Skulle leta...
Jag skulle leta efter ett namn, stavningen av ett namn, systerns namn.... Om det skulle vara C eller K. jag visste att hon själv skrivit sitt namn i gästboken vid Mathias begravning.
Jag har inte orginalen här, de finns hos pappan, men jag har skannat in dem och har dem på datorn.
Nu när jag sitter här och läser alla namnen, rinner mina tårar, nu när jag orkar ta in - när jag förstår vad bokstäverna betyder.
Så många, så många långväga.
NU känner jag, egentligen NU först, kan jag känna och förstå - när jag ser alla namnen på minnesbladen.
Den enorma kärlek som strömmade emot oss. DÅ var jag nog för förstenad i smärtan så det gick inte in.
Det är märkligt, för jag har stunden knivskarp i minnet - kyrkan - kistan - prästen - alla ungdomarna - ALLT.
Minnesstunden - sorlet, min ständiga ögonkontakt med mamman, vår gemensamma oro för sonen/kompisen, han som skonats. Något som han den första tiden nästan hade ångest för.
Skulle han klara av hela cermonin, när han rusar upp och ut där vi påtårn - mamman och jag hade ögonkontakt, vi fixade.
ALLT minns jag, men ändå inte......Stämningen, och synintrycken finns där...som i en instängd bubbla.
Förstenad. Just förstenad, det är ordet.
Idag när jag läste, kom minnesbilderna tillbaka, men med en djupare innebörd, mitt sinne orkade nu också ta in kärleken som strömmade mot oss, mot Mathias i hans himmel.
Hur mycket mer tragiskt kan livet bli? Hur kan man gång på gång klara av att se unga människor förolyckas? Hur kan man försöka förstå?
Vilken berg-och-dalbana livet bjuder på, för oss alla i olika mått, men för en del, som för dig, mer än man kan uthärda. Ändå är det väl så, att den börda man får orkar man ta, fast man inte tror att det är möjligt. De är dom starkaste som får dom tyngsta bördorna, och jag hoppas din livsglädje och empati hjälper dig i dina värsta stunder.
Hoppas din dag blir bra, och kanske med positiva besked.
Kramen
Jag känner igen mig i din beskrivning... Alla minnen finns kvar, t o m mycket detaljerat, men samtidigt så kändes det som man var i en glasbubbla o som du säger helt förstenad iakttagande...
Fann också vår minnesbok men än värre var när jag fann mitt brev till f-kassan när vi ansökte om vårdbidrag som vi hade rätt till. Det lååånga brevet gör fortf så fruktansvärt ont o ändå kan jag inte förmå mig att slänga det...
Kramar
Kram..
Ha dé!
tänker o känner varmt för er i detta ofattbara....
har inte tittat i min minnesbok sen begravningen, men ska ta fram den o titta i den....
ber till Gud att han ska vara barmhärtig o låta grabben få vara kvar o få uppleva flera lyckliga år på jorden innan han nästa gång kallas på för att lämna jordelivet.....
tänker på ett par ord som jag läste när ett syskon skrev en dikt när han förlorade sin lilla syster....
Mamma nu får lillasyster sjunga o glädja att dom som är i himmelen.... vad kul hon får då...
så troligen är/var våra barn för goda o fina för vår levande värld.... dom skulle få en uppgift i himmeln....
Hälsa till föräldraran att vi är många runt om som tänker o ber o lider med dom..
Stor kram
Förstår att det är jobbigt nu,mycket som du tänker på.Tänker på dig.KRAM
Jag sänder vidare ALLA alla era styrketankar jag får till de föräldrar, och syster, och kompisar som behöver dem. Jag dubblar.