34 år...
Idag är det 34 år sedan min mamma dog. En ofantligt lång tid.
I morse låg jag och funderade lite runt just det - tiden. VAD minns man efter så lång tid? Vad är kvar av den personen?
Det sägs ju att efter döden så glorifieras alla, och nog är det väl lite så. FÖR - vem vill minnas dåliga saker och sidor?
Samtidigt så fick jag ingen "vuxentid" med min mamma, tyvärr, så mina minnen är barndomsminnen blandade med sjukdomsmamman.
När jag låg där i sängen och spekulerade och funderade så frågade jag sambon hur hans mammaminne var! Hans mamma har varit borta i 46 år, så där ligger jag verkligen i lä. Vi hade verkligen en djup fundering där på morgonkvisten. VAD minns man? Han var lite ovillig först att fundera i de banorna, att känna efter - på karlars vis kanske.
Vi kom fram till att efter så lång tid så minns man egentligen ingen person - man minns KÄNSLAN, mammakänslan, omtanken, omvårdnaden, närheten. Han var bara nio år när hans mamma dog, han minns visserligen hur de besökte sjukhuset mm, men av mamman som person minns han egentligen bara känslan och omtanken som hon utstrålade. Han kan inte "se" henne för sig längre.
Nu var jag hela tjugoett år så jag hade många fler minnen, men inga vuxenminnen, så det är min barndomsmamma jag minns - å precis som älskade sambon så är det ett älskat väsen man minns... - allom övergripande gott väsen - det är det som är minnet, känslan, som dröjer kvar av mamman. Kanske lite finare och mer glorifierat för varje år som går - kanske, jag vet inte.
Jag vet i alla fall att jag saknar henne - min mamma 2, min mamma som tog mig till sitt bröst oavsett allt......
Jag tänker på henne idag, skänker henne en tacksamhetens tanke, utan henne hade jag absolut inte fått det liv jag fått.
TACK MAMMA MARGOT
Varning för höga flöden...
... sa dom på TVn i morse!
HUR kunde de veta att det är höga flöden i mitt växthus?
...man får nog invänta torkväder....
HUR kunde de veta att det är höga flöden i mitt växthus?
...man får nog invänta torkväder....
Samma lunk...
TÄNK...
Visst är vanliga gråa vardagar skönt! Man har exakt koll på vad man ska göra, vilken tid, hur och varför.....
Igår kväll skickade vi bonussonen med tåget, efter det slappade vi i soffan... fast han bara var, så blir det lite extra ändå. Å till Älsade sambons försvar så var han verkligen värd lite slapp - han som klistrat tätduk och slabbat med tätmembran/gummimassa hela dagen! Ja - i nya badat alltså. Jag deltog lite, skar faktiskt tätduken, lagade söndagsmiddag så nått gjorde jag ju.... lite värd soffslapp var jag nog. Ojj - jag höll på att glömma - före frukost var jag ju ute på min runda! 4,8 km är jag uppe i, duktigt värre!
Lite extra (tröttsamt? nästan) blir det när man har extra folk i huset, vi är ju vana att vara bara vi.
Idag - måndagsmorgon. Uppe med tuppen, å varför kan man ju undra. Skolan börjar inte förrän klockan två! Så idag har jag äntligen skrivit klart min recension på engelska, + ett brev också det på engelska. Det börjar dra ihop sig till terminslut, högtryck, bråttombråttom. Man bör göra klar sina uppgifter NU, för sen finns inte snart. Planering pågår för avslutnings"tjohosan" i datan, vår kvällskurs. I matten blir det inge middagar, där blir det nationella prov i stället - två ggr. Engelskan har nationella provet varit, ett muntligt och ett skrifligt + nått i morgon. Lyssna/förståelse tror jag... jaja, det löser sig.
NU ser jag faktiskt fram mot vårens ankomst - sommaren lata sommalov. Det är nära nu....
Bonusson på besök...
