Lite ledigt??
Det blev bråttom på slutet, i slutet på sommaren, på slutet av sommarlovet.
Det blev väldigt hektiska dagar, för att lägga plattor mellan störtregnet och regnet.
Nu har skolan börjat, - älskade sambons arbete och tjänsteresor har börjat.
Så nu är det bara att ladda om inför hösten och vintern, färdigställande av höstarbete utomhus, ordna till allt inför den långa mörka vintern...
Jag tror jag ska ta lite ledigt! Vila mig lite..... så jag orkar!
(hmmm.... sommarlov - jag??? ledig länge?? - jag??
- men nu har jag ju gått i skola i prick en vecka. Haft 12 lektioner, ju)
till och med köksluckorna har tagit sig ledigt, de har rest till Luleå på tvåveckors ferie! Få se om de har haft fint väder, fått nån färg på sig när de kommer hem??? Man kan ju få det när man är på ferie, har jag hört...... *fnissar*
Plattorna på plats....
Så här tjusigt blev det!
sambon har gjort ett jättejobb!
En del har flaggstång...
vi har stenröse....
När vi började gräva i höstas kom vi på ett flaggstångsfundament. Det har bott militärer på vår gata, det var militärerna som byggde husen - ALLA har flaggstångsfundament - en har flaggstången kvar. En av sex. Det ligger inte i tiden för "vanligt" folk att hälsa flaggan på morgonen... Eller?
Ordningen återställd....
Nuså - är ordningen återställd här på vår lilla gatsnutt.
"Konstverket" utplånat. Den till synes öde affärsbyggnaden står där som vanligt. Inne är det fullt möblerat med dataplatser, stolar, helt tipp-topp, nyrenoverat, - bara det att företaget flyttat. De bara gick och låste dörren. Allt står som det stod då för två år sedan. Hyra betalar de, i 10 år, men släpper heller inte in någon ny.
Det enda lite uppiggande med hela byggnaden var grafittin på taket!
Men nu är även den borta.......
I skydd av mörkret...
Nu på morgonen när jag tittade ut genom mitt köksfönster fanns där något som inte fanns när mörkret föll i går kväll.
Jag är väldigt kluven i min inställning till dessa "konstverk".
Moraltanten i mig säger att så där kan man inte låta dem hålla på.
Men sen - så pockar känslomänniskan som sitter på den andra axeln på och ser skönheten, konstnärskapet.
För visst är den vacker?
I alla fall ensam, innan någon annan "målare" varit där med sin svarta sprejburk och bara toksprejat.
Jag ser också, planeringen inför målandet för mig, hur denna "konstnären" sett den omålade ytan, funderat, planerat, hur han skulle ta sig upp på taket, hur han målat i mörkret, fast han måste ju haft någon form av lyse förståss - förmodligen när vi andra låg och sov vår tyngsta skönhetssömn så vi varken hörde eller såg något alls....
Jag tycker den är vacker.
OM det stannar vid en.
****
När jag tänker lite längre - så kan bilden betyda något som jag, gamla människan, inte begriper, den kan ha ett mindre trevligt budskap. Budskap mellan de redan invigda. En kod.
Så tar vi en handfull.....
Så säger de på TVn när de har matlagningsprogram.
"Så tar vi en handfull kantareller och lägger i stekpannan"......
Det har jag aldrig varit i närheten av förut.
Igår provade jag det, det var UNDERBART!!!!!
... fattar ni storheten?? I Norrbotten!
60 mm regn...
... har det kommit de två sista dagarna, och, det regnar fortfarande..... men just nu är det inte så häftiga skyfall ändå, bara duggregn.
Då kan man behöva pigga upp sig, jag piggar upp mig med att visa lite kort på hur fint vi ska få det framför bro!
Det började illa, hela projektet avbröts abrupt redan från början av regn och åter regn. Men man kan ju (om man vill!) se det possitiva i att allt dränktes i vatten och åter vatten - för då såg vi "hur vattnet rann"!
Meningen är ju faktiskt att det hela ska luta från huset, det var ju det som var upprinnelsen till alltihopa - att vårvattnet rann mot huset å så kan man ju inte ha det ....
Men sen blev det ju sol i alla fall. Sambo jobbar och jobbar, med vattenpasset i högsta hugg. Fast på den här bilden verkar han vara på språng ifrån.....
