(mamma) - Lena

Utan dörr.

Det ser väldigt konstigt ut - utan dörr. Även om dörren alltid står öppen så blir det en märklig syn och känsla när den är borta.

I vårt hus skyndar vi långsamt. Varför stressa? Egentligen.
Förra helgen påbörjade vi vårt dörrbyte i hallen - innerdörrar så det är ju ingen brådis. Huset har 4 innerdörrar, alla i hallen. En är till toan och är redan utbytt. Återstår alltså tre, sovrumsdörr, källardörr, "kontor/datarums" dörr.

Två dörrar på G..

Steg 1. Lyfta av dörrarna och bära ut dem. Ta bort dörrfoder. (Lena sopar och städar)
Jaha, så var den helgen till ända.....

Steg 2 ( tisdagkväll). Ta ur de gamla karmarna. (Lena sopar och städar)

Steg 3. (torsdagkväll) Sätta in de nya karmarna. (Lena sopar och städar)

...fortsättning lär följa....

Så just nu har vi dörrkarm och medföljande tröskel in till sovrummet (och datarummet) - men inga dörrblad. Inga dörrfoder heller för den delen.
Så stort rummet blev - utan dörr. Konstigt.
Tröskel är bra,  man kan vricka fötterna i hålet som blir i glipan mellan golven.. *fnissar*....

---

Ansökan på väg.....

Ansökan om att anta min mammas efternamn.
Många handlingar behövdes, personbevis på att  jag "är jag", personbevis på att "jag är mina föräldrars barn". Sen, eftersom mamma M varit död så länge så hon inte finns digitalt registrerad - kopia på hennes födelseattest!  som man kan få (köpa) från Landsarkiven. För att kunna bevisa att jag har rätt att bära detta gamla släktnamn.

Nu är allt klart, pengar insatta (har man bytt fler gånger än tre kostar det) handlingarna i ordning, beslutet taget. Brevet på lådan.

Det blir mammas efternamn och "gamla" namnet som mellannamn.
Långt - javisst - men fint!

Känns rätt.

---

I gårkväll ringde min mobiltelefon. Hoppade högt av skrämsel och oro - så som det varit de sista sex veckorna. "Måtte han inte försämrats"-rädslan inträdde.

Jag kände inte igen nummret. Pust - tur.

Det är syster Katarina som ringer, men från sin mobil. Ojj, rädslan skjuter iväg en pil från hjärttrakten, ner genom hela min kropp, ända ner i fötterna. Knäsvagheten breder ut sig.

Den planerade hemresan blev uppskjuten. Jaha? Vad hände?  - Helikoptern var upptagen på andra uppdrag. Pust, skönt för oss. Katastrof för den som behövde den. Jag vet, men man är ju sig själv närmast.. eller?
Resan blev uppskjuten till måndag, förra måndagen alltså.

Efter att han kommit hem, till Östersunds sjukhus, tar de bort andningstuben ur halsen.

OCH HAN PRATAR.

Han kan för första gången på fem veckor tala om vart det är ont, vad han känner. Han är inte längre instängd i sin kropp.

Det är vad syster Katarina säger till mig där i telefonen.


SEN säger hon:  - Henrik vill prata med dig. Han kommer här.


Kan ni alla där ute som följt hans kamp förstå känslan?
Glädjen?

Kan nån överhuvudtaget förstå UNDRET?
För nog måste det vara ett under, ett GUDS UNDER.

Han berättade om olyckan, om sina skador, om att han mindes att jag var dit och hälsade på och att han kände frustration över att inte kunna meddela sig på något vis till mig då när jag stod där. Han talade om sin nya lägenhet, som ligger på andra våningen. Lägenheten som blev hans under hans tid på sjukhuset, som fadern slutförde köpet av, som kompisarna flyttat in hans grejer i. "Inga problem - jag ska bo där" var hans kommentar när jag undrade lite försiktigt. "Bara jag blir av med ställningen, bäcken-ställningen, så jag kan börja träna nångång......"   Ställningen som ska sitta i tre månader, men som han sa   "ja ja, men jag har ju haft den i 1½ redan" å så skrattade han. Han berättade att han nu kan sitta upp i rullstol, trots rörställningen. Att han fått dit sin dator.
Och en massa massa annat talade vi om - länge.


Älskade älskade Henrik, Tack Gode Gud.

