Plötsligt händer det....
God fortsättning...
på julefirandet, alla goa bloggvänner!
En god husmor...
Jag har hela mitt vuxna liv levt under snaran "en god husmor"... hon gör si, hon gör så...
När julen närmar sig så ska den goda och framför allt glada husmodern ha fullt i sina skåp - skafferi, kyl, frys och för den delen även i matkällaren (för det som inte ryms på ovan nämnda ställen).
Den glada och goda husmodern ska ha välstädat, nypyntat.
Och framför allt, så ska hon ha rosor på kinderna och förkläde på mage, mitt uppi allt.
När jag var ung, under min svärmors skarpa ögon, trodde jag fortfarande att "så skulle det vara".
Många meter korv har stoppats. Många "sju-sorters-kakor" har bakats, många pastejer och patéer gräddats. Många julskinkskok har gjorts, sillar lagts, potatisar skalats och blivit till Janson. Många julbord har dignat.
Julklappar. Paket. Snören. Julgranar. Kulor. Bockar. Tomtar. Julrim. Julkort. Pyssel. Julfester med barnen.
Vad hände sen. Den goda husmodern som heter (mamma)Lena somnar efter att tomten kommit och gått. Utmattad och slut sover hon sig igenom resten av julkvällen.....
Idag är jag ingen god husmor. Men jag är vaken på julaftonen.
Det finns mat att köpa på affären, det är inte självklart längre att det är jag som ska göra den. Själv vill jag ju egentligen bara ha en tunnbröstut med skinka på, då är det jul för mig. All den där maten som åker ut och in i kylen, som ingen orkar äta, den är bortrationaliserad i mitt/vårt hushåll numera.
Efter en jul med nyopererad rygg, så vet jag - att - man kan städa lite inom synhåll, sätta sig där, titta på granen, inta en julstut, ta en klunk julmust och avnjuta julefriden....
Vart jag vill komma?
Julstöket hos oss ligger på en märklig nivå i år.... om några dagar beger vi oss neråt landet. Julgranen står så grön och grann här hos oss, men jag kan inte minnas att det var någon som julstädade innan den kom upp.
DÄREMOT, har (mamma)Lena tillbringat många långa timmar vid datorn... Julkort att skicka med posten har skapats, kuvert har designats, papper för nämnda julkort har jagats på stan. Julklappsettiketter har gjorts till de få paketen som vi köpt. Etiketter till lite hemkokta julgåvor har gjorts, förkastats, gjorts nya.
"Julspel" i powerpoint, att skicka till vänner och bekanta - året hos oss i bild och text, har stötts och blötts. Sen hade jag tänkt att släktforskningen kommit så långt att något skulle kunna brännas ner och föräras berörda. Men där sprack tidsplaneringen! Släktforskning TAR TID!
Vaddå städa, vaddå koka, vaddå slita ut sig?
Julen, det vi halvt tar ihjäl oss för - det handlar nästan bara om de tre fyra timmar efter Kalle Anka och fram till julklappsutbytet. Men sen då?
Vi ska nog ta det lite lugnt så vi inte står där med ett stort jasså och skägget i brevlådan när klockan närmar sig nio på julaftonskvällen, eller sover sött och utmattat i soffan.
Det blir jul, vare sig vi stökar och sliter ut oss, vill eller inte vill.
Jag satsar på att ta julen som en Glad husmor. I år ska jag inte heller stå för maten på julaftonen. Men en julstut vet jag att de har, på hembakt tunnbrö dessutom.
Då är det jul för mig.
Det finns bevis...
BILDBEVIS.....
vad bevisar det där? Att det är mörkt i Boden?
...att något rör sig i mörkret?
...det verkar vara en "medelålders kvinna som färdas i ilfart" eller hur hon nu beskriver sig själv på bloggen....
YESS YESS YESS... (mamma)-Lena har beträtt skidorna efter många års frånvaro.
Lägg speciellt märke till: RÖDA skidor, RÖD väst, RÖD mössa, röd näsa!
Hur det gick? Förvånansvärt bra, inga skador.
Vurpa? - Jodå, precis som jag skojat innan - klart jag ramlade mitt i spåret där det var som plattast.
Låg där som en skrattande säl utan att ta mig upp! Fotografen fick agera bärgade ....
Jag undrar...
Vart har den här människan tagit vägen? Hon som skriver på den här bloggen???
Jag ser henne ibland, hon sitter vid datorn!
Lutar sig nära nära mot dataskärmen.
Låter gör hon också... hmmm, jaha, jasså, ojjdå, de va värst...
Så tittar hon på klockan - ropar högt - kastar sig iväg ut genom dörren och rusar, mot skolan skulle jag tro. Borta är hon i alla fall...
Sen kommer hon hem, sätter sig vid datorn, lutar sig fram och börjar igen....
Släktforskning heter det!
Vaddå julstök? När det finns kyrkböcker på nätet? När det finns passagerarlistor på Amerikalinjens båtar att söka i. När man kan förlora sig bort till 1800-talets första hälft och utläsa det hårda liv som folk levde då. Moralen, oäkta barns omilda öden, imponeras över människornas modighet att flytta som de gjorde.
Vad är då julstök värt, när det ändå är mörkt nästan hela dygnet. Då kan man hänga upp lite gardiner, tomtar och änglar, tända några ljus och svipps så är det jul.
Så får frun i huset fortsätta gräva i sitt förflutna.....
Jag ser henne ibland, hon sitter vid datorn!
Lutar sig nära nära mot dataskärmen.
Låter gör hon också... hmmm, jaha, jasså, ojjdå, de va värst...
Så tittar hon på klockan - ropar högt - kastar sig iväg ut genom dörren och rusar, mot skolan skulle jag tro. Borta är hon i alla fall...
