(mamma) - Lena

Idag är en annan dag, idag är det 11½ månad tills nästa helvetesveckor inträder.

Nu har jag genomlevt "sista måltiden" som var pizza med sonen på kvarterets pizzeria, torsdag innan de åkte. Jag har funderat på vad vi sa, vad vi inte sa utan tänkte och kände. Jag är så glad över det ljusa minnet.

Jag har genomlevt "sista samtalet" det glada per mobil som så abrupt avbröts av strömbrist. Sugit på varje ord.

Jag har tänkt på min egen oskyldiga sömn där på natten, halv två, när sonen/hjärtebarnet möter sitt öde i mörkret i form av två älgar. TVÅ, förstår ni, TVÅ älgar. Det var aldrig meningen att det skulle gå bra. Kompisen, han fick sår i huvudet, inte skärsår utan skador av kraften i smällen, huvudsvålen rämnade helt enkelt - sen inga fler skador. Det var meningen att bara en av dem skulle drabbas.

Jag har genomlevt poliserna, prästen. Det var faktiskt bara två svarta polisuniformer och en kvinnlig präst där i trapphuset. Jag förstod i går natt att min minnesförlust/bristande koncentration  inträffade just i det ögonblick jag fick meddelandet.
Jag har gått igenom vad poliserna sa, det var just de (stackars) två poliserna som varit på olycksplatsen. De kunde berätta hur det hade varit, vad de trodde hade hänt. Vem ytterligare som kommit till olycksplatsen. För mig var det en gåva att det var just de som kom till mig. Två relativt unga polispojkar, så trots min förlust så såg jag på dem att det tagit väldigt hårt även på dem.

Jag har gått igenom vad jag gjorde sen. Hur jag inte hade en aning om telefonnummer varken till sambo eller jobb. Hur en av poliserna ringer dessa samtal. Jag sitter som en frusen stod, helt klar i huvudet men oförmögan att säga ett vettigt ord.
Jag får hjälp av prästen att ta reda på vart på sjukhuset kompisen låg. Min första tanke går till honom. STACKARS barn.

Sambon kommer hem. Vi bara sitter där. Fattar ingeting. Vad ska vi göra nu, vad gör man?

Sen måste jag bara åka och besöka kompisen. Så vi åker iväg på sjukhuset. Hittar honom i en sjukhussäng. Han har några kompisar hos sig, de är förkrossade, kompisen är förkrossad. Så kommer då jag, tigermamman instormande. Jag tror att de, kompisarna, blev förskräckta först. Men - insåg att det var omtanke, inte ilska över att just han överlevde å inte Mathias.
Han berättade och berättade och berättade, om och om igen gick han igenom minuterna, sekunderna. Den totala tystnaden efter helvetessmällen. Lukten. Just lukten och det totala mörkret kom han tillbaka till. Å att  - "vi har väl kunnat fått dela på skadorna". Jag försökte trösta, hur tröstar man en 22årig pojke som just mist sin bästa kompis? Sin ler-och-långhalm-kompis??

Efter det blir det polishuset. Tänk va! Åka till polishuset - i ett sådant ärende! 
Hämta tillhörigheter. Det finns inga. Bara blodiga kläder.
Ett halsband och ett piercingsmycke är det enda jag har med tillbaka.
Det som jag funderat på ända sedan dess, identifiering? Har jag sett för många deckare på TV? Men ingen identifierade honom. Han hade ingen plånbok, inget körkort på sig, ingenting. Ändå ansågs det att det var min son som omkommit.  Jag såg honom aldrig, blev mycket bestämt avrådd, fanns inget att se. Men hon som lade honom i kistan är väl bekant med oss, så naturligtvis var det han. Hon upprepade det flera gånger. (jag har ju läst obduktionsprotokollet, jag förstår varför jag avråddes)
Jag får prata med den polis som skulle göra olycksplatsutreningen, det görs ju alltid en ordentlig sådan numera vid dödsolyckor. Vi får den exakta possitionen där det skedde. Ca sex mil från Östersund, sex mil från slutmålet. Futtiga sex mil fattades på deras resa från Växjö! Vi får besked om när han kommer "tillbaka" från rättsmedicin. Vi bestämmer att jag ska ha kopia på obduktionsprotokollet.

Sambon och jag åker till olycksplatsen. Vi hittar den nästan inte, inga bromspår, ingenting tyder på olycka. Till slut hittar vi stället. Vi går vägen fram, vi tar kort, vi spekulerar. Jag "ser filmen"......
Vi åker och försöker hitta bärgarföretaget som tagit hand om bilen, men den är redan körd vidare till Östersund. I bilen finns pojkarnas alla saker kvar. Väskor, körkort, telefoner, nycklar ... allt har flugit omkring. Man har ju faktiskt alla saker liggande i bilen, man räknar ju inte med att den ska ligga upp-och-ner.... snurra många varv.

Efter denna tripp, åker vi så till pappan och systrarna. Syster som bor längre bort hade kommit "hem", hela återstående familjen är samlad. Dessutom har vi en  86 år gammal morfar som ska informeras och tas omhand.

Kontakt med begravningsbyrå. Nu befinner vi oss på landet, alltså ringer man ett samtal till ombudet på orten. Så kommer hon ilande och tar hand om oss och allt, hemma i vårt hem! Vi bestämmer att hon ordnar med Mathias när han kommer tillbaka, hon ordnar så han får komma "hem". (Hon lovar att försöka sätta tillbaka hans smycke. Det blir inte lätt, men hon lyckas.)
Jag måste veta var han är, jag vill inte att han ska ligga på någon rostfri plåt i något skåp.
Jag vill ha honom hemma i bårhuset, vid hembygdens kyrka. I en kista.

Sen följer en massa byråkrati.

Sen ska det ordnas med begravning. Annonser.  Verser. Minnesblad i kyrka. Kaffe i församlingshemmet. Tack Liselotte för den nyskriva sången du sjöng vid begravningen, helt  tillägnad Mathias och stunden.

Begravning. Urnnedsättning.

Allt det här jag jag gjort nu igen, det senaste dygnet.

Återigen satt in In Memoriam annons i ortens lokala tidningar.

                                               *

Nu är jag "fri" igen, filmen tonar bort, nu kan jag bara vänta på nästa augusti. Dit är det 11½ månad!

När jag går igenom allt, så kan jag inte tycka att jag kunde ha gjort någonting så mycket annorlunda.
Allt kändes bra då, och gör fortfarande det.

Trots allt så pratar vi om katastrofen, den som bara händer alla andra.
Jag tror att det är viktigt  att man hanterar katastrofen ödmjukt, och med skärpta sinnen, så skärpta de nu kan vara i det läget.

Så återigen - TACK ALLA - för att ni tagit er tid med mig. 
Nu ska jag gå ut i verkliga livet och leva ett vanligt liv igen.
Glädjas åt mitt växthus, som fortfarande ligger i en hög på gräset, i brist på skruvar.
Intaga surströmming på altanen till helgen.

Börja skolan på måndag.