I det närmaste vetenskapligt uträknat. Han är noga min sambo. Jag satsade på dokumentering och marktjänst.
Nu börjar det hända saker .....
På god väg.
Så här långt hade vi nått, innan sista regnet.
Den här bilden tog jag alldeles nyss - i duggregnet.
Marktjänst, i det här fallet - innebar förutom dokumenteringen och matlagningen och annan hantlangning - att jag bar fram alla plattorna!! 1500 st. á 3 kg styck. Vaddå gym?
24 mm regn...
Efter regn kommer solsken heter det ju, men just nu är det tvärt om...
24 mm regn har det kommit sedan i morse, nu när jag tittade på regnmängden så konstaterade jag att det var 11 grader. Visserligen klockan 21.15, men ändå. Sommaren är över. Suck. Snyft.
Sommarlovet är dessutom också till ända. Sista skälvande sommarlovsdagen har dränkts i regn! I morgon smygstartar vi med registrering, sen tar vi ledigt i en dag igen - och SEN kommer allvaret. "Studier enligt schema" startar på torsdag.
Efter en sån lång ledighet måste jag säga att jag längtar...
... under tiden jag skrivit har det kommit 1 mm till....
Strålande vackert väder...
Nu är den här helgen snart till ända. Den här dagen som jag fasat för, som jag haft nedräkning inför. NU är det över, nu kan jag släppa det.
Jag har konstigt nog inga funderingar runt resten av "hanteringen".
Första dagens besök av polis, eget besök på polishuset för att återfå hans tillhörigheter, besök på olycksplatsen, titt på bilen, besöka kompisen på sjukhuset mm. mm.
Och sen, allt ordnande. Allt ordnandet inför begravning, själva begravning, urnnedsättning, gravsten, bouppteckning, avslut och utstäd av lägenhet (bland det värsta man kan göra, att avsluta städa tömma), slåss med myndigheter och åter myndigheter.
- Nej, något sådant ligger inte i mitt tankeschema, minnesschema. Bara dödsögonblicket. Det är bara det ögonblicket som är av betydelse i mitt sinne, då han "gick över".
Och nu är vi inne på nästa år, nu är det inne på FEMTE året..... hur har jag kunnat vara utan min son så länge??
För fyra år sedan, hade vi en strålande vacker sommarhelg - lika vacker och varm som den vi just haft. Den känslan har följt mig i går och idag, såhär vackert hade killarna det när de var i Växjö och körde race med bilen.... För fyra år sedan....
TACK ALLA snälla människor som läser mina ord, att ni bryr er, att ni tänker på mig. Det gör att det är lättare att bära sorgen, när jag vet att det är många som hjälper mig bära....
måndagen den 16 augusti 2004...
Min son är död
Döden delade mitt liv
i ett före och ett efter
den natten slogs allt sönder
Min son är död
Varje dag saknar jag honom
Det som inte fick ske, skedde
det som inte kunde hända, hände
Min son är död
Tiden har lagts sig som en hinna
över smärtans öppna sår
men som förr blir det aldrig
Min son är död
Livet har förändrats
ingenting är självklart
ingenting är helt
Min son är död
Marianne Devalladolid skrev denna dikt den 19/2 2003 till minne av sin son
* * * * * * * * * * *
... den vackraste dikten jag kan tänka mig, kommen ur ett förtvivlat modershjärta. En mamma som satt fingret på exakt den känslan som infinner sig när ens son är död! Jag har publicerat den förut här, men den passar till dagens tankar och vemod.
Synintryck...
Igår såg jag en "gosse" som fick mitt hjärta att nästan stanna, för att sen värka av saknad......
Han stod på affären med telefonen i högsta hugg, han hade inköpslistan där, förstod jag efter ett tag. Han hade ett lite buttert rörelsechema, kantigt och valpaktigt, som en förväxt tonåring. Ljusljust kortsnaggat hår, med en sådan där späd smäcker finmejslad nacke. Kläderna, både jeansen och tröjan hängde lite för stora på den späda gängliga kroppen.
