(mamma) - Lena

I gårkväll ringde min mobiltelefon. Hoppade högt av skrämsel och oro - så som det varit de sista sex veckorna. "Måtte han inte försämrats"-rädslan inträdde.

Jag kände inte igen nummret. Pust - tur.

Det är syster Katarina som ringer, men från sin mobil. Ojj, rädslan skjuter iväg en pil från hjärttrakten, ner genom hela min kropp, ända ner i fötterna. Knäsvagheten breder ut sig.

Den planerade hemresan blev uppskjuten. Jaha? Vad hände?  - Helikoptern var upptagen på andra uppdrag. Pust, skönt för oss. Katastrof för den som behövde den. Jag vet, men man är ju sig själv närmast.. eller?
Resan blev uppskjuten till måndag, förra måndagen alltså.

Efter att han kommit hem, till Östersunds sjukhus, tar de bort andningstuben ur halsen.

OCH HAN PRATAR.

Han kan för första gången på fem veckor tala om vart det är ont, vad han känner. Han är inte längre instängd i sin kropp.

Det är vad syster Katarina säger till mig där i telefonen.


SEN säger hon:  - Henrik vill prata med dig. Han kommer här.


Kan ni alla där ute som följt hans kamp förstå känslan?
Glädjen?

Kan nån överhuvudtaget förstå UNDRET?
För nog måste det vara ett under, ett GUDS UNDER.

Han berättade om olyckan, om sina skador, om att han mindes att jag var dit och hälsade på och att han kände frustration över att inte kunna meddela sig på något vis till mig då när jag stod där. Han talade om sin nya lägenhet, som ligger på andra våningen. Lägenheten som blev hans under hans tid på sjukhuset, som fadern slutförde köpet av, som kompisarna flyttat in hans grejer i. "Inga problem - jag ska bo där" var hans kommentar när jag undrade lite försiktigt. "Bara jag blir av med ställningen, bäcken-ställningen, så jag kan börja träna nångång......"   Ställningen som ska sitta i tre månader, men som han sa   "ja ja, men jag har ju haft den i 1½ redan" å så skrattade han. Han berättade att han nu kan sitta upp i rullstol, trots rörställningen. Att han fått dit sin dator.
Och en massa massa annat talade vi om - länge.


Älskade älskade Henrik, Tack Gode Gud.

Men, jag kan inte annat än undra, vad har guden för mening med den pojken eftersom han rör vid honom upprepade gånger, och sen släpper tillbaka honom i oskadat skick? Nästan i oskadat skick i alla fall....

---

...i morgon, flygvädret, helikoptervädret, så får kanske "min pojke" komma hem i morgon! Det vill säga- komma hem till sitt hemsjukhus.
Livet blir så mycket enklare för så många. Vänner kan komma och hälsa på, föräldrar och syster får närmare hem - eller närmare till sjuksängen, hur man nu vill se det.
Idag är det en vecka sedan jag var till Umeå och besökte honom, då var förtvivlan nära. Den tänkta hemtransporten blev abrupt avbruten av febertopp och i det närmaste okontaktbarhet, igen.
Förbättring vet jag inte om det är, man kan ju inte veta. Han pratar ju inte, pga tuben i halsen - som läkarna ville ha kvar under transporten hemöver. Men han "svarar" ja eller nej på frågor. Han rör på arm och ben på den sk. oskadade sidan. Hör och häpna, det gör ont i det "förlamade" benet när han får spruta i det!
Han följer med i allt som sker i rummet, han är trött och less på att ligga fjättrad i sängen!

Jag hade inte fel när jag tyckte han reagerade när jag kom. Det var inget önsketänkande.
Han VISSTE, att jag var där....

Måtte bara Gud låta allt gå vägen nudå, så han kommer hem, så han kommer upp, så han kan få fortsätta leva ett värdigt liv.....

Samtidigt så vet jag ju att det finns hjälpmedel idag, så att de mest handikappade kan få hjälp med kommunikation mm.

Som ett ödets ironi, min Mathias arbetade vid sin död på den verkstad som tillverkar elrullstolen Permobil. Jag har tänkt mycket på det de här dagarna. Jag vet vad dessa stolar "kan" göra, eller rättare vad lite den som sitter i den behöver kunna. Anpassningen av stolarna är fantastisk, kan du bara röra på ögonen så kan du sköta din stol....

Jag känner hopp inför framtiden för vår käre Mathias-polare.... bara man inte räds de eventuella handikappen, för han har ju livet, han har nästan räddat livet nu!

---

I går var jag med om TVÅ möten.

Svåra möten, svåra av lite olika anledning kanske, svåra men inte tunga att bära....

Möte nr 1, det jag väntat på.
Som jag hoppades skulle komma. Men som även kunde ha blivit en annan sorts resa och slutgiltigt möte. Ett avsked.

Det var det mötet  som förde mig ut på gårdagens resa.  30 mil t.o.r. skilde mig från besöksföremålet.
Det mötet var nog det svåraste, ändå. Det tunga, på många sätt.

Jag har sagt att NÄR "min gosse" vaknar upp ur medvetslösheten ska jag resa dit och hälsa på honom.
NÄR han vaknar, inte OM.

