Jobbigt...
Det är jobbigt att vara påhejare!
Det är jobbigt att hålla sig frisk så man inte ska smitta skidlöpare med baciller!
Nu har mina tre åkare åkt, vi två påhejare har hejat, filmat, fotat. Jag har skjutsat hem alla, dvs kört bilen med alla tillbaka hem till Jämtland.
Sen har Älskade Äkta Maken kört oss två hem till lilla hemmet i Boden!
Nu är jag trött trött trött.... smått förkyld - nu när jag "får" så tar bacillerna ut sin rätt!
Så jag vilar, tussar omkring i hemmet, sitter vid släktforsningsdatorn och släktforkningsböckerna.
Gör upp antavlor och register.
Fuskar med skolan, håller mig hemma och långt från alla måsten.
Min kropp signalerar trötthet, den slår på teflonminnet.
Jag har varit "där förr" så jag vet vad som gäller när kroppen signalerar sådana signaler.
VILA
20 graders skillnad.....
Igår reste vi neråt genom landet, vid starten i hemmet var det -28 grader, under resans gång hade vi i många många mil -30.
Vid framkomsten till Östersund visade termometern på endast - 9! Då upplever man nästan -9 grader som varmt...
Idag, lite skolarbete på distans för mig, inväntan av energiska barn som arbetar in i det sista inför Moraresan senare idag, maken som besöker sina gamla arbetskamrater i resterna av försvarets forna arbetsplats i Östersund.
Vad som är i görningen?
KORTVASA!
I morgon åker min dotter, äkta maken, äkta makens son de tre milen mellan Oxberg och Mora. I målfållan står jag och bonussonens sambo och hejar och tjoar!
Jag vill inte...
Idag vill jag inte gå till skolan!
Mitt vuxna, till och med fullvuxna jag säger mig att nu får jag väl skärpa till mig. Man gör det man sagt och tagit på sig. Ändå vill jag inte.
Solen skiner ute. Det är en sådan där strålande vacker vinterdag. Ändå vill jag inte. Vill kura under en filt. Nejdå, jag är inte sjuk. Inte det minsta lilla.
Var kommer då oviljan ifrån??
Jag har inga ogjorda uppgifter, inget som ligger efter.
Jag bara inte vill, känner stort stort motstånd.
Man kan undra varför? Varför ska jag inte gå dit? Eller, är det att vara hemma i hemmet som gäller, av någon anledning?
Men jag vet ju hur det blir när klockan börjar närma sig, jag kryper säkert till korset och går....vare sig jag vill eller inte. Men motståndet är stort!
Det känns lite ödesdigert .....
Varför?
Sorgligt...
Jag vet att jag uttalat mig illa, beklagat mig. En gång sände jag nästan "onda ögat" på honom. Den gången drabbade det hans kompis. Efter det bestämde jag mig för att tycka om honom, visa tålamod och medkänsla med honom. Inse att han bara var sånn.
Jag talar alltså om grannens katt, katter. De var två stycken. Lite Bill och Bull. Gick i par. En snäll och försynt, en var en riktig slagskämpe som hade något fel på radarn, som inte begrep när han skulle sluta bita min Månsa. Som inte kunde läsa "katt-beteende-språket", som inte fattade att lägger sig den anfallne på rygg och blottar mage och strupe då är striden vunnen. Den kunskapen hade han inte.
Jag skriver i dåtid. De var. De är inte mera. Den förste "kom bort" i somras. Den andre, slagskämpen, blev sjuk och måste åka till katthimlen förra lördagen.
Jag har saknat hans promenader över vår tomt den sista veckan, men jag trodde det berodde på den stränga kylan, att han låg inne och gosade sig. Jag har noterat att det inte varit några kattspår på vår altan, han har nämligen ansett vår altan befinna sig inom hans revir. Rörelsedetektorlampan har varit mörk. Något har varit fel. Nu har jag fått veta efter besök hos grannen.
Trots att jag många gånger önskat honom dit pepparn växer, så saknar jag honom - redan. Om sen Månsan kommer att sakna honom är tveksamt. Nu kan hon ligga lugnt på sin altan, kanske till och med ta en tur ut på gräset utan att bli anfallen i ryggen, få flyktvägen spärrad, få däng helt enkelt!
Sorgligt och märkligt tomt. Tomt även hos oss, fast jag mest ondgjort mig. Förlåt mig Mårten!
här sitter de -båda grannpojkarna - på vår altan och spanar in på oss! Det var då, förra vintern.
Från provlåda till färdigt skåp!
Inflyttat och klart!
Provlåda...
på väg....
provlast...
Sen ska dörren sättas på den nedersta lådan.
Lådor...
Snart har vi supermodernt utdragbart skafferiskåp!! Medans jag sitter här och bloggar och surfar monterar Älskade Äkta Maken de utdragbara lådorna.
Först fick vi de omöjliga luckorna lackerade. Luckorna som var "inplastade" enligt populär modell från -80 talet och tiden däromkring. Nya fina lackerade luckor till en spottstyver vad det skulle ha kostat att köpa utbytes...
Sen efter julbesöket i bonussonens kök, titt i skafferiet, - utdragbara lådor - ojjojojj, hur är det gjort. Efter vårt första IKEA-besök ser vi möjligheten öppna sig - måtten kan passa i våra gamla skåp. Nya mätningar, nya funderingar och spekulationer...
NU är det nära......
Min man...
...är en märklig man.
Han VILL åka på IKEA!
Nu är den utdragbara köksinredningen kompletterad, endast monteringen kvar. Sen har vi supermodernt utdragbart skafferiskåp i vårt gamla. Utan att behöva köpa ny stomme.
Köksgolvet ligger i en trave i vardagsrummet, jag har lagt ut två brädor för att se hur det kommer att bli. Tjusigt blir det! Nu är bara frågan - hur mycket behövs rivas bort innan golvet kan läggas ??????
Ett gott tecken, att maken "lämnade" golvet uppe, i vägen, i vardagsrummet, vilket tyder på ett tämligen snabbt läggande? Eller?
Sen inget mera att rapportera - utom möjligen att jag hade ett inlägg "i huvudet" i förrgår - svipps borta! Men det var BRA, det minns jag, slagfärdigt och superbra!