Den här helgen har vi son/bonusson på besök! Det är den sonen som Älskade Sambon hade i boet när vi flyttade ihop. Och då kan alla som flyttat ihop med någon med tillhörande barn precis förstå vad jag talar om. Det är inte enkelt att flytta ihop med halvvuxna barn, i det här fallet var han 17 år då....... En blyg, tystlåten pojke. Som några år tidigare flyttat iväg med pappan, hans barndoms trygghetshem var borta. Han och pappan hade byggt upp ett nytt liv - å så kommer jag!! Fast man kan ju lugnt konstatera att det spelar ingen roll vem som kommer, frustrationen är väl att nån kommer in i det de skapat. Blyg, tystlåten, skoltrött, lite trulig men tjurig. Som pojkar mest i den åldern. Sen var vi, pappan och jag, tvungna att flytta pga försvarets nedläggning i Östersund. Denne sonen, som då hade gått ut skolan, men var arbetslös, var nu tvungen att välja. Bo hos mamma eller skaffa något eget. Trots att valet såg omöjligt ut så fick han stöd och hjälp från kommunen så han fick möjlighet hyra en etta. Hans vuxna liv startade, i beroendeställning visserligen men ändå en ordentlig kick framåt. Efter ett tag fick han chans till timjobb på McDonalds, klent betalt, men ändå något. Och han visade intresse av att vilja jobba!
Å så har det tuffat på, han har varit "självförsörjande" på sitt hamburgeristekande, slitgöra men säkert nyttigt. Sambo blev han också. Men att stå livet ut och steka hamburgare är ju inget man riktigt tänker sig, så nu har han äntligen kommit på vad han ska bli!
Han har avvecklat arbete, lägenhet, samboförhållande. Han har satsat allt på ett kort - han har flyttat till en liten ort i norrland där man utbildar tågförare. Bor på internat. Satsar till 100% på yrkesutbildningen. Satsar på sig själv, hans fd sambo har nu flyttat hem till sin mamma.
Han har återtagit sin ungdom, sitt liv. Jo, det lyser igenom vad jag tycker, jag ser det nu när jag läser det jag skrivit.... Men jag är så jättejätteglad över A:s beslut. För första gången har han satt ner foten och bestämt sig för något, först rest iväg till denna orten fyra gånger för uttagningstest, satsat, hoppats. Lyckan var enorm den dag han fick beskedet att han som en av tjugo antagits till KY-utbildningen. Det var över 150 sökande....
Idag är han en annan pojke än den vi lämnade i Östersund för fyra år sedan. Idag är han en vuxen man, som stretat med samboliv, pengabekymmer och andra bekymmer.
Idag kan vi reparara den något haltande relation vi fick när han var 17 och jag var nyinflyttad sambo med hans pappa..... Idag kan vi vara vuxna ihop.
Just nu är far och son på SM i boxning! Dom gör kill-saker ihop......
Afasi...
Skriftligt matteprov i aulan. Två timmar.
Igår när jag skulle titta igenom inför provet och slår upp boken........jag fattar inte vad där står!? Det är främmande krumelurer, kryss och exx och upphöjt hit och medsänkt dit. Parenteser, talstreck, diagram, cirklar och vinklar, helt okända begrepp för mig - alltihopa. Ingenting av krumelurerna ger någon mening!
Är det så här afasidrabbade känner och upplever? Det var en helt otrolig upplevelse, skrämmande, men samtidigt märklig på ett kittlande sätt. Vilka spratt hjärnan kan bjuda på!
På eftermiddagen provar jag igen, likadant.
I morse tittade jag i boken innan jag gick, nja, kanske eventuellt att jag kände igen något, - eventuellt.
Men - eftersom man är fostrad till att infinna sig oavsett allt, så travar jag iväg till provet. Får jag provet och inte förstår vad där står så får jag väl gå hem då! Enkelt.
Idag förstod jag texten, i alla fall, att jag sen inte klarade alla talen det är en annan femma!
Men - en så märklig känsla. Att inte förstå det jag hållit på med i fyra månader.
Den enda förklaring jag kan hitta är - Överhettning, överslag i hjärnan. Det har varit några dagar med frustration i mitt liv och då slår hjärnan tydligen fortfarande bakut!! Tar upp gamla sätt att "överleva", sättet som den använde när sonen dog. Sättet är att dra ur kontakten, stänga av strömmen.
Som tur är så var det "bara" matematiska termer hjärnan bojkottade, inte det skrivna ordet - tänk om jag inte förstått text och bokstäver....
Varför bloggar jag?
Min ambition nyss var att sätta mig och svara på alla snälla kommentarer till de inlägg jag gjort sista tiden.
Så loggar jag in och ska börja, MEN ...
VARFÖR BLOGGAR jag egentligen??
Jag har ställt mig den frågan förut, och den poppade upp nu igen.
VARFÖR, det vet jag ju, min skrivarsjuka kräver det.
FÖR VEM ?? ??? De som läser förståss, för utan läsare vore det kanske inte lika givande.
Så kommer vi till kärnfrågan
- ATT SVARA på kommentarer!
