Synintryck...
Igår såg jag en "gosse" som fick mitt hjärta att nästan stanna, för att sen värka av saknad......
Han stod på affären med telefonen i högsta hugg, han hade inköpslistan där, förstod jag efter ett tag. Han hade ett lite buttert rörelsechema, kantigt och valpaktigt, som en förväxt tonåring. Ljusljust kortsnaggat hår, med en sådan där späd smäcker finmejslad nacke. Kläderna, både jeansen och tröjan hängde lite för stora på den späda gängliga kroppen.
Han stod redan i kassakön när jag kom dit. Jag kunde inte ställa mig bakom, jag kunde inte stå bakom pojken som bakifrån var så otroligt lik min älskade son. Jag var tvungen att ta den andra kassan, utom synhåll. Jag klarade inte av att stå bakom och dessutom se händerna, de långa fingrarna, de lite bitna naglarna, mekarfingrarna. Hans kast med huvudet, rörelsemönstret. Jag flydde till andra kassan.
Jag tittade efter honom när jag kom ut och det var som jag trodde, han bor här i vårt område, jag har sett honom förut. Men igår blev synintrycket för mycket, nästan som en dubbelgångare. Fast - jag har inte noterat hans ansikte, bara hans gestalt, de är kanske inte alls lika.
Kanske är vi inte så unika som vi tror? Jag möter i bland min mormor - som hon såg ut när hon var ganska vital och jag uppskattad henne som mest. Ibland tror jag att det är så för att jag inte bara ska känna saknaden utan för att jag ska komma ihåg precis hur glad jag kände mig när jag mötte henne där på vägen, när hon kom gåendes i sin röda jacka. Å kanske är det så att denna dubbelgångare till din son på något underligt krångligt atmosfäriskt och undermedvetet plan känner din moderskärlek, kanske värmer den hans själ.
På en kulturbegivenhet en sommarkväll i juli fick jag se min pappa vid ett bord 5 meter bort. Min far gick bort 1998. T.o.m. mitt sällskap såg att det "var" min pappa. Först när mannen ifråga vände sig så vi såg hnom helt rakt fram ifrån såg man skillnaden. Denne man hade för små ögon. I övrigt var det så likt. Jag tog det som en hälsning i en lite deppig period.
Det är nog så att dessa människor/dubbelgångare sänds fram framför våra fötter som tröst.
En annan dag, när det är mindre tungt ska jag sända moderskänslor till "gossen"....
/Lena
Det MÅSTE vara en hälsning, vad annars.
Tröst. Jag tänkte säga att "man ser det man vill se" men det stämmer ju inte, för NI var ju ett helt sällskap! Pappan ville nog vara med er, han placerade sin dubbelgångare där fem meter ifrån er - som ett tecken på att han var med.
Tror jag, och det tröstar mig!
/Lena
Jag tror du sände moderskänslor till honom redan då och där!
Jag tänker på dig idag, 16:e, den tunga dagen.
Om det gör någon skillnad...
Kram
Rakel
Idag ska jag gå bredvid dig hela hela dagen. Varje sekund ska jag finnas där... i tanken.
Jag vet att det är den klenaste av tröstar... men det kan vara skönt att veta att du inte går ensam. Å speciellt inte idag!
Just nu kramar jag dig...
Klart det gör skillnad! Jag känner tyngden mindre när jag vet att jag har hjälp att bära den.....
/Lena
Jag känner att jag har sällskap på min vandring idag. På något märkligt vis så är det lättare än jag trodde det skulle vara. Det är nog för alla hjälpande stödjande medmänniskor "där ute" - tanken har ju inga begränsningar i tid och rum. Nu är de hos mig och stödjer, en annan dag hos dig, kära Elisabeth. Tack att jag får låna din kraft idag.....
/Lena
Den 16 augusti har även för mig en mycket speciell betydelse. En mycket speciell och sorglig som jag inte kan skriva om. Jag tänker alltid på dig och mig den 16 augusti.
Kramar från Nicoline
Den 12 var min mormors födelsedag! I år skulle hon fyllt 110 år! Så dagen är en "gammal" bemärkelsedag, märkesdag kanske man ska kalla den numera....
Jag ska hädanefter inbegripa dig i mina funderingar runt den här dagen - man behöver inte veta allt, man kan sända en tanke ändå!
/Lena