(mamma) - Lena

Pengar - slantar - kosing - klöver - betalningsmedel - kapital - inkomst - rikedom - förvaltning - hushållning - besparing - återhållsamhet - ekonomi - affärer - mammon - överflöd - torftighet - misär - BRIST.

BRIST på pengar är ett elände.
Sen kan man diskutera hur länge som helst var gränsen för brist går. Alla har vi en bestämd åsikt var vår egen bristgräns går.

Har vi "bara" brist på pengar så är det egentligen inte så synd om oss, men livet blir så mycket svårare att leva om vi har brist.
Vi behöver ha någonstans att bo.  Vi behöver mat. Vi behöver kläder.
Boendet är väl egentligen det största problemet om vi är medellösa. Lägenhet kostar, även liten lägenhet kostar.
Mat.  Mat för överlevnad är ingen stor kostnad, egentligen. Det är ju lyxmaten som kostar. Faran är väl att man får vitaminbrist, men det går att skaffa billiga basråvaror. Potatis, lök, nudlar.
Kläder.  Finns så mycket kläder som bättre bemedlade systrar ratar, så kläder är egentligen inget problem.

SEN

När vi tillgodosett baskraven, då vill vi ha gräddmoset -  lyxen. Och  - det är nu  när vi ska köpa oss lyx som vi börjar känna av brist på pengar.

Jag har ett lyxproblem.
eller  -  egentligen har jag två problem. Ett lyx och ett moraliskt.

Om två månader är det sista december. Om 1½ månad måste jag ha bestämt mig för hur jag gör nästa termin - och VARFÖR!
Ska jag fortsätta på inslagen väg, fortsätta läsa en termin till. Helt utan studiemedel. Ska jag vid 54 års ålder gå i skola och "ta upp plats" i den kommunala skolan till ingen nytta, hindra andra unga pigga ungdomar med vida framtidsvyer att få en studieplats? Det talas så mycket om bristen på medel i den kommunala vuxenutbildningen, åtstramning, återhållsamhet.

MEN

Jag har ju en plan. Faktiskt, hur otroligt det än kan verka. Att gå i skola är inte bara ett inhämtande av kunskap i min ålder, det handlar om så mycket mera. Att våga. Att testa sin förmåga. Att mäta sig i förhållande med de som är 20, 30 år yngre. Att märka att man trots sin ringrostighet så har man kunskaper som man inte visste man hade, bl.a. av livserfarenhet. Man duger, man kan.

Min uppgift i livet är att "hjälpa små stackars flickor" 
Jag går en knagglig märklig krokig väg fram till det "kallet".
Jag vet  vart jag ska, men jag vet inte hur det ser ut dit jag är på väg.
Så frågan är om vägen går via en termin till på komvux?
En termin med psykologistudier?
Min dröm är att få läsa psykologi igen, det är 35 år sedan sist! 

Mitt lyxproblem, skola eller ej. Vilket innebär att jag måste bli försörjd av sambo.
Eller gå tillbaks till en anställning som dödar själen??

Pengar - kosing - medel - förmögenhet - rikedom.  Rikedomen kanske ligger i att våga välja fattigdom?

frågade Älskade sambon i går.

?????

Menar du nu? ....  blev motfrågan

Ja, jag menar nu, svarade han.

Vet ni vad jag gjorde igår, jag var till IKEA med min sambo - HAN handlade och jag följde som sällskapsdam!

Slå det nån.....

...nr 1.

Det är jag det, eller LATMAJA  - eller nått...

Slarvar bort  tid, arbetstid, skoltid, lästid.
Har tre stora saker jag ska göra, i skolarbetet alltså - sen har jag ju allt annat i "vanliga livet".

Vad gör jag?

Läser bok! Kan inte ens med bästa vilja i världen härröra den till min litterära epok som jag muntligt ska redovisa om två veckor...  Läser alltså Stieg Larssons sista bok i triologin om Millenium. Köpte den på Tradera, den kom i min brevlåda igår - och jag är inte människa att låta bli den.... Älskade sambon är bortrest, så han kan inte styra in mig på den rätta vägen, enda vägen verkar vara genom denna bok...Jag måste bara få veta...

Sen, när boken är avklarad (fniss) har jag en annan muntlig redovisning att hugga tänderna i. Ämnet rullar runt i mitt huvud, vill inte släppa taget. Björnar. Fallet med den björnrivne mannen och hans hund skedde samma dag jag reste från Jämtland, hörde om det på radion, trodde inte det var sant. Sen har jag funderat på hur saker och ting framställs i media. Veckan därpå händer nästa incident i Jämtlands län. Jag tror mig veta att min muntliga redovisning kommer att handla om björnar, björnar och människor, björnar och hundar, björnar och media.