Kommentera kommentarer, vem tillfredställer jag om det blir ett måste? Måste man det, för att vara en god och trevlig bloggare?
Det är så roligt att få reaktioner på det man skrivit, men ÄR det självklart att man måste svara - alltid? Tidsbrist vet jag inte, men brist på ork vissa stunder. Det där som resulterar i "ska sen" å så kommer aldrig sen....
Så när det inte finns några kommentarer på kommentarerna så är det INTE ointresse, utan helt enkelt brist på ork... orken är lite i svaj vissa stunder. Andra stunder sprudlar den!
Jag läser era kommentarer och myser, så många goa vänner jag fått - å så känner jag mig otillräcklig när jag inte svarar...
å VART TOG DÅ BLOGGARGLÄDJEN VÄGEN?????
Vår möter vinter ...
Vårutmaning!
.... man måste våga utmana elementen....
...sambon gjorde detsamma, utmanade alltså. Sommardäck på!
67 cm snö...
...är det i Boden - på vår gräsmatta!
nyskottad väg till växthuset !
Rothalssjuka...
Mina stackars små blombäbisar drabbas en efter en av rothalssjuka.......Idag ska jag se om något går att rädda, ska sätta om de stackarna som fortfarande är vid liv i ny jord!
Å så har jag inköpt 10 st penséer! Exakt - precis - man MÅSTE utmana ödet även i snörika Boden!
Hela påsen full....
Det kostar på att vara på G.... Kostar på eller kostar klöver rättare sagt. Nu har jag varit och inhandlat en hel påse full med tillbehör.
Träningsoverall, T-shirt och skor. Skorna var inte riktigt i planeringen men efter gårdagens pass och värkande fötter så. Å så var de RÖDA! Bara det kan ju få en att köpa köpa. + och kanske framför allt. INGA SKOSNÖREN! Jag måste då säga att det är inte helt enkelt (men vem har sagt att det ska vara enkelt?) att hålla igång kroppen.
- När man har klen rygg som jag, så ska man vara ute och röra på sig - mycket - ofta. Men, när man inte kommer ner till fötterna då? När man inte kan vara där nere så länge att man hinner knyta, TVÅ skor dessutom. VEM ska knyta skorna? Å har man inte riktigt på fötterna - då kan man inte vara ute och röra på sig!! Å då får man ännu ondare rygg.... De skor jag har idag är blixtlås på, jodå gympadojjor för vuxna med draglås! Snabbt ner, dra upp låset, å upp igen. = Funkar.
De jag hittade nu, dyra som skrutten, men, är det nån form av snörlås på, som på ryggsäckar. Tjopps - å så är det åtsnört. Å röda!
Så nu ska jag ta på den nya t-shirten å bege mig ut på min prommis, nänä inte bara den. Ska väl vara nån tröja å jacka å, men innerst ska jag ha den å riktigt KÄNNA så sportig jag är...Har aldrig ägt något så sportigt som en "svett-tröja"... eller köpt en träningsoverall heller för den delen. Det är alltså aldrig för sent!
Oj Oj Oj Ojjoj
........
Nu har jag tagit tjuren vid hornen. Gått rakt fram utan att se alla ursäkter som lockade vid sidan om. Sagt nejnej till kroppen som protesterat med "ont här ont där". Idag skulle det ske det som jag skjutit framför mig sen tidiga hösten.... då var det fortsätta träna på gymmet, sen blev det snart ska jag fortsätta - när förkylningen var bra, när ryggen var mindre ond... ja? Å så blev det jul, å så blev det andra undanflykter.
Eftersom jag köpt kort så tittar ju snålvargen fram - måste ju utnyttja betald tid - ju!
1 april - skulle det ske. Vad jag gjorde den första april. Ja inte var jag då på gymmet i alla fall!!!! Satt på altanen och solade mig, fast jag gick faktiskt min "annervardags-runda" så det var nog det som var undanflykten - den dagen.
I morse plockade jag fram ryggsäcken med kläder och skor! Kastade den på ryggen när jag gick till min mattelektion. EFTER matten - gick jag dit - i andra änden av det jättestora huskomplex som skolan och gymmet är inrymd i.
JAG HAR VARIT DIT! Isen är bruten. Hoppas nu bara att jag kan vara lika ståndaktig när det gäller detta, det är ju egentligen så enkelt, i samma hus som skolan å allt....
Men när latmasken tagit sig en så rejäl tugga som den har i mig - då ÄR det inte enkelt att ta sig lös.....
