(mamma) - Lena

Mitt i solstrimman. Jag sitter mitt i solgasset, uppflugen på högpallen mitt i mitt eget kök. Det är juli, det är högsommarvärme, det är helt tyst. Håller det nyfödda barnet, barnet som är mitt tredje, mitt barn som jag just kommit hem med, hem till systrarna och pappan. Mitt tredje barn, sonen, som jag direkt han tittade på mig första gången, fick ett mycket speciellt band till. Ett band som jag som trebarnsmamma inte riktigt får känna, erkänna, nästan inte ens för mig själv. Han är speciell, han tittar så förundrat på mig med sina stora blå ögon. Tittar på det vis som bara nyfödda kan. Förundrat. Vart har jag kommit? Vad skall det bli? Bedjande, frågande. Sitter och håller detta lilla knyte i mina händer, håller fram honom för beskådan. Solen lyser på hans rosiga ansikte, han är så rund och mjuk, man vill borra in näsan i hans mörka hår, vid hans hals, insupa hans babydoft. Den där underbara doften som får modersbrösten att svämma över. Håller fram honom för beskådan? För vem? Det är ju bara vi som sitter här, resten av familjen är ute på andra äventyr. Storasystrarna har noga undersökt nytillskottet. Jodå, det är väl kul med en lillebror, men han gör inte speciellt mycket, äter, skriker lite, sedan sover han mest. 

Jag håller fram honom för beskådan, och där, under bråkdelen av en sekund, slår det mig. Jag förstår varför han känns mig så speciell, varför han tittar så intensivt på mig. Han är ett lån. Ett lån av gudarna? Vi sitter där, jag och min son, inneslutna i solen, inneslutna i en gemensam bubbla, vi har en gemensam hemlighet. Och min tysta fråga rakt ut i intet blir, hur länge får jag behålla detta gudslån? Min älskade son.
 

_* 

Farfar fyller 70 år. Stort kalas är ordnat, många långväga gratulanter väntas. Farfar har många syskon, betydande, allvarsamt religiösa. Farmors stora släkt kommer också, med andra ord nästa alla ur den stora långväga släkten ska komma idag. Samtidigt ska nu avkommans avkomma bedömas. Sönernas barn, är de välartade och fint fostrade? Sönernas fruar? Duger de?  

Med andra ord, uppståndelsen i småbarnsfamiljens hem är stor. Allt ska vara perfekt denna dag. Kläder läggs fram, storasystrar som är stora flickor nu är tämligen självgående. Lillebror däremot, nu sju månader gammal, är förundrat intresserad av all uppståndelse. Pappan klarar sig, mamman har redan lagt fram allas kläder! Mamman fortsätter rusa runt för att ha kontroll på läget. Frukost är som vi vet grundstenen för kalasande individer. Ska man klara farfars stora dag måste man vara ordentligt förberedd, stor som liten. Sagt och gjort, frukostgröt intages av samtliga. Alla äter med god aptit. Pappan matar lillebror. Första skeden, mums, sedan faller barnet ihop. Medvetslös. Grådaskig i färgen. Tyst. Mamman, snabb i tanke, sliter upp barnet, och ruskar, skakar, vaggar, rusar runt. Efter evighetssekunder, ett litet gny hörs. Han lever. Han har blåsor i munnen, på hakan och neråt bröstet. Han gråter mycket stilla, men han lever.  

Lillebror har ätit ägg för första gången. 