Men, jag kan inte annat än undra, vad har guden för mening med den pojken eftersom han rör vid honom upprepade gånger, och sen släpper tillbaka honom i oskadat skick? Nästan i oskadat skick i alla fall....

---

...vildhavre...

---

Så det kan bli....

I morse låg jag i sängen och tittade på hyllan bredvid min säng.

Där var ganska fint - från början. Vi har bott här i 2½ år, alltså har hyllan stått lika länge....

Böcker har fyllts på, några har lämnat, men de har ändå blivit fler.
Tidningssamlare, med diverse ihopsamlat material.
Sorterat, jodå men mest  "ska kanske vara kvar" tidningar.
Å så alla veckotidningarna.... Det var den högen jag såg i morse, "lägger tidningen där tills jag får tid att: a) läsa färdigt, b) riva ur och spara recept mm, c) kasta"   -högen. Den högen var stor och hög, så pass hög att den tog i hyllan ovanför, på väg att skjutsa iväg i golvet faktiskt.
Så nyss, eller rättare en ganska lång stund sedan - tog jag tag i eländet för att rensa och kasta. Har jag inte tittat i dem på flera månader så behöver jag dem inte, är min filosofi. När jag rörde  dem så stod det som en sky av damm i lyften. Alltså - dammsugare fram. Å så vidare och så vidare.
Nu, flera timmar senare står det en enorm hög med påsar i hallen som ska iväg på återvinningen. Allt damm är borta, Snyggt och prydligt.
Nöjd.

Ute skiner solen, i gräset glittrar frosten.....

---

..löning på freda´  heter det ju!

Det ligger mycket i det, ja kanske inte löningen då, men ordningen!

Såhär på hösten, för här i Boden är det höst, så städar man in och undan allt i dessa dagar. Snön kan komma vilken dag som helst och då ska det ju helst inte vara blomkrukor, små krattor, stendekorationer, eller annat smått och gott som kan hindra snöskottandet. Älskande sambon har en mycket trevlig egenskap, han SKOTTAR snö efter konstens alla regler. Raka kanter, snyggt och prydligt. Jag älskar hans skottande, jag som är vän av raka kanter! Så det är till att skapa förutsättningar för detta... alltså, (hmm nu har jag kommit från ämnet!) allt ska städas undan, så var det!

I helgen så bytte vi några glasrutor i växthuset, så det ska klara vintern. Jag stoppade in, jag rev ut allt kanske man ska säga - först - sopade och sen stoppade jag in alla sommarsaker i vårt lilla lilla pytteföråd. Sakerna måste in i rätt ordning, för när våren kommer så ska man kunna få ut dem någorlunda smidigt. Jag ordnade med "mina" saker i garaget, och bar in i källaren det som tillhör vårodlingarna.
Med påföljd att i källaren ser det ut som ett bombnedslag, alla saker på fel ställe, tycker jag. Högvis, måste vara fel ställe.

Så nu på morgonen har jag lagt sakerna på det ställe där de "bor". Husvagnstäcken och kuddar i husvagnstäcksskåpet, blomkrukor i matkällaren på krukhyllan, förirrade resväskor där de ska bo. En liten pryl här och där som står fel, blir det en faslig röra av. Som skapar oordning i mitt sinne. Efter att burit in grejer som bor i matkällaren (tillika överskottsförråd av porslin) så konstaterade jag att nu är det dags att smyga iväg lite av allt "bra-att-ha" som sambon absolut vill ha kvar. Till barna. Inte fasiken vill barna ha nå gamla kastruller, eller annat udda,  porslin mm ... kan jag aldrig tro, varför då - när inte vi vill ha det i våra skåp?

Så idag har jag praktiserat lite Feng Shui i källaren. Älskade sambon blir ängslig när jag pratar feng shui, men det ligger något i tanken att man måste göra plats för nya saker, inte bara ta in och ta in....

Jag blir pigg och glad av att sortera ut och bort, skapa ordning, raka linjer, få in luft och rymd.

Har man inte behövt en "vardagssak" på flera år - då behöver man den inte! Då kan man lämna den till återvinningen, det kanske är någon annan som längtar efter just en sånn som står här och hindrar energiflödet.

Jag älskar ordning och reda, jag blir pigg av det!

---

Köksfunderingar......



så underbart mycket fina tapeter det finns idag.


inte i hela köket kanske? .... men som fond.