Träningen? Med tanke på överskriften så kan det bli ajjajj om nån dag, fast kanske inte heller. Jag var såå försiktig.... :)
(men jag var dit!!)
Streckat eller heldraget...
En vanlig långsam tisdag.
Har varit en sväng till skolan, engelska. Egentligen så tycker jag engelska är kul, svårt men kul. Det svåra ligger nog i att jag vill mer än min hjärna hinner med att sortera fram ur gömmorna + att jag vill läraläralära - och det klarar inte mitt stackars huvud riktigt med. Huvudsaken är väl kanske att man är förnöjd - och det är jag!
Ute skiner solen. Varma strålar men i skuggan är det kalltkallt. -10 grader i morse klockan 6. Jag ska ge mig ut sedan, för det är min "gådag" idag. Måste vänta lite så det kanske tinar lite mera på trottoarerna efter gårdagens snöfall (minst 1 dm).....
Så ska jag (skulle jag ha) gjort ett matematiskt problem, med facit, och lämnat in före fredag. I min hjärna poppar det inte upp några sådana. Så det blir nog inget!
Min hjärna går på lågfart idag, har så gjort i flera dagar.... Sorg, sorgsenhet, tankar på de stackars föräldrar som mist sitt barn, tankar på vännen som mist sin hustru. Så fort jag ska försöka tänka en "skoltanke" så kommer jag på mig efter en stund med att fundera på dem, de som mist....
Kaos, sorg, förtvivlan, alla förbaskade praktiska göromål som står framför dem, alla måsten mitt i sorgen. Önskar jag kunde ge dem styrka, men det går ju inte, man måste gå sin svåra väg själv - ingen kan gå den åt en. Det är bara att "följa den streckade eller heldragna linjen" - det är det enda man har att välja på, streckat eller heldraget.
För det finns bara en väg och det är igenom sorgen och eländet - framåt. Mot en ny tommare framtid. En framtid fylld av längtan efter det man mist, minnen av de som varit. Om man lyfter blicken och tittar framåt - ser man ingenting.
Bara att följa linjen - långt där framme på andra sidan finns något, en ny tillvaro. Något man inte önskade sig men som är bättre än ingenting, bättre än det svarta avgrundshålet som hotar att sluka en efter vägen.
Så bara följ den streckade linjen .......
Stjärnsund
En sådan här dag kan man inte skriva någonting, tragedin i Stjärnsund överskuggar allt .......
Våren??
Vill ni vara med på min vårspaning genom vårt avlånga land?
Jag börjar härmed och berättar att i Boden snöar det - igen - visserligen bara små dalande flingor men ....
Två grader kallt, ändå blir det dagsmeja pga solens starka genomstrålning genom de kompakta molnen.....
lördageftermiddag i Boden
uppdatering: fredag - lördag små dalande flingor, -1 grad. Söndag = likadant!!! Fyy bubblan...ingen vår i sikte i Bodentrakten!
* * *
emma skrev:
* * *
Ewie (obekant hemvist!) skrev:
* * *
Inger Maryissa skrev:
* * *
Sylvia skrev:
Här - strax söder om Stckholm - tävlar blåsipporna och vitsipporna om att synas mest i backarna. Löv börjar komma på vissa buskar och hundarna står och betar färska, späda grässtrån under promenaden. Dåligt med sol, blåser snålt så det märks att det bara är april trots allt.
* * *
Åsa skrev:
* * *
Kersti skrev:
* * *
Gunnel skrev:
* * *
*****************
sen hade jag tänkt mig att Ni mina kära vänner ska bidra - jag tänkte kopiera era kommentarer och klistra in dem här + om ni har någon ögonblicksbild ni vill ha med - skriv er mailadress när ni kommenterar så tar jag kontakt så ni kan skicka bilden till min mail..
????? kan det vara nått?
som ni ser så har jag fått napp ! Haka på du me´
Jag börjar härmed och berättar att i Boden snöar det - igen - visserligen bara små dalande flingor men ....
Två grader kallt, ändå blir det dagsmeja pga solens starka genomstrålning genom de kompakta molnen.....
lördageftermiddag i Boden
uppdatering: fredag - lördag små dalande flingor, -1 grad. Söndag = likadant!!! Fyy bubblan...ingen vår i sikte i Bodentrakten!