_* 

Mamman har ont i sin rygg. Ligger tillbakalutad i solstolen. Det är lugnt och skönt i solen på altanen. Det är juni, sommaren är i antågande, skolavslutningen närmar sig, näst sista skoldagen. I morgon slutar en epok i mammans liv, skolbarnsmammans tid är förbi. Mamman funderar lite på den fest som ska vara nästa dag, sista skolavslutningsfesten. Jag funderar starkt på om jag ska försöka masa mig upp och ta mig lite mat. Vid närmare eftertanke så har jag inte ätit något sedan tidigt i morse och nu närmar sig klockan två. Sagt och gjort, mot maten. När jag nästan nuddar kylskåpsdörren, ringer telefonen. NEJ, inte nu. Lyfter luren, svarar förstrött, har redan tanken inne i kylskåpet. Dotter i luren.  
- Mamma! Mathias är på väg till sjukhuset, med ambulansen. Ambulans, blåljus, påslagen siren. Medföljande läkare. Orden kommer stötvis. Mamman förstår nästan inte vad orden betyder, de blir bara en rad av ord.
Ambulans? Vi landsortsbor använder inte ambulansen, man sparar alltid ambulansen ifall någon, alltid någon annan, skulle bli riktigt riktigt sjuk. Sonen åker ambulans. Hjälp, han är den som är sjukast. Allergichock? Naturligtvis, det måste ju vara allergin, mamman förstår nästan vad som hänt. 
 - Nej, säger dottern, han har slagit i huvudet, han har fallit, han är så skadad så läkaren valde att följa med i ambulansen.
Mamman stormar iväg, glömd är all mat. Iväg i bil, de sex milen till sjukhuset. Många tankar hinner tänkas - hur skadad, överlevnad, eventuella bestående men? Ser alla möjliga scenarier för sig. Hjärnskada, kolli, rullstol, vårdare, slut, slut ,slut. 
Sjukvårdsapparaten, som det klagas så på, fungerar, om vi är tillräckligt sjuka vill säga. Akutvård. Röntgen, skiktröntgen, läkare, experter, alla dörrar öppna.Mamman kommer stormande till sonens sjukhussäng, nu har han som genom ett under vaknat! Nu är han sig lik, han ligger där visserligen blek och svag men det  är samma goa gosse som vanligt. Inga hjärnskador, inga fasor. Hjärnskakning, ja. Stelhet i nacken, ja. Ingen skolavslutningsfest, nej. Mamman svimmar! Svimmar av spänningen och av matbristen. Sonen fnissar förnöjt, tittar på mamman och de ler i samförstånd. Mamman och sonen har ett heligt band. 

_* 

Det går bra för sonen. Trots allt så går det bra för sonen. Han lägger år till år, kunskap till kunskap. Sonen kämpar på med sina krämpor, men det går. Min förnimmelse var nog en typisk havandeskapsnoja, klart det var en noja. Varje födelsedag sonen firar så tänker mamman på sin förnimmelse. År läggs ytterligare till år. Tack gode Gud, jag måste haft fel. En liten tagg finns, men, jag tog helt enkelt fel. Sonen slutar gymnasieskolan, sonen flyttar hemifrån, sonen skaffar sig ett vuxenliv, får många goda vänner, är eftertraktad både som man och vän. 

_* 

Mathias och bäste kompisen Henke är med i 402-klubben, racerklubben, de kör fort och farligt med sina bilar, Mathias är den som mekar och Henke kör. De, 402-klubben, tävlar på flygrakan, är på träffar runt om i landet. De är många som håller på med dessa farligheter. Det har blivit många Burnout-märken på vägarna. Det är inte speciellt lagligt, mamman tittar bort!
Så är det träff och race i Växjö, det är augusti, en av de sista helgerna med sommarvärme. Det brukar inte gå speciellt bra för Mathias och Henke, antingen så håller inte bilen eller så fallerar det i körningen, men vad gör väl det när man får vara med där bensinångorna flödar. Vad gör väl misslyckandet när man har fått så många vänner för livet. Det sporrar ju bara till nästa gång och nästa, "Då ska vi allt klå dom"!
Teamet Burn Out, Mathias och Henke, åker alltså söderut, livet leker. Det går väldigt bra, för en gångs skull går det jättebra. Äntligen. Bilen höll, körningen funkade. Liten malör med avgasröret, men ojjj va de gick bra!
Mathias pratar med mamman i telefon, klockan är halv tio på söndagskvällen, Mathias och Henke är på väg hem, de är så uppspelta, det har gått så sjukt bra. 
 - Mamma, jag måste sluta, batteriet i telefonen är snart slut, jag ringer i morgon! 
 - Jaja, det är som vanligt då, svarar jag, du har glömt laddaren. 
 - Jag ringer, säger han hastigt. Jag hör hur han fnissar, jag hade gissat rätt, laddaren är hemma. Samtalet bryts, strömmen är slut. 

