Väntans tider ...
Inget är som väntans tider sägs det ju.... Jag vet inte om jag riktigt kan hålla med! Inte i detta fallet i alla fall. Jag väntar inte, smått, är nog lite för övermogen för det *fnissar* och tur är väl det....
Nej, jag väntar på en rörmokare! Tredje gången gillt kan man säga. Igår ringde jag och meddelade att nu är det färdigrivet, men - bakläxa bakläxa. Så går det när man ska hålla ner kostnaden med att göra så mycket som möjligt själv! Han hade tagit i lite för klent - sambon.
Nu har vi (läs sambo) verkligen rivit sönder - källarvägg, toagolv/källartak, pangat avloppsrör med slägga och burit ut. Nu kan det inte rivas mera utan nu måste det vara dags att börja laga ihop .....
Så nu sitter jag här, och väntar. Kan egentligen inte ta mig för med något. Städa? Nja, man vet ju hur det blir med hantverkares spring ut och in... Tvätta, skulle behöva tvätta - men - han, mokaren, kommer att stänga av vattnet, (när han nu kommer?)
Så, det får bli "latadagen" idag, det kommer ju efter sig - städandet menar jag, å tvättandet.
Jag måste säga att jag längtar tills vi får bygga ihop trossbotten, så det blir slut på sågspånet överallt. Å - inte minst - betongdammet - fy bubblan för betongdamm!
Så jag sopar och sopar och sopar - sambon har liten förståelse för mitt städande mitt i röran. Men - bara jag får hålla efter lite så är jag nöjd, någorlunda i alla fall....
Plantor
Nu har mina frön övergått från att vara frö till liten bäbisplanta! Idag har det varit omskolningsdags....
tempen ute i växthuset var 7,8 grader - varmt, klockan 12,20 idag! Undrar när plantorna får flytta ut?
tempen ute i växthuset var 7,8 grader - varmt, klockan 12,20 idag! Undrar när plantorna får flytta ut?
Ledighet
....stackars sambon fick lite ledigt i påsk. Vi åkte som sagt till Sikfors och övernattade i en liten förtjusande stuga, åt en god tacobuffe, tog en öl på nattkröken - hos Solskuggan och hennes make på Sikfors camping!
..... hemma igen på påskdagens eftermiddag. Sambo fortsatte bilandet i betonggolvet. Tur att det rör sig om tre kvadrat! Enda gången man är tacksam att man har allt i miniminiformat!
Ganska lugnt med andra ord.
Måndag - annandagen bröt han upp trägolvet. Och - vattenläckage! Vattenrören är i så dåligt skick så bara att han gick på golvet så gick röret av - murket, sönderrostat, i det närmaste igensatt med avlagringar. En tidsfråga med andra ord, innan det hänt ändå! Skaffa rörmokare - akut - på annadag påsk??? Vi fick fina "ring"-råd av goda grannen + två dunkar vatten..... Senare på kvällen kom det en snubbe med rörtång i högsta hugg - hurra - toalett igen! Å lite dusch var inte heller dumt.
Idag på morgonen har ordinarie "mokare" varit här och pekat och tittat, nya uppdrag till Älskade sambon - lite pick och hack och borr.......
..... dagsläges bild....
..... hemma igen på påskdagens eftermiddag. Sambo fortsatte bilandet i betonggolvet. Tur att det rör sig om tre kvadrat! Enda gången man är tacksam att man har allt i miniminiformat!
Ganska lugnt med andra ord.
Måndag - annandagen bröt han upp trägolvet. Och - vattenläckage! Vattenrören är i så dåligt skick så bara att han gick på golvet så gick röret av - murket, sönderrostat, i det närmaste igensatt med avlagringar. En tidsfråga med andra ord, innan det hänt ändå! Skaffa rörmokare - akut - på annadag påsk??? Vi fick fina "ring"-råd av goda grannen + två dunkar vatten..... Senare på kvällen kom det en snubbe med rörtång i högsta hugg - hurra - toalett igen! Å lite dusch var inte heller dumt.