"traditionell" tapet... vet inte riktigt om jag vill vara traditionell... känns lite gammaldags, ute?




den här var häftig, fast kanske inte i köket??



den här kanske? Någonstans i huset måste jag ha den, det bara ÄR så....




å så rött rött rött....


på tal om det - sa jag förresten att jag köpt mig en ny vinterjacka??

---

Igår väntade jag på två telefonsamtal.

Det ena handlar om ifall jag kommit med i testgruppen. Om jag anses vara frisk nog, om jag passar in i mallen.....
Det andra gäller mitt framtida yrkesliv. Träff med arbetsförmedlingen alltså.

Eftersom jag var så trött igår, eller om det inte var trötthet utan ledsenhet eller helt enkelt leda. Leda pga all denna väntan kanske.... eftersom tröttheten höll på att kväva mig så blev det höstpromenad.

Dessutom - klockan hade stannat!
I lördagskväll var jag så trött, så jag lade mig för natten redan klockan halv 10e.... Dödsslut var jag. Stupade.
På lördagsmorron, hoppade jag upp i vanlig ordning, med tuppen, pigg som en lärka.
Va? Jag som tyckte att jag var tidigt uppe? Halv 10...??  Hmmm, klockan hade stannat! Tittade inte på nån annan klocka än mitt armbandsur - då på kvällen, såg bara sängen! 

Alltså, igår tog jag en stärkande promenad i det fina höstvädret, för att byta batteri i klockan. Ingen kamera fick följa, "orkade" inte engagera någon kreativitet...

Så ringer då telefonen, just när jag befinner mig hos batteribytaren. 

Om jag uttrycker mig som så....

- Jag är fullt frisk!!

HURRA.
55-årig dam, med bäst-före-datum i raskt antågande, så har jag inga påtagliga defekter. Hjärta, lungor, lever, blodfetter och annat smått och gott som man kan se på blodprover är helt OK. Otroligt, fantastiskt, hur det kan komma sig trots all skräp som passerat systemet är en gåta. All värkmedicin som konsumerats under årens lopp. Snacka om att vara samarbetsvillig, kroppen alltså!
MEN, tänk att det alltid ska finnas ett MEN....
Kanske lite för kraftig värk. Jag som var rädd att jag var simulant, åt min värkmedicin av slentrian... 
Så så var det med detta, vi får se.

Jodå, det andra samtalet kom också. Träff med "höga vederbörande" är inbokad.

Ett tag kände jag inspiration i att komma till ett arbete, få arbetskamrater, kanske mest att få lön "för mödan", men just att tillhöra. Nu vet jag inte riktigt VAD jag vill.

Göra som björnen kanske - gå i ide.

---

Solen skiner, det är ett underbart höstväder.

Sen jag skrivit de orden sitter jag bara och tittar på dem - vad ska jag skriva mer? Vad finns mera att skriva?

??

Trött, fortfarande trött. Ledsen/trött. Orkar inte uppbringa någon gaist i något.
Sätter på mig "Glada-Lena" ansiktet när jag vaknar, har det på när jag går ut.
Men - så fort jag blir själv så åker det av, hemma i min ensamhet behöver jag det ju inte. Under mina ensamma dagar hemma gör jag ingenting, orkar inte ens hålla på med skolarbetet, fotoredigeringen och fototekniken, det som jag tycker är så kul. ORKAR inte.

Det känns bara som om tiden rinner iväg, ifrån mig, och jag får inget gjort, utan bara låter allt flyta iväg.... när livet är så dyrbart. ALLA dagar är ju dyrbara, vi har ju bara en av varje. Idag, nu, kommer aldrig tillbaka - å här sitter jag håglöst tittande in i väggen (eller in i dataskärmen då!)

Om jag tar på mig jackan och går en sväng - får lite frisk höstluft kanske? Byter synintryck på näthinnan? Ny luft i lungorna.

YESS - så får det bli. Tar med kameran, då kan jag intala mig att jag verkligen är på G - är ute på fotouppdrag!!