En till synes helt vanlig måndagsmorgon. Upp en sväng först för en kopp kaffe tillsammans med sambon, sen han gått till jobbet kryper jag ner en stund till i sängen för att samla kraft inför dagens arbete. En helt vanlig måndagsmorgon. Så långt. Det ringer på dörren. Nu? Klockan är ju bara kvart över sex. Sambon har ju nyckel så varför ska han ringa på dörren? Kastar på mig morgonrocken, slätar till håret på väg mot ytterdörren. Öppnar. Poliser!? Tre svartklädda personer står i trapphuset, men de fyller upp hela utrymmet. Hela trappan är full av svarta polisuniformer. Förvåning? Nej egentligen inte. Nu kommer frågan som man aldrig tror man ska behöva uppleva.
  - Är ditt namn Lena G******. 
  - Jaa? 
  - Har du en son som heter Mathias ****.
  - Jaa?
  - Vi har den smärtsamma plikten att meddela att din son har omkommit i en bilolycka, olyckan skedde nu tidigt på morgonen.
  - Ja?
  - Döden var ögonblicklig.  

Dagen har kommit.
Idag är dagen när gudslånet är över.


************************
Text skriven av "mamma-Lena"
tillägnad min son Mathias som togs ifrån mig denna morgon för tre år sedan........

Nothing Else Matters
 - idag igen -
på radion

????


får nästan gåshud

En av sonens favoriter - spelas på radion
Samtidigt  -  Ambulanssirener i fjärran

                      *

..jag sitter på altanen och läser,
plötsligt hör jag på radion en av Mathias låtar, Metallica - Nothing Else Mathers
När jag fokuserar på låten så hör jag  - ambulanssirenen .....

Jag går in och stänger dörren så inte grannarna ska höra och spelar HÖGT ..... minns, känner närhet...

Texten till den här låten fanns på minnesbladet jag gjorde inför begravningen.

And nothing else matters......

Nothing Else Matters

So close no matter how far
couldn't be much more from the heart
forever trusting who we are
and nothing else matters never opened myself this way
life is ours, we live it our way
all these words I don't just say
and nothing else matters trust I seek and I find in you
every day for us something new
open mind for a different view
and nothing else matters never cared for what they do
never cared for what they know
but I know couldn't be much more from the heart
forever trusting who we are
and nothing else matters never cared for what they do
never cared for what they know
but I know never opened myself this way
life is ours, we live it our way
all these words I don't just say
trust I seek and I find in you
every day for us something new
open mind for a different view
and nothing else matters never cared for what they say
never cared for games they play
never cared for what they do
never cared for what they know
and I know so close no matter how far
couldn't be much more from the heart
forever trusting who we are
no nothing else matters

(J.Hetfield, L.Ulrich)

Är pest och pina.

Förr, innan "det som händer alla andra" hände i vår familj, var augusti en trevlig månad. 

Per, Karin, Tage .... modern hade namnsdag, 8.8 faderns födelsedag, min mormor hade namnsdag den 12e  för att sedan fylla år den 16e......... Glada dagar, mycket att fira.... Lång sommar att se tillbaka på, bär och svamp i skogen..

NU

Är augusti en tung månad att genomleva. Det är tungt att gå och vänta på "dödsdagen"

Glädjeämnena är  borta, mammans namnsdag har visserligen övertagits av dotter ( förlåt dottern, jag glömde iår igen), pappans födelsedag noteras men firas inte mera (pga tilltagande förvirring och långa avstånd) Mormor är borta sen trettiotre år.....

Sen kan man förundras över att sonens dödsdag sammanfaller med gammelmormors födelsedag .....??


Snart är väntan över, snart är dagen här, snart får vi ro - i ett år till  .....

Jag satt häromdagen lojt tillbakalutad i min solstol på altanen. Blundade och lät solen värma mig. Funderade på livet.

Funderade på vår semesterresa till Jämtland, våra besök hos barn och barnbarn.
Funderade på den påfyllning vi fick av minnen och intryck. Minnen av barnen, minnen av barnbarnen.
Man kastar lite vårdslöst ur sig att "det kan jag leva på länge", men vi får ju för det mesta ny påfyllning.

