om det går in under ryggmärgskategorin.

Så idag ägnar jag mig åt fönsterputs och byte av gardiner. Väldigt lagom engagerande för hjärnan, den får flöda fritt i sin rundgång.  Ingen skolgång, inga lektioner, inget nytt lärande.  Idag är det den "streckade och heldragna" linjen som gäller.

---

Jag är just hemkommen från storseans här i Boden. 

Ingen ande hade några budskap till mig. 

Det ser jag som ett tecken - ett gott tecken!!!!

Eller???

---

Jag skulle leta efter ett namn, stavningen av ett namn, systerns namn.... Om det skulle vara C eller K. jag visste att hon själv skrivit sitt namn i gästboken vid Mathias begravning.
Jag har inte orginalen här, de finns hos pappan, men jag har skannat in dem och har dem på datorn.

Nu när jag sitter här och läser alla namnen, rinner mina tårar, nu när jag orkar ta in - när jag förstår vad bokstäverna betyder.
Så många, så många långväga.

NU känner jag, egentligen NU först, kan jag känna och förstå - när jag ser alla namnen på minnesbladen.
Den enorma kärlek som strömmade emot oss. DÅ var jag nog för förstenad i smärtan så det gick inte in.

Det är märkligt, för jag har stunden knivskarp i minnet - kyrkan - kistan - prästen - alla ungdomarna - ALLT.
Minnesstunden - sorlet, min ständiga ögonkontakt med mamman, vår gemensamma oro för sonen/kompisen, han som skonats. Något som han den första tiden nästan hade ångest för.
Skulle han klara av hela cermonin, när han rusar upp och ut där vi påtårn - mamman och jag hade ögonkontakt, vi fixade.
ALLT minns jag, men ändå inte......Stämningen, och synintrycken finns där...som i en instängd bubbla.
Förstenad. Just förstenad, det är ordet.

Idag när jag läste, kom minnesbilderna tillbaka, men med en djupare innebörd, mitt sinne orkade nu också ta in kärleken som strömmade mot oss, mot Mathias i hans himmel.

---

Under flygresan till Bulgarien satt sambon bredvid en man, som sedan av oss kom att kallas "Kiruna". Han provade de starka dryckerna redan på flygplatsen, inmundigade ytterligare på planet. Säger inte mera. Det blev lite trubbel, han fingrade lite på flygvärdinnan när hon gick förbi. Man tar inte på flygvärdinnor på Balkanair-plan, inga flygvärdinnor finner sig i sådant men ... det blev säkerhetsvakter och stora grejor. Till slut kom han i alla fall av planet. Lite moloken, sur och arg. "Jag har ju inte gjort nått" tyckte han.

Alltnog, denne "Kiruna" var ganska blek i skinnet när han äntrade planet för hemfärd. Man kan ju bara undra varför. Skiner inte solen i baren??? Inte ens i Sunny Beach i Bulgarien???

Jag tror att våra skåpluckor varit på samma resa som "Kiruna", de är helt bleka de också!!



men fina!

---

Läget är inte ens stabilt, inte ens stabilt osäkert...

"Gossen" kämpar på, läkarna kämpar, mamman och pappan kämpar......
kompisarna kämpar - dessa kompisar som törs närma sig döden och olycksoffer, som inte väjer för det onda och svåra,  kompisarna som "varit med förr".... de var fem stycken "ler och långhalm"-killar, som kom samman i gymnasiet. Nu återstår  tre (friska och hela) - som kämpar för sin skadade kompis ..... vart ska detta sluta?

Det kan verka som om de är ligister, orosandar, olycksfåglar. Men nej, de är helt vanliga snälla unga pojkar, med flickvänner, fasta jobb. Välartade helt enkelt.
Egentligen mer än välartade - verkar som om de nästan är lite för bra för denna världen, eftersom kaos och död tydligen förföljer dem.......

---

När vi kom hem från vår semestertripp låg det ett brev hos mig, från vår lokale blomsterhandlare. Jag hade blommor att få, eftersom jag inte svarade på ringsignalen så skulle jag höra av mig när jag återvänt hem!

VEM skickar blommor till mig???  Ingen aning....

Idag hörde jag av mig via mail, efter nån timme knastrade det i gruset på vår gård. Blombudet!!


Tack, tusentusen TACK - Kusin Astrid!


*  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *

Sällan har något kommit så precis lagom......

---

Var det på Kallax flygplats i gårkväll klockan 17,35

Alltså - nu är min ledighet slut, åter i vardagen....

♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥


så här började den, ledigheten


"ovanför molen är himlen alltid blå" heter det ju. Det här är just innan det börjar mörkna....

..framme....klockan är nu kvart i 12 på natten....



...talande bild - en hel skock människor - stirrande på ett tomt bagageband. Varför stå och titta när bandet är tomt???
Personalen hade nog tagit sin lagstadgade rast för exakt en kvart tog det innan några väskor började komma igen, likadant för båda just ankomna flygen...  stopp mellan midnatt och 00,15 - eller så bytte dom skift???



Nån tyckte att  28 grader var i varmaste laget ....


Sen transfer till hotellet. Med en minibuss, med en chaufför som inte hittade vårat hotell!
Men - vi var ju 11 stycken, klockan var ett på natten, hett som i *det där onämnbara*  - till slut hittade han efter att tittat på en liten urriven kartbild ur resekatalogen som en av oss varit smart nog att ha i handväskan....... Stämningen var god, chauffören sur. Sen var det bara att försöka varva ner och försöka sova i hotellrummets 29 gradiga värme.....

Sa jag att det var 10 grader även när vi for, och duggregn.......


....... det kommer mera...........

---