---

Idag har jag varit på ett möte med min arbetsgivare.
Tunga möten, tröttande möten för själen. Som regel så ser inte "arbetsgivaren" oss som jobbar på detta samhällsföretag som resurser utan mera som - ja jag vet inte vad. Men jag har inte känt mig uppskattad för mina eventuella talanger, utan nästan som ett nödvändigt ont som de fått på halsen. Till arbetsgivarens försvar kan ju nämnas att rehabilitering av tjänstemän är inte deras starka sida, och det tycker jag är märkligt, för även tjänstemän blir sjuka. Får stroke, blir överkörda av bilar, får t.ex. ryggproblem. Även tjänstemän måste få någonstans där de kan känna att de behövs, på sina nya villkor.
Jag vill inte sitta och montera tvålpumpar resten av mitt yrkesverksamma liv, det finns många som tycker det är ett toppenjobb - men det passar inte mig och min yrkeserfarenhet, mina vyer - jag blir sjuk av det!

Så idag, så skulle jag på möte för att planera inför "resten av mitt liv", skolan är ju slut efter jul. Jag måste komma ner i verkligheten och inse att jag inte kan leka skola längre.

Efter en mardrömsresa, ishalka på sommardäck, in till Luleå, så träffar jag då de två kvinnor som har min framtid i sin hand - typ.

Anna, som är den nya personalutvecklaren på mitt företag - var helt UNDERBAR.
Hon SÅG MIG, talade till MIG.
Till personen bakom den onda ryggen.
Frågade frågor, intelligenta frågor, inte nedlåtande frågor. Jämlika frågor. VAD vill jag med resten av mitt liv - t.ex.
Det är en smart fråga av en personalutvecklare...

Vad som kom ut? Inga konkreta saker, men det lämnade en svag känsla av tillförsikt efter sig. Ett litet hopp. Lite glädje.

TACK, tusen TACK snälla Anna för att du tror på mig.

Hon har förgyllt min fredag, vänt det tunga till något med förhoppning i.....

---

...i morgon, flygvädret, helikoptervädret, så får kanske "min pojke" komma hem i morgon! Det vill säga- komma hem till sitt hemsjukhus.
Livet blir så mycket enklare för så många. Vänner kan komma och hälsa på, föräldrar och syster får närmare hem - eller närmare till sjuksängen, hur man nu vill se det.
Idag är det en vecka sedan jag var till Umeå och besökte honom, då var förtvivlan nära. Den tänkta hemtransporten blev abrupt avbruten av febertopp och i det närmaste okontaktbarhet, igen.
Förbättring vet jag inte om det är, man kan ju inte veta. Han pratar ju inte, pga tuben i halsen - som läkarna ville ha kvar under transporten hemöver. Men han "svarar" ja eller nej på frågor. Han rör på arm och ben på den sk. oskadade sidan. Hör och häpna, det gör ont i det "förlamade" benet när han får spruta i det!
Han följer med i allt som sker i rummet, han är trött och less på att ligga fjättrad i sängen!

Jag hade inte fel när jag tyckte han reagerade när jag kom. Det var inget önsketänkande.
Han VISSTE, att jag var där....

Måtte bara Gud låta allt gå vägen nudå, så han kommer hem, så han kommer upp, så han kan få fortsätta leva ett värdigt liv.....

Samtidigt så vet jag ju att det finns hjälpmedel idag, så att de mest handikappade kan få hjälp med kommunikation mm.

Som ett ödets ironi, min Mathias arbetade vid sin död på den verkstad som tillverkar elrullstolen Permobil. Jag har tänkt mycket på det de här dagarna. Jag vet vad dessa stolar "kan" göra, eller rättare vad lite den som sitter i den behöver kunna. Anpassningen av stolarna är fantastisk, kan du bara röra på ögonen så kan du sköta din stol....

Jag känner hopp inför framtiden för vår käre Mathias-polare.... bara man inte räds de eventuella handikappen, för han har ju livet, han har nästan räddat livet nu!

---

Idag är jag på humör att skryta! Idag skiter jag högaktningsfullt i Herr J. och hans finger  - idag får han peka hur mycket han vill för idag har jag bildbevis, på det jag ska skryta om alltså!!

I ämnet - Ge av sig själv - för mänskligheten!