Nu har han efter nästan en månads nedsövning/koma vaknat, dvs han andas själv, kan andas men har fortfarande andningshjälp inopererad. Hans "skalletak" (som den norske läkaren så fyndigt kallade det!) är tillbakasatt, hans skallben är tillbaks på sin plats alltså. Efter att skalletaket kommit på plats talades det om att han skulle flyttas hem till Östersund.

Efter att ha rådgjort med föräldrar och syster beslutar jag att resa. Det är ändå "bara" hälften så långt till Umeå från Boden!

Han är så trött, han reagerar egentligen ingenting, man vet inte om han känner igen någon, om han hör, om han förstår. Han rör på ena sidans arm och ben. Han öppnar sina ögon. Av förklarliga skäl, lufttuben, kan han inte frambringa några ljud.
Ingen vet något, ingen törs säga något.
"Vår gosse" har livet i behåll - men till vilket liv han räddats vet ingen.

Men - när vi anlände till Umeå sjukhus i går, hade läget förändrats dramatiskt. Flytten till Östersund hade lagts på is tills vidare, han hade fått feber, igen. Den lilla lilla kontaktbarheten hade sjunkit markant. Förmodligen en följd av att "skalletak":s operationen. Röntgen av hjärnan var beställd, med omedelbar verkan. Eller någon annan infektion, i någon av de inopererade slangarna, dropp mm. Sen har han även en "ställning" av metall inopererad för att stadga upp bäckenet - eftersom operation är för riskabelt - än.   

Vi, jag och min älskade sambo som alltid finns där stöttande vid min sida, VI träffade mamman och pappan i den stora entrehallen. Satt och pratade en lång stund. HUR skulle vi göra nu. Systern var vid sin storebrors sida, där hon varit i det närmaste hela tiden. Så anslöt även syster Katarina, vi beslutade att vi ändå skulle gå upp eftersom vi åkt så pass långt, trots att han bara sov. Feberyr, smärtyr. ?? Kanske i bästa fall dessa yror. Bara att ligga ger ju smärta, det vet ju till och med jag, att ligga fjättrad i denna metallställning utan smärtstillande ???? Att operera skalletak, måste ge smärta.

Vi,  - mamman, jag och älskade sambon tar oss genom sjukhusets vindlande korridorer, upp i hissar, in genom låsta kodade dörrar. Fram till rummet där "vår" pojke ligger, ett rum med två patienter. Med två stationära sjuksköterskor som har sin egen expedition i anslutning till "sina" patienter. Datorer som registrerar ALLT, som avläses kontinuerligt. Två sköterskor på två patienter. + en läkare ansluten till just dessa patienter. När vi kommer så håller de på att ta prover, så vi får sitta ner å vänta utanför.

Jag är fruktansvärt nervös, VAD kommer jag att möta?
 "Förra gången" - det är alltid förra gången - så stormade jag in till honom där han låg för observation, då hade han splitterskador och några stygn i huvudsvålen. Då grät han tröstlöst över sin allra allra bästa kompis. Då ville han ha delat skadorna. Jag talade och talade, övertygade honom om att "om de delat på skadorna, hade ingen av dem kunnat leva något liv" nu hade han fått livet och Mathias hade skonats från hjälplöshet i en säng. Han var tvungen att leva bådas liv, han som fick ha livet. Han  har gått en lång lång väg för att förlika sig med sorgen, med rädslan, med fasan av mörker, med att bygga upp ett nytt liv - ett liv "efter"... I fyra år har han "byggt".

NU LIGGER HAN DÄR - ändå - hjälplös, okontaktbar... VAD säger man, vad gör man??

Han var så fin. Så lugn. Vacker. Han är en mycket vacker ung man, med sitt Colombianska ursprung. Om man bortser från alla apparater, som ändå enligt modern hade minskat betydligt i antal, om man bortser från det vita bandaget runt huvudet, lite slangar och tuber, så såg han så lugn och fin ut. Såg ut som om han bara låg och sov en stund.

När jag kommer fram till honom talar jag till honom på vår dialekt.  Frågar om han hör vem det är, om han hör att det är jag, Lena - Mathias mamma. Då öppnar han båda sina ögon och tittar på mig. Han öppnar även sitt svullna öga, det som nästan svullnat igen helt efter skalletaksoperationen.
Jag tycker mig se en förändring i hans ansikte, en liten skälvning runt munnen. Men - man vill ju så gärna se, så det kan vara inbillning.
Enligt syster och föräldrar så hade han inte tittat upp alls den dagen.....

Jag hoppas han hörde mig, jag vill tro att han ville tala om med sin blick att han visste att jag var där.

---

mitt andra möte? Det var av en annan karaktär, ett glädjens möte, lite svårt, men GOTT.
...men jag måste "vila" mig lite efter att ha skrivit detta - förlåt E, men jag orkar inte just nu...

