(mamma) - Lena

Säger inget mera.  Bilden får tala för sig själv ....

---

Undrar vad hon gör? Hon som bor här...

Inte mycket, sitter och slötittar vid datorn. Hon skulle behöva rycka upp sig och göra lite skolarbete - inte "skjuta upp till morgondagen" hela tiden.
Men det är så lätt att göra det, i morgon ska jag, men i morgon ska jag umgås med Älskade Äkta inte skolarbeta.

Vi ska fixa några lister, VI ska - hörde ni?
Men JAG SKA i alla fall plantera om mina små tomatbäbissar,
men,
i morgon kanske - varför ska man göra idag det man kan skjuta upp till morgondagen????

---

Man kan bara undra - VAR DET BÄTTRE FÖRR????


"Gamla" golvet.....




..golvläget - söndag morgon! 
OBS parketten, vi hade parkett i "matrummet".  Sammanhängande med vardagsrumsparketten. Vilket visar att det inte var en kammare som jag trodde, utan ett ståndsmässigt matrum. Fint skulle det vara i militärbostäderna på Soldatgatan!
Kökets plankor kan jag lugnt byta bort, men tänk om det varit parkett i hela - va tjusigt!

---

Jag skapar.

Näääää

Men i alla fall, jag skriver/gör en blankett. Jag älskar blanketter så det här uppdraget är verkligen mitt i prick för mig. Uppdrag och uppdrag, det är en del av mitt skolarbete... men av det roligare slaget kan man säga. Utvärderingsformulär för skolan.

Så funderar jag på om? och hur? eller kanske inte alls!...
hur jag ska göra med mitt digra släktforsningsresultat/material? Ska jag publicera det på något vis, göra det tillgängligt för fler än mig, för släkten att gå in och titta på?
Just nu är det ju bara jag som ser det - det är en tanke att tänka, en nöt att knäcka.
Publicerat är ju publicerat, åtkommligt för alla, på gott och ont.
Nu levande personer får man inte publicera heller enligt datalagen, inte utan deras tillåtelse (å dom är mångamånga isåfall som måste kontaktas, å om en säger nej så faller hela kedjan!)  ... så jag funderar som sagt.
Man kan ju kapa allt vid 1900-talets början. Men då tappar man kopplingarna ner till "oss"  - fast å andra sidan?! Vill jag ens "hänga ut" mig själv på nätet??

Men ... ja jag vet som sagt inte hur jag ska göra. Och i vilken form? Hemsida? Blogg?

Nu ska jag i alla fall knåpa lite med min blankett......

.............................

Tjohoooo, i helgen påbörjas rivandet av köksmattan, nya fina köksgolvet är på G. Å jag har inte sagt ett knyst till Älskade Äkta, jag lovar på hedersord - inte ett pip har jag sagt och antytt - utan bara bidat min tid  :)

---

När ska det sluta snöa?? Jag har inga nya kort på eländet, men jag var ute i gårkväll och skottade min genväg över tomten. Nu når det upp till midjan, jag var tvungen att bredda spåret för annars bir man snöig om rumpan när man går..... Kort kommer.

För att tänka på något annat så kommer här några andra kort! Gamla kort att njuta av och längta efter


decemberbild från Östersund mot Knytta



kolbullstekning vid barnbarnets femårskalas i december.



längtan till våren



hopp



skörd

---

När ingen ork finns, när man inte vet vart den smitit iväg, när man inte vet var man ska leta?

Jag trodde jag var förkyld, eller på väg att bli. Men jag har varken blivit bättre eller sämre.

Jag har börjat tappa koncepten. Det oroar mig. Som jag skrev i förra inlägget, teflonminnet är tillbaka. Det oroar mig. Att jag kan se att det är så, det är ett framsteg, men ändå ganska oroande. Något stressar min hjärna, men jag kan inte sätta fingret på vad, jag vet bara att jag vill vara osynlig.

Trött.

---

PS. För att pigga upp mig så har jag sått årets första frön - två sorters paprika och två sorters tomat! Så de´ så!

---

Det är jobbigt att vara påhejare!
Det är jobbigt att hålla sig frisk så man inte ska smitta skidlöpare med baciller!

Nu har mina tre åkare åkt, vi två påhejare har hejat, filmat, fotat. Jag har skjutsat hem alla, dvs kört bilen med alla tillbaka hem till Jämtland.

Sen har Älskade Äkta Maken kört oss två hem till lilla hemmet i Boden!

Nu är jag trött trött trött.... smått förkyld - nu när jag "får" så tar bacillerna ut sin rätt!
Så jag vilar, tussar omkring i hemmet, sitter vid släktforsningsdatorn och släktforkningsböckerna.
Gör upp antavlor och register.