Många droppar små...  står det på mina kaffemuggar.  Under står det också     ♥ blodgivare ger med hjärtat

När jag för ett tiotal år sedan bröt upp från ett samboförhållande så stod jag där helt utan porslin. Och pengar.
Då "blodade" jag ihop mitt  nya porslin. Ett dussin av varje del, flata och djupa tallrikar. Assietter och "djupa" assietter. Några mindre skålar, äggkoppar, uppläggningsfat. Ett dussin muggar.


sen behöver man glas..... ett dussin vinglas, 6 kaffeglas, 6 höga tunna, ett dussin på blå fot (varav endast två är kvar???)  4 höga med blå fot, ett champanjeglas med blå fot, två snapsglas, osv osv....
många är "utgångna" av olika anledning, men allt har skaffats på detta vis.

Med hjärtat  ♥

Jag var en trogen blod- och plasmagivare, varannan vecka kunde jag utöka min samling.

+ alla T-shirts, handdukar, väskor, ljuslyktor, böcker - ja jag minns inte allt...

Genom Blodcentralen i Östersund, hurra för dem,  kan man, kunde man bygga upp sitt nya hem och boende....

Sen när jag träffade Älskade sambon, blev bjuden på kaffe första gången i hans kök. Vet ni vad han ställde fram för muggar??   ♥ ♥   Då fick han en extra stjärna i protokollet.

Idag är det inte lika stor rusch på blodcentralerna, plasma framställs till största delen på kemisk väg, så för mig blir det bara blod numera. Och som kvinna blir det bara 3 ggr per år.

Så kommer då Älskade sambon och jag till Boden, gamla garvade tappare, mellan 115 och 120 tappningar vardera, och får inte ge blod. Är inte godkända. Alla Blodcentraler är nämligen separata enheter, har egna register. Så det var till att ställa sig på ruta 1 igen, tester, och bedömning om man var lämplig.
I Östersund fick man ett Blodgivarkort med alla uppgifter om blodgrupp mm, som jag trodde hade ett värde, som jag skulle kunna ta fram om jag befann mig många mil hemifrån och hamnade i något katastrofaktigt  - där  "arm-till-arm"-givning skulle vara av godo. Kunna hoppa in och ge av mitt blod i en krissituation när mycket blod behövs.... Men icke sa Nicke.

Nu funderar man ändå, eventuellt, att skaffa ett centralt register av Sveriges blodgivare, tror bara det skulle gälla svenska givare. 
Så så mycket var det värt, att vara blodgivare är en lokal företeelse. 

Jodå, vi BLEV godkända som givare. Båda två.

---

Nu är jag på väg.... Väntan är över, i alla fall den overksamma. Nu har jag startat upp.

"Projekten" om man ska kalla dem så - det samhälliga - och sen mitt personliga.

Igår jag var jag iväg på det första riktiga mötet, träffen. Tidigare har jag haft telefonkontakt men nu var det så dags att träffas på riktigt. Vägas och mätas, stickas och klämmas på, se om man klarar nålsögat! En liten bit på väg är jag allt, jag kom ju så långt som till mötet irl. Klarade de förberedande testerna, svarade "rätt svar" på frågorna, nu återstår att se OM jag blir godkänd. Om jag är frisk nog för att vara med, i testen av de sjuka!! Vi var åtta kallade, en kom inte, en höll inte, en var tveksamheter runt.... SPÄNNANDE. 
Återkommer i ämnet. Var så säker.
Det är ju lite hemligt också..."fnissar" eller så är det inte det utan bara jag som känner det så - ingen munkavle är satt på oss.... så??


NR 2.
Ansökan. Papper är anskaffade, blanketter och bilagor beställda. Genomförandet är på G.
För NU har jag bestämt mig, jag har funderat klart.
Nu ska jag bli en annan person, eller så är det bara som jag inbillar mig och tror.
Det blir kanske ingen skillnad, känns inget annorlunda.
Jag kan kanske lika gärna klippa håret, färga det grönt, köpa nya kläder, sätta ring i näsan...  Jag VET inte, men personlighetsförändringen är viktig, för mig.
Jag ska ändra mitt efternamn. För mig är namnet viktigt, en del av identiteten, samhörigheten.
NEJ, jag ska inte gifta mig. Det här handlar om min mammas och min pappas namn. Rätten att känna samhörighet med släkter och familjer. Känna samhörighet med den som älskat en, kravlöst, som gett av sitt hjärta men som kanske inte fick så mycket tillbaks. Då, av mig. Men idag när jag förstår, så vill jag vara min mamma nära. Tillhöra henne, hennes släkt, bära hennes flicknamn.
Den melodi ett namn ger, förmedlar, betyder mycket för mig.
Mitt nya efternamn är ett vackert namn. 