...och hänger vid datorn. Pillar lite här, pillar lite där. Tittar på några kort som jag skulle kunna använda i skolarbetet. Sparar dem i en mapp. Tittar lite mera, litte här och där.
Surfar runt lite, läser bloggar, ids inte ens skriva ett eget inlägg på bloggen. IDS är kanke fel ord, orkar liksom inte vandra hela vägen mellan tanke och handling.
... funderar och funderar... vill helt bara gråta och dra täcket över huvudet. Bara ligga där.
Å ändå, det gäller ju inte mig den här gången, men jag blir så ledsen och nedslagen när jag vet vad de, föräldrarna och lillasyster, måste utstå.
När jag vet att de kommer att få utstå kanske det värsta som kan hända, att hjärtebarnet inte kommer ut på andra sidan sjukhusvistelsen utan hjärnskador.
Först, i första skedet funderar man på livet, måtte livet gå att rädda, sen kommer funderingarna - hur blir det liv man räddas till?
Ingen vet, ingen kan säga något. Inte ens om livet, än.


Idag, kanske, ska läkarna äntligen operera "min gosse".
Nu har det gått 16 dagar - nu är han så pass stabil att de eventuellt törs operera hans krossade bäcken.... kanske.
Tänk att ligga med krossat bäcken i 16 dagar, och att  det är bättre än den påfrestning en operation är - då hänger livet på en skör skör tråd.

Tänk om det ändå "bara" hade rört sig om ett krossat bäcken......

---

I dag är det tolv dagar sedan olyckan. 12 fruktansvärda ovissa dagar.
Förbättringarna är "myrstegslika", på gränsen till obefintliga.

Men - i alla fall inte sämre - inge mycke sämre....

Snälla snälla Gud - hjälp honom - han har så mycket liv kvar att leva!

---

Å vad är det undrar vän av ordning?

Det är det vi kvinnor, i huvudsak kvinnor skulle jag tro, ägnar oss åt när vi: inte orkar tänka, inte vill tänka, eller när vi måste tänka! Ett monotont arbete som vi gör med ryggmärgen. Städar, diskar, stryker, osv..... kanske prommenerar, men det är tveksamt om det går in under ryggmärgskategorin.

Så idag ägnar jag mig åt fönsterputs och byte av gardiner. Väldigt lagom engagerande för hjärnan, den får flöda fritt i sin rundgång.  Ingen skolgång, inga lektioner, inget nytt lärande.  Idag är det den "streckade och heldragna" linjen som gäller.

---

Jag är just hemkommen från storseans här i Boden. 

Ingen ande hade några budskap till mig. 

Det ser jag som ett tecken - ett gott tecken!!!!

Eller???

---

Jag skulle leta efter ett namn, stavningen av ett namn, systerns namn.... Om det skulle vara C eller K. jag visste att hon själv skrivit sitt namn i gästboken vid Mathias begravning.
Jag har inte orginalen här, de finns hos pappan, men jag har skannat in dem och har dem på datorn.

Nu när jag sitter här och läser alla namnen, rinner mina tårar, nu när jag orkar ta in - när jag förstår vad bokstäverna betyder.
Så många, så många långväga.

NU känner jag, egentligen NU först, kan jag känna och förstå - när jag ser alla namnen på minnesbladen.
Den enorma kärlek som strömmade emot oss. DÅ var jag nog för förstenad i smärtan så det gick inte in.

Det är märkligt, för jag har stunden knivskarp i minnet - kyrkan - kistan - prästen - alla ungdomarna - ALLT.
Minnesstunden - sorlet, min ständiga ögonkontakt med mamman, vår gemensamma oro för sonen/kompisen, han som skonats. Något som han den första tiden nästan hade ångest för.
Skulle han klara av hela cermonin, när han rusar upp och ut där vi påtårn - mamman och jag hade ögonkontakt, vi fixade.
ALLT minns jag, men ändå inte......Stämningen, och synintrycken finns där...som i en instängd bubbla.
Förstenad. Just förstenad, det är ordet.

Idag när jag läste, kom minnesbilderna tillbaka, men med en djupare innebörd, mitt sinne orkade nu också ta in kärleken som strömmade mot oss, mot Mathias i hans himmel.

---

Läget är inte ens stabilt, inte ens stabilt osäkert...

"Gossen" kämpar på, läkarna kämpar, mamman och pappan kämpar......
kompisarna kämpar - dessa kompisar som törs närma sig döden och olycksoffer, som inte väjer för det onda och svåra,  kompisarna som "varit med förr".... de var fem stycken "ler och långhalm"-killar, som kom samman i gymnasiet. Nu återstår  tre (friska och hela) - som kämpar för sin skadade kompis ..... vart ska detta sluta?

Det kan verka som om de är ligister, orosandar, olycksfåglar. Men nej, de är helt vanliga snälla unga pojkar, med flickvänner, fasta jobb. Välartade helt enkelt.
Egentligen mer än välartade - verkar som om de nästan är lite för bra för denna världen, eftersom kaos och död tydligen förföljer dem.......

---

Marianne Devalladolid skrev denna dikt den 19/2 2003 till minne av sin son

*  *  *  *  *  *  *  *  *  *  *

... den vackraste dikten jag kan tänka mig, kommen ur ett förtvivlat modershjärta. En mamma som satt fingret på exakt den känslan som infinner sig när ens son är död!  Jag har publicerat den förut här, men den passar till dagens tankar och vemod.