SEN - Nationellt prov i Svenska ????? Hjälp, en stackars gamling - som på sin höjd gjort nått diagnostiskt prov för 100 år sedan.....

Å så sitter hon lugnt tillbakalutad i pappans fåtölj (fåtöljen som jag hämtade hem förrförra veckan) och läser kriminalroman!

Kors i taket

Godkänd på provet.

HUR har det gått till.... ??

Så underbart att vara hemma igen....

Efter hektisk helg, hektisk och känslosam. Men samtidigt underbart lyckad och stämningsfull. ALLT föll in på rätt plats, allt klaffade, alla nöjda och "glada".....

Åhh ...  så underbart  -  att vara hemma  i sitt eget lilla bo efter 130 mil på vägarna....

Det jag ska säga nu instämmer säkert många i.

Dödsfall drar med sig en del positiva saker.

I mitt fall gäller det kontakter med mina kusiner. Jag tillhör en liten familj, trots att pappa hade sex syskon så är vi inte så många kusiner. På mammas sida ingen.

De senaste dagarna har jag haft kontakt med några av mina kusiner, som är spridda över landet. Problemet med kvinnliga bekanta som man förlorat kontakt med är ju just namnbyte, då blir det svårare att spåra dem.

I gårkväll ringde min "älsklingskusin", hon och jag tillbringade långa intensiva sommarlov hemma hos mig på gården. Sommarlov som skulle kunna vara  direkt taget ur en Astrid Lindgren bok. Livet på bondgården, cirkus med småkalvarna, rida på hästryggen från och till slotten, spökhistorier under filten de få dagar det var regn och rusk, lek vid bäcken, smyga på drängen ....
Som de flesta vuxna - vi kom ifrån varandra. Sveriges land är lååångt. Flickor gifter sig och byter namn.
Dagens sökmotorer på datorn är fantastisk, liksom mail. Man har möjlighet att hitta varandra igen.

Igår ringde hon alltså, hon hade lyckats spåra mig - jag har återtagit mitt flicknamn (som inte är så vanligt), vi har inte pratat på 20 år tror jag! Vi pratatade i två timmar. Ibland i munnen på varandra!  Vi bor idag 140 mil från varandra. Inte direkt nästgårds.....

Som ytterligare en bonus så har jag idag hittat igen, mailat och fått bekräftat vart två andra kusiner "tagit vägen". Barn till min faster som bott nästgårds där jag bor nu. Nu vet jag i alla fall på vilken kyrkogård i grannstaden jag kan börja sökandet efter  faster Märtas grav!

Om pappa levat hade dessa kontakter inte tagits, inte  just nu i alla fall.
Och jag känner mig så tillfreds och upplyft av dem, så det är bara att tacka och ta emot!

Det känns som en bonus.

... men vad gör det? Rakt inget.

Just nu har jag annat i huvudet. Skiter fullständigt i vad det är för statsskick i olika länder, hur man gör när man väljer president, vafför si och vafför så ..... 
(satt där och gjorde ett litet överslag och räknade poäng på de svar jag skrivit, bedömde sannolikheten som liten att  mina svar skulle räcka till godkännt, men kan man inte så kan man inte)

Just för dagen har jag vita linnedukar, hur får jag chiabattadegen att "stanna" kvar i muffinsformar, hur ska jag packa porslinet jag ska ha med till Jämtland, vad har jag för kläder att sätta på min feta lekamen, det blir väl inte halkigt efter vägen, födelsedagspresent till bonusbarnbarn som fyller om en vecka, om jag ska ringa några gamlingar och höra ifall de kommer, inte glömma att köpa "blomma för avskedstagandet" osv osv...

SÅNNT upptar min hjärna, då rymms det inte mycket annat.

Dessutom, om två timmar ska jag till skolan och engagera mig i Realismen och Naturalismen... men bara engagera mig, inga prov eller så....Man måste se det possitiva i allt  :)

NU ska jag engagera mig i lite frukost - konstigt att fast man väger på tok för mycket - så blir man hungrig???? Rejält hungrig dessutom.

Vissa dagar känner jag mig verkligen som en relik från förr...