Den vackra melodi som mitt nya namn åstadkommer vill jag ska föra mig framåt, mot nya, bättre mål. 

---

Känner ni han?

Jag tillhör kanske den sista generationen som fått hans lag inpräntat ordentligt, å då snackar vi ordentligt, fast, bergfast i mitt sinne. Hela uppväxten har han följt mig. Han följer mig fortfarande. Ingen speciellt trevlig följeslagare genom livet. Men så är det. Vissa ur min generation har säkert inte påverkats så mycket som jag. Men i mitt barndomshem hade han hedersplatsen - vid köksbordet, i TV soffan, alltid alltid  närvarande...
Idag hoppas jag han är förpassad ut ur de flestas hem, ut ur samhället överhuvudtaget. Jag har så innerligt försökt att mota honom i min egen dörr, hoppas jag gett mina barn en jante-fri uppväxt. Jag kan bara hoppas, jag vet inte.

Vad har då Jante med dagen att göra.....

Tröttdagen, fortfarande tröttdag. Trött-gråt-dag nästan. Tom på kraft helt enkelt.

Å så hoppar herr Jante upp och pekar med sitt krokiga finger rakt på mig... "VAD TROR DU ATT DU ÄR EGENTLIGEN? Moder Teresa?? Nä nu får du väll ta å skärpa till dig ändå. "
Å när han gör det så blir jag ännu tröttare, vill bara gråta, då inser jag ju att jag är ingen "god ängel", det spelar ingen som helst roll att jag åker 30 mil till Umeå för att sitta tio minuter vid en sjuksäng. Pojken och hans föräldrarnas liv blir inte ett dugg bättre för att just jag kommer.
VAD TROR jag egentligen. Vad gör det för skillnad? Ingen som helst. Enda skillnaden är att jag blir trött, får extra ont, att det kostar pengar, som jag inte har, att jag drog med mig Älskade sambon, så han fick ta ledigt från jobbet.

Det är tur att Herr Jante finns, att han ser till att hålla mig där jag hör hemma. Att han håller mig på plats, ståplats längst ner, längst bak. Obetydlighetens ståplats.
Ibland, (hmm ganska ofta kanske?) har jag ju en tendens att sväva iväg, tro mer på mitt värde än vad som är nyttigt.

Det är när Jante pekat på mig och jag också ser det han ser som jag inser min obetydlighet . Det är då jag blir såhär gråt-trött. Det är då jag undrar, varför jag måste gå i den här hårda livsskolan, vad det ska vara för mening med den, om det inte är meningen att  jag ska hjälpa någon med mina erfarenheter....

Men idag har Herr Jante pekat finger åt mig, och jag hukar mig undan med blossande kinder.... han har ju rätt  "inte ska väl jag tro"

---

Idag känner jag mig som vädret utanför mitt fönster!

Grått grått, regn och rusk. Trött trött....

Det är massor som ska göras ute, men jag orkar bara inte, orkar inte engagera mig, orkar inte uppbåda den minsta lilla gnista....

Orkar inte engagera mig i bloggläsandet, orkar inte ens titta på TV.

TRÖTT - slut....

---

I går var jag med om TVÅ möten.

Svåra möten, svåra av lite olika anledning kanske, svåra men inte tunga att bära....

Möte nr 1, det jag väntat på.
Som jag hoppades skulle komma. Men som även kunde ha blivit en annan sorts resa och slutgiltigt möte. Ett avsked.

Det var det mötet  som förde mig ut på gårdagens resa.  30 mil t.o.r. skilde mig från besöksföremålet.
Det mötet var nog det svåraste, ändå. Det tunga, på många sätt.

Jag har sagt att NÄR "min gosse" vaknar upp ur medvetslösheten ska jag resa dit och hälsa på honom.
NÄR han vaknar, inte OM.

Nu har han efter nästan en månads nedsövning/koma vaknat, dvs han andas själv, kan andas men har fortfarande andningshjälp inopererad. Hans "skalletak" (som den norske läkaren så fyndigt kallade det!) är tillbakasatt, hans skallben är tillbaks på sin plats alltså. Efter att skalletaket kommit på plats talades det om att han skulle flyttas hem till Östersund.

Efter att ha rådgjort med föräldrar och syster beslutar jag att resa. Det är ändå "bara" hälften så långt till Umeå från Boden!