---

Igår såg jag en "gosse" som fick mitt hjärta att nästan stanna, för att sen värka av saknad......

Han stod på affären med telefonen i högsta hugg, han hade inköpslistan där, förstod jag efter ett tag. Han hade ett lite buttert rörelsechema, kantigt och valpaktigt, som en förväxt tonåring. Ljusljust kortsnaggat hår, med en sådan där späd smäcker finmejslad nacke. Kläderna, både jeansen och tröjan hängde lite för stora på den späda gängliga kroppen.

Han stod redan i kassakön när jag kom dit. Jag kunde inte ställa mig bakom, jag kunde inte stå bakom pojken som bakifrån  var så otroligt lik min älskade son. Jag var tvungen att ta den andra kassan, utom synhåll. Jag klarade inte av att stå bakom och dessutom se händerna, de långa fingrarna, de lite bitna naglarna, mekarfingrarna. Hans kast med huvudet, rörelsemönstret. Jag flydde till andra kassan.

Jag tittade efter honom när jag kom ut och det var som jag trodde, han bor här i vårt område, jag har sett honom förut. Men igår blev synintrycket för mycket, nästan som en dubbelgångare. Fast - jag har inte noterat hans ansikte, bara hans gestalt, de är kanske inte alls lika.

---

Nu har det börjat, det hemska
- den förbannade nedräkningen har satt igång inne i mitt huvud....

Jag har varit med om dödsfall i familjen förut, seg långsam plågsam borttyning. Där har jag inte haft de här känslorna av nedräkning. Väntad död ger kanske inte samma katastrofkänsla, jag vet inte?

Beror fenomenet  på att det var glädje, solsken, ett långt liv som var olevt  - å så PANG KRASCH KATASTROF ???

Varje år, eller rättare sagt i år är det fjärde året sedan min värld kantrade, livet fick en annan mening, nya dimensioner.
På både gott och ont, hur nu ett barns död kan föra något gott med sig, men livets mening får sig en genomlysning.

VAD är viktigt.
Allt det där som vi trodde var så viktigt tappar all betydelse.

Idag är det 28 dagar kvar. 
Då, för fyra år sedan, den 19 juli, visste vi inte att det bara var 28 dagar kvar av Mathias liv. Då tänkte jag eventuellt att "idag är min lillpojke exakt 25 år och  en månad gammal"  - förmodligen tänkte jag inget alls.
Att något skulle kunna hända oss fanns liksom inte.

Det händer ju alltid någon annanstans, någon annan ..... inte oss, mig.

---

Grattis Thias, där i din himmel!
Här nere hos oss är det inga pussar och paket, kanske någon där uppe uppvaktar dig ändå.....
I alla fall så sänder "mor" varma tankar till sin lillgubbe idag, lillgubben som föddes för tjugonio år sedan.
Som just i detta nu fått kläder på, tittande sig förundrat omkring till den märkliga värld han kommit till.....

Så var det då, nu är inte...


Varför är födelsedagen så tung? Två dagar på året är sorgen extra tung, födelsedagen och dödsdagen.
Men varför ska födelsedagen vara så tung, den frågan har jag ställt mig de här åren.
Jag tror att det har att göra med den glädje som ett barns födelse ger, glädje och välgång ska följa dig alla dagar....
Man tror att allt ska vara, man har "stora planer", å så slås allt i spillror. Hoppet, glädjen, framtidstron, allt går förlorat. Krossade drömmar. 

Ja jag vet inte, men jag vet att det är en tung dag. I morgon är en annan dag, i morgon kan jag mobilisera nya krafter för mina kvarvarande barn, de barn som finns, som man inte får glömma för den som ligger bortom livet, som bara finns i minnet .....

---

På håll ser jag en mamma och en liten pojke, 10-11 års ålder kanske. En sådan där förvuxen ranglig lintott. Det är så pass långt håll så jag ser bara hans rörelser. Han flamsar på, sprattlar med armar och ben, visar sin  mamma något.

Han påminner så otroligt om min Mathias när han var i den åldern - han flamsade omkring ibland, precis sådär....rörde sig exakt så.

Först småmyser jag lite, fnissar, ler igenkännande - sen griper sorgsenheten tag i mig.... 
Sorgen kommer som ett bedövande slag. Svart och tung.

Bara för att jag såg en liten pojke på vägen.....

---

Ojj, vad jag spratt till - jag såg bara årtalet!

Nu var det ju inget årtal - det var antal kommentarer.

Årtalet - 1979 - min sons födelseår!  Jag läste siffrorna  som ett årtal.....

Idag är en annan dag, idag är det 11½ månad tills nästa helvetesveckor inträder.

Nu har jag genomlevt "sista måltiden" som var pizza med sonen på kvarterets pizzeria, torsdag innan de åkte. Jag har funderat på vad vi sa, vad vi inte sa utan tänkte och kände. Jag är så glad över det ljusa minnet.

Jag har genomlevt "sista samtalet" det glada per mobil som så abrupt avbröts av strömbrist. Sugit på varje ord.