Så funderade jag på den påfyllnad som aldrig mera kommer att ske.
Att de minnen och intryck som jag  fått av sonen måste räcka resten av mitt liv.
Det blir ingen påfyllning, aldrig, någonsin.

Idag är det nästan tre år sedan sista gången jag fick träffa min son, fylla på med minnen. Det fattas 13 dagar på tre år. Tre år är lång tid, fruktansvärt lång tid att inte få träffa sitt hjärtebarn. Att bara ha gamla minnen att komma tillbaka till, inget nytt. Ingen påfyllning.

Världen omkring minnena förändras, vi blir äldre, systrar blir äldre, men lillebror är fortfarande 25 år, 1 månad och 28 dagar....

Jag är så glad att jag har mina minnen, som jag lojt kan ligga i solstolen och minnas.
Ingen bitterhet, faktiskt, utan bara med glädje i hjärtat.

"Hej mor, det är bror"

Nej - inte i år heller - tredje morsdag som samtalet, det skojfriska underfundiga, inte kommer.
Jajaja, jag VET att det inte finns möjlighet att ringa från där sonen är.... men ändå!

Fast i år väntar jag inte på samtalet, men ändå så blir avsaknaden väldigt påtaglig en sån här dag.

En sådan här dag då man tänker på sina egna mammor, jag har ju haft två, tänker på sin mormor.......

Sånnt är livet, upp och ner.

Häromkvällen
gjorde jag något som jag inte gjort sedan Mathias dog.

 Jag tänkte fråga honom om en sak ????

Slötittade på TVn en kväll, såg något - och det slog mig att "Mathias vet - jag frågar honom" !?


Förut har det varit självklart i mitt sinne att han är bortom sådant, men i det förvirrade ögonblicket så fanns han och jag skulle fråga.......


Jag har funderat lite på vad det betyder, har jag kommit över sorgen eller har jag förträngt den ???
Eller ? Eller??

TÄNK

vad det är nära mellan sorgsamhet och glädje


Jag är så uppfylld av glädje just nu

Henrik  -  "min" pojke,  Mathias bäste vän - den av pojkarna som
överlevde  - ringde nyss


Det är så kul när han ringer, vi pratar om ditten och datten, vi blir aldrig känslosamma, vi är som vanligt bara. Som vanligt utan att vara rädda för att verkligen prata om "det".  
 Det hemska som Henrik genomgick den där natten. Om det är någon som verkligen genomlidit helvetiska kval så är det han.
Om jag har olycksfilm i mitt huvud, vad har då han - han som var där - kände lukten av död älg och annan död, hörde det fruktansvärda oljudet,  hörde den isande tystnaden efteråt.....ropade på sin kompis men fick  inget svar....  Stackars stackars barn, 22 år var han den gången, såren läks men kommer alltid att finnas där.

Han fortsätter att leva sitt liv, flickvän, jobb, extraknäck, drömmar ...... jag är så glad för hans skull.

/L




ps. jag tillhör nu inte den skaran som enbart lever genom mitt döda barn, som klamrar mig fast vid mitt döda barns vänner - det finns sammanslutningar och "klubbar" för "oss föräldrar" som mist våra barn  - där jag har upplevt just det, men jag kan inte riktigt förstå detta fastklamrande vid det som passerat.
Javisst, jag vet att jag sörjer och tjatar om det både nu å då, men - jag vill inte gärna hänga mig på barnets kompisar....dom har ju nog med sin egen sorg

Så är det då vanlig vardag igen - på gott och ont

Julfrämmandet är skjutsade till flyget för vidare transport till farfar- och  farfarsfar  släkterna i Stockholm, sambon har gått till jobbet, jag sitter i sängen och försöker sammanfatta julens begivenheter.

Den har varit god, trevligt att få besök av bonusdotter och barnbarn. Mysigt att vara den "utvalda släktgrenen" som fick äran att ha lilla 2-åringen på julbesök. Det är det värsta med att vara så långt borta från barnen, just att det inte blir några spontanbesök. Förra julen hade vi jul med mitt då tvååriga barnbarn......