Han är så trött, han reagerar egentligen ingenting, man vet inte om han känner igen någon, om han hör, om han förstår. Han rör på ena sidans arm och ben. Han öppnar sina ögon. Av förklarliga skäl, lufttuben, kan han inte frambringa några ljud.
Ingen vet något, ingen törs säga något.
"Vår gosse" har livet i behåll - men till vilket liv han räddats vet ingen.

Men - när vi anlände till Umeå sjukhus i går, hade läget förändrats dramatiskt. Flytten till Östersund hade lagts på is tills vidare, han hade fått feber, igen. Den lilla lilla kontaktbarheten hade sjunkit markant. Förmodligen en följd av att "skalletak":s operationen. Röntgen av hjärnan var beställd, med omedelbar verkan. Eller någon annan infektion, i någon av de inopererade slangarna, dropp mm. Sen har han även en "ställning" av metall inopererad för att stadga upp bäckenet - eftersom operation är för riskabelt - än.   

Vi, jag och min älskade sambo som alltid finns där stöttande vid min sida, VI träffade mamman och pappan i den stora entrehallen. Satt och pratade en lång stund. HUR skulle vi göra nu. Systern var vid sin storebrors sida, där hon varit i det närmaste hela tiden. Så anslöt även syster Katarina, vi beslutade att vi ändå skulle gå upp eftersom vi åkt så pass långt, trots att han bara sov. Feberyr, smärtyr. ?? Kanske i bästa fall dessa yror. Bara att ligga ger ju smärta, det vet ju till och med jag, att ligga fjättrad i denna metallställning utan smärtstillande ???? Att operera skalletak, måste ge smärta.

Vi,  - mamman, jag och älskade sambon tar oss genom sjukhusets vindlande korridorer, upp i hissar, in genom låsta kodade dörrar. Fram till rummet där "vår" pojke ligger, ett rum med två patienter. Med två stationära sjuksköterskor som har sin egen expedition i anslutning till "sina" patienter. Datorer som registrerar ALLT, som avläses kontinuerligt. Två sköterskor på två patienter. + en läkare ansluten till just dessa patienter. När vi kommer så håller de på att ta prover, så vi får sitta ner å vänta utanför.

Jag är fruktansvärt nervös, VAD kommer jag att möta?
 "Förra gången" - det är alltid förra gången - så stormade jag in till honom där han låg för observation, då hade han splitterskador och några stygn i huvudsvålen. Då grät han tröstlöst över sin allra allra bästa kompis. Då ville han ha delat skadorna. Jag talade och talade, övertygade honom om att "om de delat på skadorna, hade ingen av dem kunnat leva något liv" nu hade han fått livet och Mathias hade skonats från hjälplöshet i en säng. Han var tvungen att leva bådas liv, han som fick ha livet. Han  har gått en lång lång väg för att förlika sig med sorgen, med rädslan, med fasan av mörker, med att bygga upp ett nytt liv - ett liv "efter"... I fyra år har han "byggt".

NU LIGGER HAN DÄR - ändå - hjälplös, okontaktbar... VAD säger man, vad gör man??

Han var så fin. Så lugn. Vacker. Han är en mycket vacker ung man, med sitt Colombianska ursprung. Om man bortser från alla apparater, som ändå enligt modern hade minskat betydligt i antal, om man bortser från det vita bandaget runt huvudet, lite slangar och tuber, så såg han så lugn och fin ut. Såg ut som om han bara låg och sov en stund.

När jag kommer fram till honom talar jag till honom på vår dialekt.  Frågar om han hör vem det är, om han hör att det är jag, Lena - Mathias mamma. Då öppnar han båda sina ögon och tittar på mig. Han öppnar även sitt svullna öga, det som nästan svullnat igen helt efter skalletaksoperationen.
Jag tycker mig se en förändring i hans ansikte, en liten skälvning runt munnen. Men - man vill ju så gärna se, så det kan vara inbillning.
Enligt syster och föräldrar så hade han inte tittat upp alls den dagen.....

Jag hoppas han hörde mig, jag vill tro att han ville tala om med sin blick att han visste att jag var där.

---

mitt andra möte? Det var av en annan karaktär, ett glädjens möte, lite svårt, men GOTT.
...men jag måste "vila" mig lite efter att ha skrivit detta - förlåt E, men jag orkar inte just nu...