Han stod redan i kassakön när jag kom dit. Jag kunde inte ställa mig bakom, jag kunde inte stå bakom pojken som bakifrån var så otroligt lik min älskade son. Jag var tvungen att ta den andra kassan, utom synhåll. Jag klarade inte av att stå bakom och dessutom se händerna, de långa fingrarna, de lite bitna naglarna, mekarfingrarna. Hans kast med huvudet, rörelsemönstret. Jag flydde till andra kassan.
Jag tittade efter honom när jag kom ut och det var som jag trodde, han bor här i vårt område, jag har sett honom förut. Men igår blev synintrycket för mycket, nästan som en dubbelgångare. Fast - jag har inte noterat hans ansikte, bara hans gestalt, de är kanske inte alls lika.
Onda ögat...
Ibland - händer det att man skickar det onda ögat på något/någon/någon företeelse.
Nu gjorde ju jag det, här på bloggen dessutom!
Det var ju bara så att onda ögat missade sitt mål! Tog fel mål. Förlåt förlåt förlåt Mjamjamjaaa-katten!
Jag önskades faktiskt (skäms och rodnaden färgar mina kinder) livet ur grannkatten, efter det sista kattslagsmålet!
Nu har det hänt - fast FEL KATT! Mjamjamjaaa-katten är spårlöst försvunnen sen en vecka tillbaka......
...om jag levt för 100 år sedan, 150 år sedan - då har jag nog inbillat mig att det var mitt fel - mitt onda öga!
Dagsläge...
Dagen idag, den 11 augusti
- Sambo arbetar
- Inga kryckor, har stapplat mig runt på plant underlag, med stavar, i lite drygt 1 km. Gick bra!
- Kallt ute, ganska molnigt, inget regn - än
- Kanske målning på altanen? Takkonstruktion ska vitmålas färdigt, bara några bjälkar kvar
- Gräsklippning. Törs jag försöka?
- Markarbeten, framför altanen/bron, lite kan jag nog bidra med
- Borde städa
- Borde tvätta
- Mest stora tunga tankar inför årsdagen på lördag, fasans dag. Dagen som delade livet i före och efter
Den röda pionen får på något vis symbolisera mitt sinnestillstånd.
Rött, hett, hetsigt.... finns ingen plats för lugn och förnöjsamhet i tillvaron denna vecka
90 år idag, om inte...
GRATTIS min pappa Nisse.
Idag skulle du fyllt 90 år.
Gammalt foto, men man ser verkligen glimten i ögat. Det är såhär jag vill minnas honom. Som min goa humoristiska generösa pappa, som han var största delen av vårt liv tillsammans.......
Vän eller fiende...
Bara att väja!....
...jag tror jag kallar henne vän. Min mångåriga följeslagare har fått komma upp ur källarskrubben på blixtvisit (hoppas jag) och den här gången fick hon lämna sin parhäst kvar där nere.....
Min morgonpromenad i går slutade med kryckgång, ont i ett knä, så går det när man blir för självsäker och tror sig kunna förflytta berg och naturlagar.
Den märkligaste känslan med att gå med kryckkäpp, bara en kryckkäpp dessutom, är att kunna böja sig dvs inte ha en skadad rygg som hindrar all rörlighet. Tappar jag den så behöver jag inte tillkalla hjälp!
Vad det är för fel?
Ingen aning, kan inte belasta knät. Ingen värk, inget ont förutom när jag står på benet. Förutom lite stickningar och domningar mm, lite nervverk. Det är på min "onda sida" så, thats it ....
Jag blir lite iriterad när kroppen sviker mig såhär, kroppen och jag som var ett så bra träningsteam!
Vi som skulle ut i morgon igen, gå våra 5,1 km och av dessa så är vi nu uppe i hela 7-800 meter i jogg! Mellan "springstenen" och brofästet!
Men om jag håller mig strikt till kryckvännen nu så kanske kanske..... kanske i morgon eller lördag eller söndag.
På lördag eller söndag kan Älskade sambon följa och bära kryckan! Uttipåfallatt det inte går... fiffigt va? *fnissar*
..eller leda cykeln, för cykla kan jag.....
*horn och bockfot*...
OM jag kunde uttrycka mig i "horn och bockfots"-tecken så är det sådana som gäller idag ......
GRANNFEJDEN
????
Nej. Det gåår ju inte, men vore frestande.....