Sen kommer hon hem, sätter sig vid datorn, lutar sig fram och börjar igen....
Släktforskning heter det!
Vaddå julstök? När det finns kyrkböcker på nätet? När det finns passagerarlistor på Amerikalinjens båtar att söka i. När man kan förlora sig bort till 1800-talets första hälft och utläsa det hårda liv som folk levde då. Moralen, oäkta barns omilda öden, imponeras över människornas modighet att flytta som de gjorde.
Vad är då julstök värt, när det ändå är mörkt nästan hela dygnet. Då kan man hänga upp lite gardiner, tomtar och änglar, tända några ljus och svipps så är det jul.
Så får frun i huset fortsätta gräva i sitt förflutna.....
Jag finns...
Jodå, jag finns här. Även om det är tyst och lugnt på bloggen, så finns jag.
Sällan blir det som man tänkt sig, och när det blir nya förutsättningar så blir det nya vägar som ska utforskas.
Nya dörrar.
"Dörrarna" är min käpphäst.
Du har alltid ett val. Du kan alltid välja vilken "dörr" du ska ta. Och bakom varje dörr finns nya och nya och nya... nästan lite som när man skirver i en antavla i släktforskningen - det blir hur många "trådar" som helst.
Men jag har inget val, säger vän av ordning. Nej, det kan tyckas så, men många val är så små och invanda att vi tänker inte på att vi gör dem.
På morgonen.
Första valet, det är inget val för det sker utanför vår vilja - att vakna. Men sen kommer första valet. Ligga kvar eller stiga upp? Gå på toa eller kissa i sängen? Stiga upp och äta frukost eller ligga hungrig?
Sen väljer vi ju vad vi ska göra med dagen. Gå till jobb eller stanna hemma. Men allt vi gör bygger på vårt senaste val, på den sist valda dörren. För när vi passerat en dörr/ett val så kommer det in nya förutsättningar.
Visst är det spännande i livet, för vi bestämmer själva HUR vi ska förhålla oss. Mycket står utanför vår makt, jovisst, men inställningen till livet och händelser, det är vårt eget val.
Om jag fått välja, hade naturligtvis min son levat idag. Men när den dörren var tvungen att passeras, så valde jag ändå själv hur jag skulle förhålla mig till det som fanns där bakom. Och det öppnade andra dörrar. Hade det aldrig hänt det som hände med Mathias så hade vi/jag aldrig flyttat till Boden, brukar jag säga. Det är nog så, och upplevelsen av att flytta till något helt okänt, etablera sig, få nya perspektiv på allt... öppnar nya dörrar.
Skola, hade det blivit skola för min del? Hade jag träffat alla dessa "utlandsfödda"elever som jag träffar varje dag? Hade jag fått insyn i det liv som de tvingas leva? NEJ.
I dag valde jag att stiga upp, att blogga, snart ska jag äta frukost, idag ska jag stanna hemma från skolan (lärarens förslag, han kan inte hitta på mera för mig att göra), sen ska jag läsa kyrkböcker på nätet för att söka lite i den för mig nästan okända biologiska släkten.
Dagen tänkta val. Sen vet man aldrig vad som kommer..... det kom ett mail, hörde jag, det kan stå något där som omkullkastar alla mina tänkta val och planer!!
Sällan blir det som man tänkt sig, och när det blir nya förutsättningar så blir det nya vägar som ska utforskas.
Nya dörrar.
"Dörrarna" är min käpphäst.
Du har alltid ett val. Du kan alltid välja vilken "dörr" du ska ta. Och bakom varje dörr finns nya och nya och nya... nästan lite som när man skirver i en antavla i släktforskningen - det blir hur många "trådar" som helst.
Men jag har inget val, säger vän av ordning. Nej, det kan tyckas så, men många val är så små och invanda att vi tänker inte på att vi gör dem.
På morgonen.
Första valet, det är inget val för det sker utanför vår vilja - att vakna. Men sen kommer första valet. Ligga kvar eller stiga upp? Gå på toa eller kissa i sängen? Stiga upp och äta frukost eller ligga hungrig?
Sen väljer vi ju vad vi ska göra med dagen. Gå till jobb eller stanna hemma. Men allt vi gör bygger på vårt senaste val, på den sist valda dörren. För när vi passerat en dörr/ett val så kommer det in nya förutsättningar.
Visst är det spännande i livet, för vi bestämmer själva HUR vi ska förhålla oss. Mycket står utanför vår makt, jovisst, men inställningen till livet och händelser, det är vårt eget val.
Om jag fått välja, hade naturligtvis min son levat idag. Men när den dörren var tvungen att passeras, så valde jag ändå själv hur jag skulle förhålla mig till det som fanns där bakom. Och det öppnade andra dörrar. Hade det aldrig hänt det som hände med Mathias så hade vi/jag aldrig flyttat till Boden, brukar jag säga. Det är nog så, och upplevelsen av att flytta till något helt okänt, etablera sig, få nya perspektiv på allt... öppnar nya dörrar.
Skola, hade det blivit skola för min del? Hade jag träffat alla dessa "utlandsfödda"elever som jag träffar varje dag? Hade jag fått insyn i det liv som de tvingas leva? NEJ.
I dag valde jag att stiga upp, att blogga, snart ska jag äta frukost, idag ska jag stanna hemma från skolan (lärarens förslag, han kan inte hitta på mera för mig att göra), sen ska jag läsa kyrkböcker på nätet för att söka lite i den för mig nästan okända biologiska släkten.
Dagen tänkta val. Sen vet man aldrig vad som kommer..... det kom ett mail, hörde jag, det kan stå något där som omkullkastar alla mina tänkta val och planer!!