Jag har tänkt på min egen oskyldiga sömn där på natten, halv två, när sonen/hjärtebarnet möter sitt öde i mörkret i form av två älgar. TVÅ, förstår ni, TVÅ älgar. Det var aldrig meningen att det skulle gå bra. Kompisen, han fick sår i huvudet, inte skärsår utan skador av kraften i smällen, huvudsvålen rämnade helt enkelt - sen inga fler skador. Det var meningen att bara en av dem skulle drabbas.

Jag har genomlevt poliserna, prästen. Det var faktiskt bara två svarta polisuniformer och en kvinnlig präst där i trapphuset. Jag förstod i går natt att min minnesförlust/bristande koncentration  inträffade just i det ögonblick jag fick meddelandet.
Jag har gått igenom vad poliserna sa, det var just de (stackars) två poliserna som varit på olycksplatsen. De kunde berätta hur det hade varit, vad de trodde hade hänt. Vem ytterligare som kommit till olycksplatsen. För mig var det en gåva att det var just de som kom till mig. Två relativt unga polispojkar, så trots min förlust så såg jag på dem att det tagit väldigt hårt även på dem.

Jag har gått igenom vad jag gjorde sen. Hur jag inte hade en aning om telefonnummer varken till sambo eller jobb. Hur en av poliserna ringer dessa samtal. Jag sitter som en frusen stod, helt klar i huvudet men oförmögan att säga ett vettigt ord.
Jag får hjälp av prästen att ta reda på vart på sjukhuset kompisen låg. Min första tanke går till honom. STACKARS barn.

Sambon kommer hem. Vi bara sitter där. Fattar ingeting. Vad ska vi göra nu, vad gör man?

Sen måste jag bara åka och besöka kompisen. Så vi åker iväg på sjukhuset. Hittar honom i en sjukhussäng. Han har några kompisar hos sig, de är förkrossade, kompisen är förkrossad. Så kommer då jag, tigermamman instormande. Jag tror att de, kompisarna, blev förskräckta först. Men - insåg att det var omtanke, inte ilska över att just han överlevde å inte Mathias.
Han berättade och berättade och berättade, om och om igen gick han igenom minuterna, sekunderna. Den totala tystnaden efter helvetessmällen. Lukten. Just lukten och det totala mörkret kom han tillbaka till. Å att  - "vi har väl kunnat fått dela på skadorna". Jag försökte trösta, hur tröstar man en 22årig pojke som just mist sin bästa kompis? Sin ler-och-långhalm-kompis??

Efter det blir det polishuset. Tänk va! Åka till polishuset - i ett sådant ärende! 
Hämta tillhörigheter. Det finns inga. Bara blodiga kläder.
Ett halsband och ett piercingsmycke är det enda jag har med tillbaka.
Det som jag funderat på ända sedan dess, identifiering? Har jag sett för många deckare på TV? Men ingen identifierade honom. Han hade ingen plånbok, inget körkort på sig, ingenting. Ändå ansågs det att det var min son som omkommit.  Jag såg honom aldrig, blev mycket bestämt avrådd, fanns inget att se. Men hon som lade honom i kistan är väl bekant med oss, så naturligtvis var det han. Hon upprepade det flera gånger. (jag har ju läst obduktionsprotokollet, jag förstår varför jag avråddes)
Jag får prata med den polis som skulle göra olycksplatsutreningen, det görs ju alltid en ordentlig sådan numera vid dödsolyckor. Vi får den exakta possitionen där det skedde. Ca sex mil från Östersund, sex mil från slutmålet. Futtiga sex mil fattades på deras resa från Växjö! Vi får besked om när han kommer "tillbaka" från rättsmedicin. Vi bestämmer att jag ska ha kopia på obduktionsprotokollet.

Sambon och jag åker till olycksplatsen. Vi hittar den nästan inte, inga bromspår, ingenting tyder på olycka. Till slut hittar vi stället. Vi går vägen fram, vi tar kort, vi spekulerar. Jag "ser filmen"......
Vi åker och försöker hitta bärgarföretaget som tagit hand om bilen, men den är redan körd vidare till Östersund. I bilen finns pojkarnas alla saker kvar. Väskor, körkort, telefoner, nycklar ... allt har flugit omkring. Man har ju faktiskt alla saker liggande i bilen, man räknar ju inte med att den ska ligga upp-och-ner.... snurra många varv.

Efter denna tripp, åker vi så till pappan och systrarna. Syster som bor längre bort hade kommit "hem", hela återstående familjen är samlad. Dessutom har vi en  86 år gammal morfar som ska informeras och tas omhand.

Kontakt med begravningsbyrå. Nu befinner vi oss på landet, alltså ringer man ett samtal till ombudet på orten. Så kommer hon ilande och tar hand om oss och allt, hemma i vårt hem! Vi bestämmer att hon ordnar med Mathias när han kommer tillbaka, hon ordnar så han får komma "hem". (Hon lovar att försöka sätta tillbaka hans smycke. Det blir inte lätt, men hon lyckas.)
Jag måste veta var han är, jag vill inte att han ska ligga på någon rostfri plåt i något skåp.
Jag vill ha honom hemma i bårhuset, vid hembygdens kyrka. I en kista.