Språkligt.  Med andra ord hänger jag inte med i vad saker och ting heter nuförtiden. När jag var i Jämtland och grejade så ringde jag till banken, och frågade efter KAMREREN !

Idag ska jag ha SKRIVNING -  fast jag har förstått att samma företeelse idag heter PROV.  I vilket fall som helst så ska jag ha skrivning i samhällskunskap idag, hjärnan är fullständigt tom så det blir säket ett äventyr.

Om provet varit muntligt hade kanske min klädsel för dagen kunnat hjälpt upp, kort kjol och svarta strumpor, men .... Å nya slingor i håret, sambon målade nya slingor i mitt hår i gårkväll. Svarta för att förvilla det grågrågråa....

Läraren är så gammal, och garvad, så han går inte på sånna trix.

Ska tidningar peta i minesord?

Idag är minnesordet som jag skrivit infört i "hem"-tidningarna.
Vi har två lokala tidningar. Den ena tidningens familjeredaktör, som jag haft god mailkontakt med angående foto mm. tog mitt minnesord som jag skrivit det. MEN så förmedlade hon det till den andra lokaltidningen, och, då skulle det petas. Spelar ingen roll egentligen, men när man själv suttit och vägt ord, bytt ut ord mot andra som har annan tyngd, filat och slipat. Så kommer "duktighetskommiteén" och klampar in, JA jag vet - men egentligen så är det inte "dottern Lena" som skrivit nu - inte min "röst"  längre.....  Dessutom har de fått till upprepningar.

Men, inget att gräma sig över, det är ju bara jag som vet hur det var från början.
Fast lite irri är jag allt...

Igår var jag i min barndoms skog. Visserligen bara i den lilla skogssnutten som hör till fastighetens "buvall" men ändock.
Alla större fastigheter hade förr en "vall" i en "bua" där man skulle hålla korna på sommaren. Mindre fastigheter hade en gemensam stuga och vall. Vår gård var så pass stor så den hade egen vall, dock ingen bustuga.
När jag var liten, vilket är ett tag sedan, då var det en stor öppen grönyta med några små grå timmerstugor på. Nu måste man ha med sig minnesintrycket från förr + en god inlevelseförmåga för att känna igen sig. Jag hittade i alla fall igen "rågången" till det som varit vårtat en gång! Där var jag och plockade lummer under de stora granarna, grankottar, blåbärsris, fina pinnar med mossa på, andra kvistar med lav på. Enbärsriset och tall-och granriset  fick jag ta på annat håll, men pappa känner nog den goda tanken hoppas jag.
Jag var alltså ute i skogen och hämtade material för kistdekoration till gamla pappans kista. Dekoration för en skogsman, hemmansägare, bonde, naturmänniska.......

Sen grillade vi korv!

Nu är jag trött.

Städat och plockat, sorterat och bevarat, kastat och skänkt bort. Besiktning med hyresvärden.
Besökt bank.
Mailat med tidningsredaktör flera gånger om minnesord och foto.
Haft tät kontakt med begravningsentreprenör om dödsannons, petat i bokstäver och storlekar på bokstäver.
Pratat med sångare, jagat fiolspelare....... jagar fortfarande fiolspelare. SKA ha en man! Han ska spela "Fiolen min" bredvid kistan. Minnesbild från barndomen, pappan spelar Fiolen min för mig.....

Nu är allt under kontroll, förutom fiolspelaren då!
Tacksägelse på söndag.

Sen hemresa de 60 milen......

Nu är jag i Jämtland, och kan börja med de handgripliga göromålen. Ordna sådant man inte kan göra på distans.  Mycket går att göra - mycket har jag fixat, nästan allt faktiskt. Så nu återstår egentligen bara städa och överlämna servicelägenhet - det kan man inte göra på distans. Och det är en av de första sakerna jag känner jag vill ha gjort.

Jag minns så väl hur det var när pappan stod i andra änden av kedjan - när han stod på tur för lägenhet. Vi väntade, varje dag var värdefull, vi nästan räknade timmar. Då för 1½ år sedan när han fick komma in i sitt eget boende efter att varit hänvisad till en säng på en "två-sal" helt utan avskildhet och något eget liv, men ändå inte "våga" flytta hem till gamla hemmet. DÄRFÖR vet jag hur någon står och väntar och räknar dagar ..... så i morgon ska jag börja ordna med avvecklingen av det sista lilla som finns kvar av pappans tillhörigheter.

Träffa lite personer inför begravning - sen ska jag umgås med barn och barnbarn!