Idag på morgonen har ordinarie "mokare" varit här och pekat och tittat, nya uppdrag till Älskade sambon - lite pick och hack och borr.......
..... dagsläges bild....
Påskarbete - påskferie
Påsken så här långt har bestått av arbetet arbete arbete - dvs Älskade sambon har arbetet och jag har hantlangat ut till släpvagnen, kommit med glada tillrop, mm mm (hmmm.....och ett och annat dumt förslag på hur arbetet ska utföras ;-/ )
Just nu i detta ögonblick är det bilning av betonggolvet som pågår......
MEN
Snart snart ska vi packa ihop och åka iväg hit
Till Kristina och Mark på Sikfors Camping. Tacobuffe, pubafton, övernattning! Superhärtligt avbrott i rivningsarbetet.
.
Lagom till påsk..
En del städar och har fint till påsk - vi passade på att riva ut "möblemanget" på toan/badet lagom till påsk. Därför att: då är älskade sambon ledig flera flera dagar i sträck så rivning av väggbeklädnad, bilning av golv mm mm - kan fortgå oavbrutet! (????)
Så nu står toastolen uppallad på en brädbit och en klinkerplatta - i tvättstugan! Nää nää, inte som ni tror - vi har avloppp. Ett gammalt opuggat avlopp gömde sig i ett hörn! Bara en mycket märklig känsla att sitta mitt i tvättstugan - på toa! Så i gårkväll grejade jag där, i tvättstugen - städade så gott det gick, lade på mattor mm, så man kan komma barfotad snubblandes i tidiga morgontimman..... (tvättstugan stod näst på tur när det gäller "drömkåks"-renovering så där är inge kul alls, nu blev det inte så pga avloppet upp till toalettrummet där)
Bilder på kaoset kommer - kameran är på skidtävling idag! FörsvarsVasan, eller GarnisonsVasan, eller?? Sambo åker skidor, det vet jag! Jag ska hasta iväg på mattelektion! Sen ledigt i flera flera dagar - nästa vecka har vi muntligt matteprov! Nyutexaminerad lärare = nya givar! Jo ni hörde rätt - Muntligt!!
Återkommer med renoveringsbilder....
Lat? ..eller bara trött...
All inspiration vad gäller skola är som bortbåst, all inspiration vad gäller det mesta är borta - puts väck!
Sitter och väntar på en rörmokare, som ska komma idag - eller i morgon. Men jag väntar och då drabbas jag av "inte-hitta-på-något-annat-att göra"-syndromet.
Å så sitter jag här och väntar på att det ska bli lunchtime, och spelar Atlantis.... men nu har jag varit där så nu är inte det heller kul längre... TVn kanske? För - matteboken drar inget, även om det skulle vara väldigt väldigt toppen att räkna några areor, volymer, vinklar och hypertinusor.....
Och - Ute snöar det
Sitter och väntar på en rörmokare, som ska komma idag - eller i morgon. Men jag väntar och då drabbas jag av "inte-hitta-på-något-annat-att göra"-syndromet.
Å så sitter jag här och väntar på att det ska bli lunchtime, och spelar Atlantis.... men nu har jag varit där så nu är inte det heller kul längre... TVn kanske? För - matteboken drar inget, även om det skulle vara väldigt väldigt toppen att räkna några areor, volymer, vinklar och hypertinusor.....
Och - Ute snöar det
Uppror...
Eller? I alla fall ett litet, ett litet sprattel i protest!
Satt vid köksbordet i morse med min mattebok - den enda lektyr jag har tid med numera. Satt och tittade, läste tal, tog inte ens upp pennan. Så slog den stora tröttheten över mig - nähej - jag skiter i de här talen! Å så slog jag ihop boken med en smäll! Kändes för invecklat att komma till botten med - å till vilken nytta då?
Så tog jag fram måttstocken och mätte badrummet i stället, räknade ut kvadratytorna där, alla vinklar och vrår. Nu sitter jag och väntar på att herr rörmokare ska ringa. Igår var vi och tittade på kakel och klinkers!