* * *
emma skrev:
Här hemma i täby/sthlm är det inte fint väder, men snöar dock inte. Solen tittade fram i ca 30 minuter idag, och sen har det varit moln i ljusgråa färger på hela himlen :(
* * *
Ewie (obekant hemvist!) skrev:
jag vill verkligen ha sommar :D
* * *
Inger Maryissa skrev:
Här i den del av Stockholm som jag bor, är det mulet idag, men solen försöker titta fram.
Ingen snö här nu i alla fall.
Och det är varmare i alla fall, ca. 7 plusgrader.
På buskarna har löven börjat spricka ut och vårblommor kommer.
På vissa träd har t.om löv börjat spricka ut.
Härligt.
* * *
Sylvia skrev:
Här - strax söder om Stckholm - tävlar blåsipporna och vitsipporna om att synas mest i backarna. Löv börjar komma på vissa buskar och hundarna står och betar färska, späda grässtrån under promenaden. Dåligt med sol, blåser snålt så det märks att det bara är april trots allt.
* * *
Åsa skrev:
Här i Dalarna hos tant raffa har det singlat lite snöflingor emellanåt och det har bara varit 2-3 grader varmt så våren, den lär nog dröja lite till...
Ha dé!
* * *
Kersti skrev:
Tolfte april. Mulet och ungefär 5+ här i Enskede Stockholm ca fem minuter från Globen. Jag har hört koltrasten och i går såg jag årets första sädesärla. Påsk och pingstliljor i söder-rabatten nedanför köksfönstret. I trädgårdarna är det blått, blått, blått av skilla. Det är verkligen vår!
* * *
Gunnel skrev:
Här har det idag varit ca 5 grader varmt och det har regnat en del. Tänkte för mig själv när jag skulle gå hundpromenaden i skogen att fasiken...jag måste få se blåsipporna alla talar om. Jippi...dom fanns där även om dom såg lite ledsna ut. Det konstiga i år är att jag såg vitsippa före blåsippa...men det beror nog mest på mig själv.
(Västerås)* * *
*****************
sen hade jag tänkt mig att Ni mina kära vänner ska bidra - jag tänkte kopiera era kommentarer och klistra in dem här + om ni har någon ögonblicksbild ni vill ha med - skriv er mailadress när ni kommenterar så tar jag kontakt så ni kan skicka bilden till min mail..
????? kan det vara nått?
som ni ser så har jag fått napp ! Haka på du me´
Sorgsen...
Kommer hem från "min runda" - har gått och funderat ut att jag ska utmana mina bloggkamrater med ett "hur långt har våren kommit hos er" -inlägg. Eftersom ingen vår är i sikte här, men å andra sidan så har ju hela Sverige åkt på pumpen........
men.....
så sätter jag mig vid datorn och i vanlig ordning går jag in på min lokaltidning - ÖP - och läser. Läser dödsannonsena (förståss - kan det vara åldern?) och ser där att frun till en bekant till oss gått bort. Sambons lekkamrat och för mig en man jag träffat genom mitt arbete - det visade sig att sambon och jag hade en gemensam bekant. Nu har hans fru gått bort. Vi träffade dem när vi var ner i julas, vi hade mailkontakt i påskas, men att det var så "illa" förstod jag inte.... (fast jag läste det egentligen mellan raderna...)
Så jag sitter här med gråten i halsen...
har ingen lust att skriva några "hur långt har våren kommit till dig inlägg" alls....
lite för lättsinnigt känns det som....
men.....
så sätter jag mig vid datorn och i vanlig ordning går jag in på min lokaltidning - ÖP - och läser. Läser dödsannonsena (förståss - kan det vara åldern?) och ser där att frun till en bekant till oss gått bort. Sambons lekkamrat och för mig en man jag träffat genom mitt arbete - det visade sig att sambon och jag hade en gemensam bekant. Nu har hans fru gått bort. Vi träffade dem när vi var ner i julas, vi hade mailkontakt i påskas, men att det var så "illa" förstod jag inte.... (fast jag läste det egentligen mellan raderna...)
Så jag sitter här med gråten i halsen...
har ingen lust att skriva några "hur långt har våren kommit till dig inlägg" alls....
lite för lättsinnigt känns det som....
Min "träning"...
Jag har ju utmanat mig själv, hasa Vårruset runt!
Eftersom jag inte är så värst rörlig person (milt och snällt sagt) så ligger jag i hårdträning nu!
Steg 1: Börja gå.
Steg 2: Börja gå regelbundet.
Steg 3. Gör upp en plan.
Steg 4: FÖLJ planen!!!
Min plan började med att gå varannan dag, oavsett annan aktivitet, oavsett väder, oavsett veckodag. Att öka på sträckan tills jag uppnår de 5 km som ruset är.