Nu ska jag orda något om mitt förhållande till jul och julfirande!

"   Som litet barn var jularna underbara tillställningar, jultomte, klappar, julegröt och gemyt - i den mån det fanns plats för det i mina föräldrars hårda liv som jordbrukare.

när jag var i tonåren blev mamma sjuk, jularna blev ett helvete - jag som ensambarn hade inget kvar, dvs hade det funnits syskon hade situationen säkert varit en annan, men nu blev det katastrof. (mamma dog efter 7 års sjukdom)

sen kom perioden med mina barns jular, man skapar jul och julstämning efter bästa förmåga - och jag tror jag lyckades - men den riktiga glädjen (längst längst in i hjärtat) var svår att fånga. där var någon form av panik - Måtte juldagarna går fort över...

barnen växer upp och jag behöver inte låtsas så mycket, firar jul, är glad, men förbannar fortfarande myten om den goda glada julen som är familjehögtiden...

SEN för några år sedan, kommer vändningen - nytt hem, ny sambo, kraven (mina krav på mig) tonar bort - jag känner mig delaktig i "den goda glada familjen" , känner att julen ÄR ju en underbar tid. Jag stressar inte, jag bara myser bland pynt, mat och familj

 - nu haltar min värld igen, å jag vet att det inte är speciellt synd om mig - NI där ute har många större sorger än vad jag har -  men just nu fattas mig min son alldeles förskräckligt.
Första julen gick ganska bra, nästan av bara farten,  förra julen var saknaden stor, men jag hade fortfarande skölden uppe och visiret nere .....

i år fanns där inget som skyddade mig, jag var inte beredd på smällen. Jag har sänkt garden - tydligen - så sorgen drabbar med full kraft

jag blir så trött - nu är jag tillbaks på ruta ett. Julen är ingen "god-glad-familjehögtid" för mig ....   "


Men nu är det över, vardagen här igen - lite rester av julmaten skramlar i kylskåpet. Tänk vad en rejäl pytt i panna skulle vara gott !

... alla är så glada

det är jul - jul här hos mig också....



men

jag orkar liksom inte delta helhjärtat  i glammet och skrattet

skratten blir till en stel grimas i mitt ansikte, jag måste gå undan, för att inte "störa" glädjen


Min son fattas.....

Jag saknar honom så fruktansvärt

Den står här fortfarande - i full blom - Min Mathias blomma.

Jag har en blomma i mitt hem sedan precis på dagen 2 år tillbaka. 

En Mathiasblomma.

När jag skulle välja  blomma att lägga på sonens kista så valde jag en orkide, en vit, då var det två stänglar på denna, en för mig och en för min sambo.

Som den udda person jag är så tog jag hem blomman och har vårdat den ömt sedan dess. I år blommar den för första gången - lagom till begravningsdagen. 

OHhhh jag är skakis än ....

Nädå lugn lugn - det ÄR INGET .... har inte hänt nått


Jag sitter i receptionen här på vårt jobb - jag ser alltså ut genom entrefönstret. Det kommer en polisbil uppseglande  - lugnt och stilla...... polisen kliver ur och tar ett bloss.  OK lugnt tänker jag - det har inte hänt nått för  skulle dom väll inte röka - eller ????

För mig representerar uniformerade poliser som kommer hem till folk    OLYCKA,  meddelande om död och förbannelse ...  Alltså intalar jag mig att eftersom de ser lugna och avslappnade ut så är det ingen på jobbet som skall ha något dödsbud......

Nädå - det var ett inbrott på vår andra enhet - polisgubbarna hade åkt till fel adress.......

...men jag har hjärtklappning än .....

        
Nu är fasan  morgonen den 16 augusti 2004, klockan 6.30 tillbaka .....

Nu har det gått två år sedan .....
det där hände
som är alla föräldrars fasa,
det som aldrig aldrig får hända ens barn.

Två långa långa år

Två år som ändå på något konstigt vis bara rusat iväg.

Två år när man förbannat ödet, förbannat orättvisan i livet

Två år av tacksamhet - över mina två levande barn

Två år av tacksamhet att Mathias fick nåden att sluta där - och inte i en sjukhussäng

Innan jag skriver något annat i min blogg idag  vill jag bara förmedla några tunga tankar som är förknippade med denna dag, en dag som för 27 år sedan var en glädjens dag....