Ute snöar det julesnö......
Satt vid köksbordet i morse med min mattebok - den enda lektyr jag har tid med numera. Satt och tittade, läste tal, tog inte ens upp pennan. Så slog den stora tröttheten över mig - nähej - jag skiter i de här talen! Å så slog jag ihop boken med en smäll! Kändes för invecklat att komma till botten med - å till vilken nytta då?
Så tog jag fram måttstocken och mätte badrummet i stället, räknade ut kvadratytorna där, alla vinklar och vrår. Nu sitter jag och väntar på att herr rörmokare ska ringa. Igår var vi och tittade på kakel och klinkers!
Ute snöar det julesnö......
Inte döma hunden efter ...
Igår blev jag upphunnen av en person när jag gick genvägen över en ödetomt på min väg till skolan. En smal ringlande upptrampad stig i snön. Jag vände mig om och frågade henne om hon hade bråttom, för isåfall fick hon "köra om mig" för jag gick ganska sakta på mina hala skor, mer eller mindre vinglandes i spåret. Men nejdå - det var ingen fara, svarade hon.
Så nådde vi så fram till stigens ände - och där var en snövall, som jag lyckades ta mig över utan några större missöden. Då går flickan, för i mina tantögon så var hon bara en ung flicka, då tar hon täten mot "stora vägen" hoppar elegant nerför den höga kanten - och sen står hon bara där..... tittar på mig när jag kommer - ser min tvekan - "vill du ha en hjälpande hand?" frågar hon. Oh ja, tack... svarar jag ju, jag har förmodligen fått backa nerför om jag inte fått hennes hjälp. Jag får alltså en hand - jag får ett glatt leende. Jodå, jag gav det samma tillbaka - ingen hand kanske men tusen tusen tack fick hon och mitt tacksammaste leende - det fick hon av mig!
Sen när hon skyndar före mig mot busshållplatsen tittar jag lite extra på henne. Hon hade stora svarta kängor, fotsid svart kappa, korpsvart midjelångt färgat hår, stor tygaxelväska, piercing i ögonbryn och näsa, med andra ord en sådan ungdom som jag näppeligen skulle tagit kontakt med. Men - man ska alltså inte döma hunden efter håren! Fast - det visste jag ju egentligen redan. Men man dras så gärna med i den allmänna förskräckelsen över hur "ungdomarna ser ut nuförtiden"....
****************
När jag i alla fall är igång med fördomar så kan jag ta en till .... sann historia från sambons bekantskapskrets.
En man, A, är ute på tjänsteresa. A är känd för att inte vara den som spottar i glaset. A är en dansant man, så när han lika är i Sundsvall så passar han på att gå på krogen och ta en svängom. Både i baren och på dansgolvet. Senare på kvällen så ska den rundfotade A gå de få kvarteren mellan krogen och hotellet i sina dansskor - han har glömt att det är vinter, att dansskor inte är så väldans bra utomhus då.Ute på Sundsvalls gata går det som för bambi - han stupar och där ligger han - hjälplös. Då ser han ett antal svarta grova kängor närma sig. Stannar i en ring runt A. Han hinner med hjärtat i halsgropen tänka - "nu är det ute med Andersson" - innan han hör orden - Ska vi hjälpa farbror hem?
***************
Man ska alltså inte döma hunden efter håren
Nytt liv...
Det är så här allt liv börjar - smått, skört, men ändå med en inneboende kraft som spränger alla gränser!
Min pappa.....
... var en underbar pappa!
Han hade bara så mycket i sitt bagage. Han var en gång i sin ungdom - sonen som hade sin väg utstakad - äldste sonen övertar gård. Min pappa kanske hade andra ambitioner, det vet jag inte. Men han var kronprins, punkt slut.
Han var en av sju syskon. Alla mina fastrar och min farbror hade minst två barn var - sammanlagt finns där 17 syskonbarn. Pappa - kronprinsen - får inga barn! Det blir graviditeter, men de klarar sig inte fosterlivet ut.