Nu har det hänt igen, å igen och igen. MIN katt har fått däng. Inte hemma på sin egen ägandes altan den här gången. Nejdå, men just utanför, hon hade gått två steg utanför bron.
Grannens katt har inget förstånd. Jag tror han har nått fel i huvet helt enkelt. Förstår inte kattspråk, varken kroppsspråk eller ljud. Läser inte signalerna.
OM en katt kastar sig på rygg och blottar strupen och magen, då ger det signalen "jag ger mig - bit mig inte mera" Eller????
Men nej, det fattar inte den här fördrämmade katten, utan han hoppar på och på och på, så tussarna ryker och skriken ekar mellan husen.
Det avbryts inte förrän husse/matte/nån träsko/sopkvast/eller annat tillhygge kommer farande till undsättning för den stackars gamla kattfröken som gör sitt yttersta för att inte bli riven, biten, skadad.
Hon som gick ut för att ta en lugn lur i solstolen, sin solstol på sin altan!
Igår var det som sagt dags igen, så just nu sover hon förskräckelsens sömn, vilket hon brukar efter en sådan där pärs. Ett dygn tar det att repa sig för en stackars tolvåring. Mot en vig och rask knäppgök på fyra.
Knäppgöken har en "bror", eller i alla fall en kattkompis i samma hushåll. HAN beter sig på normalt kattvis, kommunicerar normalt, brukar komma och sitta nedanför altanen och småjama till Månsan. Mjamjamjaaa säger han och tittar längtansfullt och hon tittar tillbaks, lite avståndstagande men ändå med lite längtan.
Knäppgöken säger aldrig något, han bara anfaller. Till och med skatorna har uppmärksammat knäppgökens avvikande beteende, man kan höra exakt vart han är på skatornas konsert. Kan det vara så att han har för vana att plundra skatbon??
Jag blir så trött.
Dessa kattpojkar brukar jag se efter när grannen är bortrest! Å det går så bra så, man måste lära sig att skilja på situationerna, å hemma hos sig är de ju goa. Snälla och trevliga, keliga mm.
Hemma hos mig med för den delen..... härförleden, när bonusson sov i källaren talade han om att det satt en främmande katt i källaren och tittade på honom! "Skulle bara kolla vem som hälsade på i grannhuset! " - såg han ut att säga. Det var "mjamjamjaa-katten". När A frågade vem han var skyndade mjamjamjaa-katten sig uppför källartrappan och ut som ett skott. Så kan det gå om man har dörrarna öppna här på vår gata, dessutom så är den här gatstumpens hus likadana så det är ingen konst att hitta, inte ens för en katt!
Vad man gör??
Ja, inte blir det då nå inslag i grannfejden i alla fall. Men i hemlighet önskar jag, å det måste jag säga med skammens rodnad på kinderna, men jag önskar faktiskt att katten skulle försvinna härifrån. Mjamjamjaa-katten och Månsan skulle säkert komma gott överens om de finge en chans.
Slagsmålsskador den här gången? Har inte hittat något, inga nyrivna öron, söndertasade trampdynor, bara tussig och mörbultad tydligen. Och rädd. Å trött.
Småaktigt?
Förmodligen.
Småaktigt, "gamigt", hamsteraktigt...
Ja, ni undrar säkert vad i hela fridens dagar jag varit ute på!!?
Inte så farligt, jag har bara varit ute i skogen på svamptur.
Jag och jag, VI har varit ute, Älskade sambon och jag. Hittade faktiskt några stycken trots torkan, olika sorter. Smörsopp, granblodriska, taggsvamp, citrongul slemskivling, tegelkremla,å så till småaktigheterna - några stackars småknoppar av kantarell. Gul kantarell. Nu ska ni veta att det är mycket ovanligt att hitta dem här.
På samma ställe som förra gången, ingen hade varit där, så det hade kommit upp nya, små.
Å gamen i mig hoppade fram, i full storlek.
TA TA TA.... inte spara för tillväxt.
Aldrig i livet - Tänk - om nån annan kommer och tar mina som jag lämnat på tillväxt!!!
En riktigt god svampstuvning på riktig grädde blev det! Svampmacka med andra ord. Lägger sig som bommul runt den redan ordentligt tilltagna midjan!!! (eller om man ska säga, det område där det tidigare fanns en...)