Idag skulle min son fyllt 27 år.

Det är en mycket märklig känsla att han inte finns mera.

Om man befinner sig någonstans mitt i sömn och vakenhets-dåset så kan man nästan ibland få för sig att det är en hemsk otäck dröm. Om en stund vaknar jag upp riktigt och allt är precis som vanligt.

Men - så är det inte, det blir inget födelsedagssamtal med sonen per telefon idag, det blir inget glass-kalas när jag kommer "hem" till Jämtland i kväll - det blir ett besök på hans grav.

Men å andra sidan så har jag i alla fall förmånen att kunna besöka graven i år, det kunde jag inte i fjol eftersom jag bor så långt bort.

Man får glädjas för det lilla

Mamman



PS. Å som mamma så tänker jag ju naturligtvis utifrån mig själv - jag bar honom, jag födde honom, jag ammade honom, jag oroade mig dag och natt ....
Men de andra då ? Pappan, storasystrarna ????  Jag borde kanske sända en tanke till dem också en sådan här dag - vi har alla en svår dag......    

Samma dag som jag skall åka till Jämtland - skulle sonen fyllt 27 år .

TÄNK  OM, det har varit för att gratta sonen jag fått åka "hem"  !


Men - jag har stora glädjeämen ändå - Min dotter fyller  år den 24:e så då får jag gratta henne på plats liksom. (lite tidigt kanske men nära)   Min andra dotter kommer och hälsar på Mamman och då kan vi ha födelsedagkalas för henne, hon fyller den 21:a.

Annars så tycker jag det är det förtvivlat långt till barn och barnbarnet.

Igår var det min andra morsdag - utan sonen......

Å jag  vet att det är otacksamt mot mina andra två barn - men - han fattas mig extra mycket en sådan dag.

Som oftast så ringde han - det var ju inte grannes just då heller, men han ringde som sagt alltid ganska tidigt på morsdag och sa ..................... Hej Mor - det är "bror" ................................

Just detta med bror var ett intern skämt, han var ju lillebror så han kallade sig för bror när han skulle skoja till det.

I fjol var morsdag en plåga hela dagen, i år gick det ganska bra, nästa år kanske det är ännu enklare.

Å så ringde ju de andra två och grattade mamman.  En från Kreta och den andra just hemkommen från golfbanan ....

Idag har jag varit på stan och sett ett bra och lärorikt inslag i räddningstjänstens arbete - ifall man inte har haft mina erfarenheter på näthinnan alltså.

De släppte en bil från 9 meter, skulle motsvara 50 km/tim. Så var ju allt OK. Sen trädde räddningstjänsten in och räddade "personen" (läs dockan) och klippte och grejade.

När jag stod där och tittade så såg jag Mathias liggandes död där i bilen   -   klumpen i bröstet växte och växte  -   men jag klarade det utan att direkt bryta ihop.

En dag i våras så kom jag uppi en älgolycka på väg till jobbet - då - bröt jag fullkomligt ihop i gråtattacker - fick fraktas hem fråm jobbet. Så att jag klarade mig idag känner jag som ett steg vidare mot tillfrisknande från sorgen. Snart klarar jag sådanahär situationer galant ....

återkommer senare med mera...

Å som om inte det vore nog  -  här sätter jag mig framför TVn för att låta mig roas på ett lättsamt sätt.
Sitter lugnt tillbakalutad för att titta på Möbelhandlarens dotter, VAD är det som kommer upp på rutan i första avsnittet.

Jo just vägsträckan som sonen åkte den där sista natten, nästan så jag tror att olycksplatsen passerades!!! 
Sen åkte de fram och tillbaks på den förbannade vägen, som jag tyckte hela avsnittet (men det var det säkert inte, bara jag som upplevde det),    ........ den breda fina vägen med björkskogen på båda sidor... den förädiska björkskogen  som älgarna älskar att gömma sig i,  björkskogen som den natten skymde en älgko och hennes kalv, så de inte syntes förrän de slängde sig upp framför sonens bil...........................