Att tänka sig in i den situationen - underlägsenheten - sorgen - glädjen vid varje possitivt svar från barnmorskan - förtvivlan igen, för jag vet inte hur många gånger. Att som nygift leva på samma gård som sina föräldrar, och misslyckas med det enkla självklara att avla barn, se sina syskon göra det han själv inte förmår. Han - den ende som behöver barn - söner - egna kronprinsar. Jag vet inte om han någonsin tänkte sig något annat yrke/yrkesval än Hemmansägarens? jag tror inte det fanns på hans karta. Om "kvinnor finner sig" - så gäller nog samma att "äldsta sonen finner sig" i det arv som så småningom skall komma honom till del. På den tiden var det bara så.....
I mitt tidigare inlägg "Att inte hålla måttet" kan jag ha skrivit slarvigt, uttryckt mig illa. Man kan få det intrycket att han var dålig hela tiden men så är det ju naturligtvis inte. Jag älskar min pappa, trots allt, och jag vet att han var en toppenpappa längst innerst inne. Fram till det magiska året 1989. När bitterheten tog överhand. Jag ska inte säga att jag älskar honom för han är min pappa . Jag har haft två pappor- och att ta en annans barn till sig som sitt eget anser jag stå snäppet över allt... Om jag ska välja en av papporna så är naturligtvis pappa N min pappa - pappan med stort P. Trots allt. Jag tror att hans sista år, hans bevikelse över att det inte blev som det "alltid har varit" - generation efter generation - hans besvikelse över den ofödde egne sonen - tilltagande demens med tillhörande bieffekter - fel "rådgivare" - ensamhet, ingen kär hustru att diskutera livet med. Att fastna i ett mönster, i en tanke, i en bitterhet över hur hans liv blev. Allt detta utmynnade i något han själv tyckte var helt i sin ordning. När han skrev sin sista vilja så var sinnet förgiftat redan, bortom räddning. Att få proffshjälp att upprätta testamente i det skick han var då är för mig en gåta.
De sista årens försoning mellan honom och mig var bra - för mig - hans dokument fanns redan, han hade förmodligen redan glömt det, det gick inte ändra. Men han såg mig som den naturliga personen att hjälpa honom. Min dotter, kallade han mig, när vi ansökte om boende. Min dotter hjälper mig, var hans omedelbara uttryck de sista åren. Han lade sitt liv i mina händer, för han visste att jag fanns där och ställde upp - jag var ju hans dotter! Han hade naturligtvis även sin "måg" till hjälp - mycket - "mågen" bodde ju på orten vilket jag inte gjorde.
Men jag var ändå en naturlig del i hans liv.
En självskriven del. Min dotter
Han hade bara så mycket i sitt bagage. Han var en gång i sin ungdom - sonen som hade sin väg utstakad - äldste sonen övertar gård. Min pappa kanske hade andra ambitioner, det vet jag inte. Men han var kronprins, punkt slut.
Han var en av sju syskon. Alla mina fastrar och min farbror hade minst två barn var - sammanlagt finns där 17 syskonbarn. Pappa - kronprinsen - får inga barn! Det blir graviditeter, men de klarar sig inte fosterlivet ut.
Att tänka sig in i den situationen - underlägsenheten - sorgen - glädjen vid varje possitivt svar från barnmorskan - förtvivlan igen, för jag vet inte hur många gånger. Att som nygift leva på samma gård som sina föräldrar, och misslyckas med det enkla självklara att avla barn, se sina syskon göra det han själv inte förmår. Han - den ende som behöver barn - söner - egna kronprinsar. Jag vet inte om han någonsin tänkte sig något annat yrke/yrkesval än Hemmansägarens? jag tror inte det fanns på hans karta. Om "kvinnor finner sig" - så gäller nog samma att "äldsta sonen finner sig" i det arv som så småningom skall komma honom till del. På den tiden var det bara så.....