Hur det gått?
Jag började för en månad sedan med att gå 1 km. Jag har ökat på ½ km när det börjar kännas bekvämt, så nu är jag uppe i FYRA!!!!
Jag har punktligt gått varannan dag - i snöstorm - på glashalka - i 18 graders kyla -men även i strålande solsken och underbart vårväder. Men jag har hållit planen - varannan dag.
Idag är det "gådag"! Men nu har det blivit en vana, nu skyggar jag inte längre för att det idag är i det närmaste snöstorm. Storm och storm, men det blåser ganska hårt, det snöar - "tvärsför" - det är några grader kallt. Men det ska bli uppfriskande!
Jo, jag har en regel till. När jag går så går jag! Inga avstickare på affärer eller uträtta ärenden efter vägen - gå är gå. Ärenden uträttas på andra vändor, "lediga gåvändor".
Eftersom jag inte är så värst rörlig person (milt och snällt sagt) så ligger jag i hårdträning nu!
Steg 1: Börja gå.
Steg 2: Börja gå regelbundet.
Steg 3. Gör upp en plan.
Steg 4: FÖLJ planen!!!
Min plan började med att gå varannan dag, oavsett annan aktivitet, oavsett väder, oavsett veckodag. Att öka på sträckan tills jag uppnår de 5 km som ruset är.
Hur det gått?
Jag började för en månad sedan med att gå 1 km. Jag har ökat på ½ km när det börjar kännas bekvämt, så nu är jag uppe i FYRA!!!!
Jag har punktligt gått varannan dag - i snöstorm - på glashalka - i 18 graders kyla -men även i strålande solsken och underbart vårväder. Men jag har hållit planen - varannan dag.
Idag är det "gådag"! Men nu har det blivit en vana, nu skyggar jag inte längre för att det idag är i det närmaste snöstorm. Storm och storm, men det blåser ganska hårt, det snöar - "tvärsför" - det är några grader kallt. Men det ska bli uppfriskande!
Jo, jag har en regel till. När jag går så går jag! Inga avstickare på affärer eller uträtta ärenden efter vägen - gå är gå. Ärenden uträttas på andra vändor, "lediga gåvändor".
Det kom ett kort...
..i min postlåda idag! Från "hungriga vargarna" - som när de skrev kortet var i Jukkasjärvi.
de gör allt av is i Jukkasjärvi!
PS. fotografen som tagit orginalfotot heter Jan Jordan och här på hans sida finns flera av hans vackra bilder
de gör allt av is i Jukkasjärvi!
PS. fotografen som tagit orginalfotot heter Jan Jordan och här på hans sida finns flera av hans vackra bilder
Så tåga vi tillsammans bort.....
Text är vald, som synes! Tåget är klart.....
I valet och kvalet
Jag ska välja ut en sångtext - och för mig är det två texter som omedlebart poppar upp i mitt huvud.
Nämligen de här två....
Jämtlandssången och E jamtlænnstaus
Vad jag ska ha dem till?
Skolarbetet. Bildredigering. Fotomontage.
Vem ska jag välja, vem är "enklast" att göra bildmontage på????
Inget snöfall idag - i alla fall inte än....
Man får se sakerna från den ljusa sidan. Inget snöfall än idag. I gårkväll kom det lite till... Jag ids bara inte ta flera kort på eländet!
Däremot har jag varit ute och tagit kort på husfasaden! Vi ska sätta igen halva badrumsfönstret, så, jag har nu på morgonen trollat bort det - i Photoshop, så nu vet vi att det blir bra.....
...sambon önskade att det var lika enkelt i verkligheten.....
Snöeländesrapport - kolla plogkanten!
Däremot har jag varit ute och tagit kort på husfasaden! Vi ska sätta igen halva badrumsfönstret, så, jag har nu på morgonen trollat bort det - i Photoshop, så nu vet vi att det blir bra.....
...sambon önskade att det var lika enkelt i verkligheten.....
Snöeländesrapport - kolla plogkanten!
Vaddå snö?
I går ondgjorde jag mig över två cm snö..... CM
...nu börjar vi snacka dm.... decimeter - va????
Å det snöar fortfarande ymnigt...
Jag blir så trött...
Hade hoppats på våren!
...så här såg det ut i morse - IGEN!
...så här såg det ut i morse - IGEN!
...eller kanske den här ? ....
E jamtlænnstaus
Hu e vänslejn å snäll,
hu e mjuk som 'n fäll,
hu ha auga som vårhämeln klar.
