(mamma) - Lena

...i morgon, flygvädret, helikoptervädret, så får kanske "min pojke" komma hem i morgon! Det vill säga- komma hem till sitt hemsjukhus.
Livet blir så mycket enklare för så många. Vänner kan komma och hälsa på, föräldrar och syster får närmare hem - eller närmare till sjuksängen, hur man nu vill se det.
Idag är det en vecka sedan jag var till Umeå och besökte honom, då var förtvivlan nära. Den tänkta hemtransporten blev abrupt avbruten av febertopp och i det närmaste okontaktbarhet, igen.
Förbättring vet jag inte om det är, man kan ju inte veta. Han pratar ju inte, pga tuben i halsen - som läkarna ville ha kvar under transporten hemöver. Men han "svarar" ja eller nej på frågor. Han rör på arm och ben på den sk. oskadade sidan. Hör och häpna, det gör ont i det "förlamade" benet när han får spruta i det!
Han följer med i allt som sker i rummet, han är trött och less på att ligga fjättrad i sängen!

Jag hade inte fel när jag tyckte han reagerade när jag kom. Det var inget önsketänkande.
Han VISSTE, att jag var där....

Måtte bara Gud låta allt gå vägen nudå, så han kommer hem, så han kommer upp, så han kan få fortsätta leva ett värdigt liv.....

Samtidigt så vet jag ju att det finns hjälpmedel idag, så att de mest handikappade kan få hjälp med kommunikation mm.

Som ett ödets ironi, min Mathias arbetade vid sin död på den verkstad som tillverkar elrullstolen Permobil. Jag har tänkt mycket på det de här dagarna. Jag vet vad dessa stolar "kan" göra, eller rättare vad lite den som sitter i den behöver kunna. Anpassningen av stolarna är fantastisk, kan du bara röra på ögonen så kan du sköta din stol....

Jag känner hopp inför framtiden för vår käre Mathias-polare.... bara man inte räds de eventuella handikappen, för han har ju livet, han har nästan räddat livet nu!

---