Fuskar med skolan, håller mig hemma och långt från alla måsten.

Min kropp signalerar trötthet, den slår på teflonminnet.
Jag har varit "där förr" så jag vet vad som gäller när kroppen signalerar sådana signaler.

VILA

---

Igår reste vi neråt genom landet, vid starten i hemmet var det -28 grader, under resans gång hade vi i många många mil -30.
Vid framkomsten till Östersund visade termometern på endast - 9!  Då upplever man nästan -9 grader som varmt...

Idag, lite skolarbete på distans för mig, inväntan av energiska barn som arbetar in i det sista inför Moraresan senare idag, maken som besöker sina gamla arbetskamrater i resterna av försvarets forna arbetsplats i Östersund.

Vad som är i görningen?

KORTVASA!
I morgon åker min dotter, äkta maken, äkta makens son de tre milen mellan Oxberg och Mora. I målfållan står jag och bonussonens sambo och hejar och tjoar!

---

Idag vill jag inte gå till skolan!

Mitt vuxna, till och med fullvuxna jag säger mig att nu får jag väl skärpa till mig. Man gör det man sagt och tagit på sig. Ändå vill jag inte.

Solen skiner ute. Det är en sådan där strålande vacker vinterdag. Ändå vill jag inte. Vill kura under en filt. Nejdå, jag är inte sjuk. Inte det minsta lilla.

Var kommer då oviljan ifrån??
Jag har inga ogjorda uppgifter, inget som ligger efter.
Jag bara inte vill, känner stort stort motstånd.

Man kan undra varför? Varför ska jag inte gå dit? Eller, är det att vara hemma i hemmet som gäller, av någon anledning?

Men jag vet ju hur det blir när klockan börjar närma sig, jag kryper säkert till korset och går....vare sig jag vill eller inte. Men motståndet är stort!

Det känns lite ödesdigert .....
Varför?

---

Jag vet att jag uttalat mig illa, beklagat mig. En gång sände jag nästan "onda ögat" på honom. Den gången drabbade det hans kompis. Efter det bestämde jag mig för att tycka om honom, visa tålamod och medkänsla med honom. Inse att han bara var sånn.

Jag talar alltså om grannens katt, katter. De var två stycken. Lite Bill och Bull. Gick i par. En snäll och försynt, en var en riktig slagskämpe som hade något fel på radarn, som inte begrep när han skulle sluta bita min Månsa. Som inte kunde läsa "katt-beteende-språket", som inte fattade att lägger sig den anfallne på rygg och blottar mage och strupe då är striden vunnen. Den kunskapen hade han inte.

Jag skriver i dåtid. De var. De är inte mera. Den förste "kom bort" i somras. Den andre, slagskämpen, blev sjuk och måste åka till katthimlen förra lördagen.

Jag har saknat hans promenader över vår tomt den sista veckan, men jag trodde det berodde på den stränga kylan, att han låg inne och gosade sig. Jag har noterat att det inte varit några kattspår på vår altan, han har nämligen ansett vår altan befinna sig inom hans revir. Rörelsedetektorlampan har varit mörk. Något har varit fel. Nu har jag fått veta efter besök hos grannen.

Trots att jag många gånger önskat honom dit pepparn växer, så saknar jag honom - redan. Om sen Månsan kommer att sakna honom är tveksamt. Nu kan hon ligga lugnt på sin altan, kanske till och med ta en tur ut på gräset utan att bli anfallen i ryggen, få flyktvägen spärrad, få däng helt enkelt!

Sorgligt och märkligt tomt. Tomt även hos oss, fast jag mest ondgjort mig. Förlåt mig Mårten!



här sitter de -båda grannpojkarna - på vår altan och spanar in på oss! Det var då, förra vintern.

---

Inflyttat och klart!

---

Snart har vi supermodernt utdragbart skafferiskåp!! Medans jag sitter här och bloggar och surfar monterar Älskade Äkta Maken de utdragbara lådorna.

Först fick vi de omöjliga luckorna lackerade. Luckorna som var "inplastade" enligt populär modell från -80 talet och tiden däromkring. Nya fina lackerade luckor till en spottstyver vad det skulle ha kostat att köpa utbytes...
Sen efter julbesöket i bonussonens kök, titt i skafferiet, - utdragbara lådor -  ojjojojj, hur är det gjort. Efter vårt första IKEA-besök ser vi möjligheten öppna sig - måtten kan passa i våra gamla skåp. Nya mätningar, nya funderingar och spekulationer...

NU är det nära......

---