Där e'n växt å statur,
som på'n fineste brur,
om jä væl ut e praktexemplar.
Nä de finns inga finare varels
æn e riktu e jamtlænnstaus!
Hu e ränt makalaus
ti væ håttu å innela rar!
Inger syslln käns tong,
för hu kvitter å sjong.
Væla lätt'n för - trallallala.
Hu e ständut glavér,
hårre tokut de ber;
si de kan ju int alltin gå bra.
Nä de finns int glaverar e varels
æn e riktu e jamtlænnstaus!
Hu e ränt makalaus
ti væ lättlive, munter å gla!
Hort hu vev, 'ell hu spinn,
er'a snærsp som 'n vinn;
de gå unna i fjös å i kök.
hu sväng se så lätt,
hu gjær allting så nätt.
De e'n fägn blott si hänes stök.
Nä, de finns int e hurtigar varels
æn e riktu e jamtlænnstaus!
Hu e ränt makalaus
ti væ rask, ti væ hännu å tök!
Där e liv, där e lust,
mæn så noga å just:
hu går aller för långt på nån väl.
Skull'e ællvåru bli,
tys'n allt gäckeri:
hänes ja de e bergfast som nej.
Nä, de finns int pålitlejar varels
æn e riktu e jamtlænnstaus!
Hu e ränt makalaus
ti væ oppriktu, trofast å grej!
Hänes fegring står pall
sæn ongdomen e all;
hu ha hjärtrot som ständut består.
Blir'a maka å mor,
int e stöv hu förlor;
hu vål finar mæ sölver ti hår.
Nä, de finns int trivlejar e varels
æn e riktu e jamtlænnstaus!
Hu gjätt væ makalaus -
för hu blömster i hunrede år!
av Erik Olsson Äcke
Ska jag ta den här ...
Jämtlands sången
Så tåga vi tillsamman bort
mellan Jämtlands gröna ängar bort
mellan nyland som prunka
fulla av bröllopsblomsters prakt.
Så skåda vi med gamman hän
över berg i blåa fjärran
hän över sjöar, strömmar, skogar
jämt kring bygder på vakt.
:/: Fagert är landet som blev vår lott och arvedel
så firom dess fägring nu med sång och stråkars spel.
Tändom ånyo det hopp som våra fäder närt!
För slit och mödor av fröjd och sol
ett mått oss beskärt. :/:
Text: W Peterson-Berger
Musik: trad.
Hungriga vargar på Bodens station...
Barn är alltid barn, mammor alltid mammor.
Nu tidigt på morgonen - klockan ringde halv sex - var jag uppe och bredde ett lass med mackor. Packade ryggsäcken och begav mig ut på Bodens superhalkiga gator.
Mot tågstationen.
Efter att marscherat i rask takt (med mina mått mätt alltså) kommer jag fram till stationen. Tåget försenat!!?? Jag är varm, törstig, på hugget. Inga pengar, inget dricka. Bara att sitta ner och vänta de 45 minuter som tåget var försenat.
Så kommer då det efterlängtade tåget. Dotter och hennes fem medresenärer från Jämtland tar tacksamt emot frukostmackorna..... de har 3½ timmes resa kvar innan de är i Kiruna, och en stund till innan de är framme på slutdestinationen - Jukkasjärvi.
Dit de reser, inte som turister egentligen, utan för födelsedagsfirande av ytterligare en i gänget som jobbar där. Tänk så fiffigt att resa upp till Ishotellet - gänget sammanstrålar för fest - och samtidigt får de guidad tur runt isanläggningen ......
"Barnen" var hungriga, mina smörgåsar försvann i ett nafs..... å jag vandrade nöjd hemåt på fortfarande lika isiga gator.
1 år till nästa gång.....
Det är märkligt med födelsedagar. Lite kittlande. Den som säger att de inte bryr sig - de ljuger! Det kan jag nästan helt säkert påstå.
Visst vill vi väl alla bli uppvaktade? Stort eller smått spelar ingen roll utan det är tanken...... någon har tänkt på mig, kommit ihåg min dag.
I går blev jag 55 år. Inga + eller ++ eller nått. Utan 55 år. Punkt slut.
Jag tycker att ålder är inget att hymla om, för - det är ju NU jag lever. Mina 55 år har skapat den människa jag är idag. Från att vara ett litet kryp på 47 cm och 2600 gram så tycker jag att jag tagit mig ganska bra... i alla fall vad gäller vikten *fnissar*
Läser journalutdrag:
"Om vikten understiger 3000g antecknas:.