Sen följer en massa byråkrati.

Sen ska det ordnas med begravning. Annonser.  Verser. Minnesblad i kyrka. Kaffe i församlingshemmet. Tack Liselotte för den nyskriva sången du sjöng vid begravningen, helt  tillägnad Mathias och stunden.

Begravning. Urnnedsättning.

Allt det här jag jag gjort nu igen, det senaste dygnet.

Återigen satt in In Memoriam annons i ortens lokala tidningar.

                                               *

Nu är jag "fri" igen, filmen tonar bort, nu kan jag bara vänta på nästa augusti. Dit är det 11½ månad!

När jag går igenom allt, så kan jag inte tycka att jag kunde ha gjort någonting så mycket annorlunda.
Allt kändes bra då, och gör fortfarande det.

Trots allt så pratar vi om katastrofen, den som bara händer alla andra.
Jag tror att det är viktigt  att man hanterar katastrofen ödmjukt, och med skärpta sinnen, så skärpta de nu kan vara i det läget.

Så återigen - TACK ALLA - för att ni tagit er tid med mig. 
Nu ska jag gå ut i verkliga livet och leva ett vanligt liv igen.
Glädjas åt mitt växthus, som fortfarande ligger i en hög på gräset, i brist på skruvar.
Intaga surströmming på altanen till helgen.

Börja skolan på måndag.

Nothing Else Matters
 - idag igen -
på radion

????


får nästan gåshud

Mitt i solstrimman. Jag sitter mitt i solgasset, uppflugen på högpallen mitt i mitt eget kök. Det är juli, det är högsommarvärme, det är helt tyst. Håller det nyfödda barnet, barnet som är mitt tredje, mitt barn som jag just kommit hem med, hem till systrarna och pappan. Mitt tredje barn, sonen, som jag direkt han tittade på mig första gången, fick ett mycket speciellt band till. Ett band som jag som trebarnsmamma inte riktigt får känna, erkänna, nästan inte ens för mig själv. Han är speciell, han tittar så förundrat på mig med sina stora blå ögon. Tittar på det vis som bara nyfödda kan. Förundrat. Vart har jag kommit? Vad skall det bli? Bedjande, frågande. Sitter och håller detta lilla knyte i mina händer, håller fram honom för beskådan. Solen lyser på hans rosiga ansikte, han är så rund och mjuk, man vill borra in näsan i hans mörka hår, vid hans hals, insupa hans babydoft. Den där underbara doften som får modersbrösten att svämma över. Håller fram honom för beskådan? För vem? Det är ju bara vi som sitter här, resten av familjen är ute på andra äventyr. Storasystrarna har noga undersökt nytillskottet. Jodå, det är väl kul med en lillebror, men han gör inte speciellt mycket, äter, skriker lite, sedan sover han mest. 

Jag håller fram honom för beskådan, och där, under bråkdelen av en sekund, slår det mig. Jag förstår varför han känns mig så speciell, varför han tittar så intensivt på mig. Han är ett lån. Ett lån av gudarna? Vi sitter där, jag och min son, inneslutna i solen, inneslutna i en gemensam bubbla, vi har en gemensam hemlighet. Och min tysta fråga rakt ut i intet blir, hur länge får jag behålla detta gudslån? Min älskade son.
 

_* 

Farfar fyller 70 år. Stort kalas är ordnat, många långväga gratulanter väntas. Farfar har många syskon, betydande, allvarsamt religiösa. Farmors stora släkt kommer också, med andra ord nästa alla ur den stora långväga släkten ska komma idag. Samtidigt ska nu avkommans avkomma bedömas. Sönernas barn, är de välartade och fint fostrade? Sönernas fruar? Duger de?  

Med andra ord, uppståndelsen i småbarnsfamiljens hem är stor. Allt ska vara perfekt denna dag. Kläder läggs fram, storasystrar som är stora flickor nu är tämligen självgående. Lillebror däremot, nu sju månader gammal, är förundrat intresserad av all uppståndelse. Pappan klarar sig, mamman har redan lagt fram allas kläder! Mamman fortsätter rusa runt för att ha kontroll på läget. Frukost är som vi vet grundstenen för kalasande individer. Ska man klara farfars stora dag måste man vara ordentligt förberedd, stor som liten. Sagt och gjort, frukostgröt intages av samtliga. Alla äter med god aptit. Pappan matar lillebror. Första skeden, mums, sedan faller barnet ihop. Medvetslös. Grådaskig i färgen. Tyst. Mamman, snabb i tanke, sliter upp barnet, och ruskar, skakar, vaggar, rusar runt. Efter evighetssekunder, ett litet gny hörs. Han lever. Han har blåsor i munnen, på hakan och neråt bröstet. Han gråter mycket stilla, men han lever.  

Lillebror har ätit ägg för första gången. 