Skulderomfång: 33,
Hudfärg: rosa,
Hullets utveckling: lemmar: fylliga, ansiktshud: slät,
Skrikets karaktär: kraftigt.
Förekomsten av ullhår: flerstädes på kroppen".
En födelsedag föranleder för mig en stund av eftertanke.
För fem år sedan firade jag min 50-års dag. En glädjens dag, men med ett litet smolk ändå. Älskade sambon och jag är i det närmaste jämngamla, han dock en hel månad äldre. Så då, för fem år sedan hade vi fullt upp med att ha kalas. Jag anser mig inte vara så betydande och ha så våldsamt stort umgänge så det fanns ingen anledning befara någon stor anstormning. Jag var hemma, jag varken annonserade eller bjöd, ville någon komma så fick de det, och kom det ingen så planerade jag att äta upp all maten själv!
För fem år sedan fanns alla mina tre barn i livet! Lilla barnbarnet, Lina var inte född ännu - fanns som en liten grodd i mammans mage. Min pappa fanns inte med bland gratulanterna, därav smolket.
Så idag eller rättare sagt igår så funderade jag lite runt det faktum att sonen fattades, inget "Grattis Mor" från honom.
Samtidigt så var det skönt på något vis att inte längre kunna vänta, förvänta, längta efter ett livstecken från fadern. En punkt och ett avslut som blir till en ro.
Så min födelsedag var en bra dag. Sonens frånvaro är inget att göra åt, bara acceptera. Faderns frånvaro ger mig ro, nu kan vi inte göra mera......
Dessutom lyste solen på oss nästan hela dagen.
Så katten och jag hade en underbar altandag med fika och sollapande så mycket vi ville, orkade och tålde!
Visst vill vi väl alla bli uppvaktade? Stort eller smått spelar ingen roll utan det är tanken...... någon har tänkt på mig, kommit ihåg min dag.
I går blev jag 55 år. Inga + eller ++ eller nått. Utan 55 år. Punkt slut.
Jag tycker att ålder är inget att hymla om, för - det är ju NU jag lever. Mina 55 år har skapat den människa jag är idag. Från att vara ett litet kryp på 47 cm och 2600 gram så tycker jag att jag tagit mig ganska bra... i alla fall vad gäller vikten *fnissar*
Läser journalutdrag:
"Om vikten understiger 3000g antecknas:.
Skulderomfång: 33,
Hudfärg: rosa,
Hullets utveckling: lemmar: fylliga, ansiktshud: slät,
Skrikets karaktär: kraftigt.
Förekomsten av ullhår: flerstädes på kroppen".
En födelsedag föranleder för mig en stund av eftertanke.
För fem år sedan firade jag min 50-års dag. En glädjens dag, men med ett litet smolk ändå. Älskade sambon och jag är i det närmaste jämngamla, han dock en hel månad äldre. Så då, för fem år sedan hade vi fullt upp med att ha kalas. Jag anser mig inte vara så betydande och ha så våldsamt stort umgänge så det fanns ingen anledning befara någon stor anstormning. Jag var hemma, jag varken annonserade eller bjöd, ville någon komma så fick de det, och kom det ingen så planerade jag att äta upp all maten själv!
För fem år sedan fanns alla mina tre barn i livet! Lilla barnbarnet, Lina var inte född ännu - fanns som en liten grodd i mammans mage. Min pappa fanns inte med bland gratulanterna, därav smolket.
Så idag eller rättare sagt igår så funderade jag lite runt det faktum att sonen fattades, inget "Grattis Mor" från honom.
Samtidigt så var det skönt på något vis att inte längre kunna vänta, förvänta, längta efter ett livstecken från fadern. En punkt och ett avslut som blir till en ro.
Så min födelsedag var en bra dag. Sonens frånvaro är inget att göra åt, bara acceptera. Faderns frånvaro ger mig ro, nu kan vi inte göra mera......
Dessutom lyste solen på oss nästan hela dagen.
Så katten och jag hade en underbar altandag med fika och sollapande så mycket vi ville, orkade och tålde!
Älskade sambon skickade....
Gissa vems??
Kaffe på sängen - kaffe och muffins, långt samtal med dotter i telefonen, samtal med Älskade Sambo - också via telefon! Så - det är bara jag och katten hemma.... men det är inte fy skam det heller ♥♥♥
....vem som kokade kaffet? Katten? Näää, det var allt jag!
HURRA....
Åter i luften!