_* 

Mamman har ont i sin rygg. Ligger tillbakalutad i solstolen. Det är lugnt och skönt i solen på altanen. Det är juni, sommaren är i antågande, skolavslutningen närmar sig, näst sista skoldagen. I morgon slutar en epok i mammans liv, skolbarnsmammans tid är förbi. Mamman funderar lite på den fest som ska vara nästa dag, sista skolavslutningsfesten. Jag funderar starkt på om jag ska försöka masa mig upp och ta mig lite mat. Vid närmare eftertanke så har jag inte ätit något sedan tidigt i morse och nu närmar sig klockan två. Sagt och gjort, mot maten. När jag nästan nuddar kylskåpsdörren, ringer telefonen. NEJ, inte nu. Lyfter luren, svarar förstrött, har redan tanken inne i kylskåpet. Dotter i luren.  
- Mamma! Mathias är på väg till sjukhuset, med ambulansen. Ambulans, blåljus, påslagen siren. Medföljande läkare. Orden kommer stötvis. Mamman förstår nästan inte vad orden betyder, de blir bara en rad av ord.
Ambulans? Vi landsortsbor använder inte ambulansen, man sparar alltid ambulansen ifall någon, alltid någon annan, skulle bli riktigt riktigt sjuk. Sonen åker ambulans. Hjälp, han är den som är sjukast. Allergichock? Naturligtvis, det måste ju vara allergin, mamman förstår nästan vad som hänt. 
 - Nej, säger dottern, han har slagit i huvudet, han har fallit, han är så skadad så läkaren valde att följa med i ambulansen.
Mamman stormar iväg, glömd är all mat. Iväg i bil, de sex milen till sjukhuset. Många tankar hinner tänkas - hur skadad, överlevnad, eventuella bestående men? Ser alla möjliga scenarier för sig. Hjärnskada, kolli, rullstol, vårdare, slut, slut ,slut. 
Sjukvårdsapparaten, som det klagas så på, fungerar, om vi är tillräckligt sjuka vill säga. Akutvård. Röntgen, skiktröntgen, läkare, experter, alla dörrar öppna.Mamman kommer stormande till sonens sjukhussäng, nu har han som genom ett under vaknat! Nu är han sig lik, han ligger där visserligen blek och svag men det  är samma goa gosse som vanligt. Inga hjärnskador, inga fasor. Hjärnskakning, ja. Stelhet i nacken, ja. Ingen skolavslutningsfest, nej. Mamman svimmar! Svimmar av spänningen och av matbristen. Sonen fnissar förnöjt, tittar på mamman och de ler i samförstånd. Mamman och sonen har ett heligt band. 

_* 

Det går bra för sonen. Trots allt så går det bra för sonen. Han lägger år till år, kunskap till kunskap. Sonen kämpar på med sina krämpor, men det går. Min förnimmelse var nog en typisk havandeskapsnoja, klart det var en noja. Varje födelsedag sonen firar så tänker mamman på sin förnimmelse. År läggs ytterligare till år. Tack gode Gud, jag måste haft fel. En liten tagg finns, men, jag tog helt enkelt fel. Sonen slutar gymnasieskolan, sonen flyttar hemifrån, sonen skaffar sig ett vuxenliv, får många goda vänner, är eftertraktad både som man och vän. 

_* 

Mathias och bäste kompisen Henke är med i 402-klubben, racerklubben, de kör fort och farligt med sina bilar, Mathias är den som mekar och Henke kör. De, 402-klubben, tävlar på flygrakan, är på träffar runt om i landet. De är många som håller på med dessa farligheter. Det har blivit många Burnout-märken på vägarna. Det är inte speciellt lagligt, mamman tittar bort!
Så är det träff och race i Växjö, det är augusti, en av de sista helgerna med sommarvärme. Det brukar inte gå speciellt bra för Mathias och Henke, antingen så håller inte bilen eller så fallerar det i körningen, men vad gör väl det när man får vara med där bensinångorna flödar. Vad gör väl misslyckandet när man har fått så många vänner för livet. Det sporrar ju bara till nästa gång och nästa, "Då ska vi allt klå dom"!
Teamet Burn Out, Mathias och Henke, åker alltså söderut, livet leker. Det går väldigt bra, för en gångs skull går det jättebra. Äntligen. Bilen höll, körningen funkade. Liten malör med avgasröret, men ojjj va de gick bra!
Mathias pratar med mamman i telefon, klockan är halv tio på söndagskvällen, Mathias och Henke är på väg hem, de är så uppspelta, det har gått så sjukt bra. 
 - Mamma, jag måste sluta, batteriet i telefonen är snart slut, jag ringer i morgon! 
 - Jaja, det är som vanligt då, svarar jag, du har glömt laddaren. 
 - Jag ringer, säger han hastigt. Jag hör hur han fnissar, jag hade gissat rätt, laddaren är hemma. Samtalet bryts, strömmen är slut. 

En till synes helt vanlig måndagsmorgon. Upp en sväng först för en kopp kaffe tillsammans med sambon, sen han gått till jobbet kryper jag ner en stund till i sängen för att samla kraft inför dagens arbete. En helt vanlig måndagsmorgon. Så långt. Det ringer på dörren. Nu? Klockan är ju bara kvart över sex. Sambon har ju nyckel så varför ska han ringa på dörren? Kastar på mig morgonrocken, slätar till håret på väg mot ytterdörren. Öppnar. Poliser!? Tre svartklädda personer står i trapphuset, men de fyller upp hela utrymmet. Hela trappan är full av svarta polisuniformer. Förvåning? Nej egentligen inte. Nu kommer frågan som man aldrig tror man ska behöva uppleva.
  - Är ditt namn Lena G******. 
  - Jaa? 
  - Har du en son som heter Mathias ****.
  - Jaa?
  - Vi har den smärtsamma plikten att meddela att din son har omkommit i en bilolycka, olyckan skedde nu tidigt på morgonen.
  - Ja?
  - Döden var ögonblicklig.  

Dagen har kommit.
Idag är dagen när gudslånet är över.


************************
Text skriven av "mamma-Lena"
tillägnad min son Mathias som togs ifrån mig denna morgon för tre år sedan........

En av sonens favoriter - spelas på radion
Samtidigt  -  Ambulanssirener i fjärran

                      *

..jag sitter på altanen och läser,
plötsligt hör jag på radion en av Mathias låtar, Metallica - Nothing Else Mathers
När jag fokuserar på låten så hör jag  - ambulanssirenen .....

Jag går in och stänger dörren så inte grannarna ska höra och spelar HÖGT ..... minns, känner närhet...

Texten till den här låten fanns på minnesbladet jag gjorde inför begravningen.

And nothing else matters......

Nothing Else Matters

So close no matter how far
couldn't be much more from the heart
forever trusting who we are
and nothing else matters never opened myself this way
life is ours, we live it our way
all these words I don't just say
and nothing else matters trust I seek and I find in you
every day for us something new
open mind for a different view
and nothing else matters never cared for what they do
never cared for what they know
but I know couldn't be much more from the heart
forever trusting who we are
and nothing else matters never cared for what they do
never cared for what they know
but I know never opened myself this way
life is ours, we live it our way
all these words I don't just say
trust I seek and I find in you
every day for us something new
open mind for a different view
and nothing else matters never cared for what they say
never cared for games they play
never cared for what they do
never cared for what they know
and I know so close no matter how far
couldn't be much more from the heart
forever trusting who we are
no nothing else matters

(J.Hetfield, L.Ulrich)

I den här vardagen som är min - den att sakna sitt barn. Att varje dag vakna upp till en dag när sonen inte finns, sonen aldrig kommer att finnas mera. ALDRIG någonsin.  Han kommer aldrig att ringa mera och gratulera på morsdag eller födelsedag. Aldrig någonsin. Sen har vi alla dagar och gånger man glömmer sig och tänker "det ska jag fråga Mathias om" , "det skulle passa honom, det ska jag köpa i present för det är precis det han önskat sig" ... alla djävla förbannade dagar av saknad.  (ursäkta mitt grova språk, men - det finns inga ord för de känslorna, inte ens de grova orden räcker till....)

Så finns det då ändå någon form av tröst. Konstig märklig tröst - idag har jag bäddat rent i min säng. Med Thias-påslakanet! Påslakanet han fick av mig, påslakanet jag tog ur hans säng den där förbannade dagen jag städade ur hans lägenhet. Påslakanet han sov i sista natten han var hemma - innan han åkte iväg på sin sista och ödesdigra bilresa.

Det är en tröst att ha hans påslakan i min säng ...... Nu har jag  en Thiassäng att krypa ner i till kvällen!

---

Är pest och pina.

Förr, innan "det som händer alla andra" hände i vår familj, var augusti en trevlig månad. 

Per, Karin, Tage .... modern hade namnsdag, 8.8 faderns födelsedag, min mormor hade namnsdag den 12e  för att sedan fylla år den 16e......... Glada dagar, mycket att fira.... Lång sommar att se tillbaka på, bär och svamp i skogen..

NU

Är augusti en tung månad att genomleva. Det är tungt att gå och vänta på "dödsdagen"

Glädjeämnena är  borta, mammans namnsdag har visserligen övertagits av dotter ( förlåt dottern, jag glömde iår igen), pappans födelsedag noteras men firas inte mera (pga tilltagande förvirring och långa avstånd) Mormor är borta sen trettiotre år.....

Sen kan man förundras över att sonens dödsdag sammanfaller med gammelmormors födelsedag .....??


Snart är väntan över, snart är dagen här, snart får vi ro - i ett år till  .....

Det ofattbara händer, igen och igen....

Jag läser i vår lokala tidning, pappersvarianten,
om en ung pojke som förolyckats i trafiken.

Jag läser min hemtidning,
via nätet, två unga pojkar har förolyckats i trafiken.

Nån har kört för fort, en annan har haft för avsikt att ända sitt liv.

Det spelar ingen roll hur det går till,
det är så åt helvete det kan vara ändå.

Dessa unga pojkar, just på tröskeln till vuxenlivet,
dessa unga pojkar har familj - mamma och pappa, syskon, kompisar, flickvänner kanske.

DET ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT

...hur det gick till, vems felet var - spelar i min värld ingen roll
- de är döda, de unga pojkarna har ryckts från sina kära..........


...jag vet hur det känns när polisen står på trappan.....