I mitt tidigare inlägg "Att inte hålla måttet" kan jag ha skrivit slarvigt, uttryckt mig illa. Man kan få det intrycket att han var dålig hela tiden men så är det ju naturligtvis inte. Jag älskar min pappa, trots allt, och jag vet att han var en toppenpappa längst innerst inne. Fram till det magiska året 1989. När bitterheten tog överhand. Jag ska inte säga att jag älskar honom för han är min pappa . Jag har haft två pappor- och att ta en annans barn till sig som sitt eget anser jag stå snäppet över allt... Om jag ska välja en av papporna så är naturligtvis pappa N min pappa - pappan med stort P. Trots allt. Jag tror att hans sista år, hans bevikelse över att det inte blev som det "alltid har varit" - generation efter generation - hans besvikelse över den ofödde egne sonen - tilltagande demens med tillhörande bieffekter - fel "rådgivare" - ensamhet, ingen kär hustru att diskutera livet med. Att fastna i ett mönster, i en tanke, i en bitterhet över hur hans liv blev. Allt detta utmynnade i något han själv tyckte var helt i sin ordning. När han skrev sin sista vilja så var sinnet förgiftat redan, bortom räddning. Att få proffshjälp att upprätta testamente i det skick han var då är för mig en gåta.
De sista årens försoning mellan honom och mig var bra - för mig - hans dokument fanns redan, han hade förmodligen redan glömt det, det gick inte ändra. Men han såg mig som den naturliga personen att hjälpa honom. Min dotter, kallade han mig, när vi ansökte om boende. Min dotter hjälper mig, var hans omedelbara uttryck de sista åren. Han lade sitt liv i mina händer, för han visste att jag fanns där och ställde upp - jag var ju hans dotter! Han hade naturligtvis även sin "måg" till hjälp - mycket - "mågen" bodde ju på orten vilket jag inte gjorde.
Men jag var ändå en naturlig del i hans liv.
En självskriven del. Min dotter
Att inte hålla måttet...
I morgon är det "årsdag" - min vinstlott-dag. Femtioett år. 51 år som dotter, riktig dotter, laglig dotter. Lagen, stämplar och fint skrivna handlingar. Sirliga formuleringar. Stor lycka.
Eller?
När inte denna dotter blev det som den nyblivne fadern förväntats sig? Vad händer då? När dottern inte förstod att hon inte höll måttet. När dottern trodde att blod och vatten var det samma? Att "vatten" i ådrorna inte spelar någon roll, eller är det så att det spelar ingen roll - om man håller måttet. Vad var det för mått som ställts upp? Vad var förväntningen?
Facit!
Idag har jag facit, skulle jag gjort annorlunda om jag haft tillgång till det tidigare? Förmodligen. Skulle föräldrarna gjort annorlunda om de haft facit?
Fadern - JA. Modern - nej jag tror inte det.
Skillnaden i svar beror nog på anledningen till att "ta hand om ett barn" - adoptera ett barn.
För modern var det naturligt att ta hand om ett moderlöst barn, hon fick förfrågan angående just mig av den kvinna som var min "barnavårdsman" och som även var mamma M:s läskamrat. De kände varandra, barnavårdsmannen visste vem mamma M var, visste hennes bakgrund, hennes möjligheter. Mamma M låg på kvinnokliniken efter att just mist ett icke fullgånget barn - igen. Mamma M var den perfekta modern - men kunde inte själv bära fram ett barn. Hon var en barnlös moder och jag var ett moderlöst barn. Klart att hon sa JA. Alla hennes hormoner skrek ja ja ja. Att det var en flicka tror jag inte hade någon betydelse, utan det var barnet som behövde en mamma som var det centrala. (tror jag, naturligtvis är det fria spekulationer av mig, men - mitt modershjärta säger mig det.)
Fadern? Han hade också mist sina ofödda barn. Men i facit har jag läst ut att det var en arvinge han skulle ha. Inget fel i det, inte alls. Hemmansägare vill ha arvingar. Helst söner.
Så min entré på Torpet förvånar mig mycket, varför en flicka? Återigen min efterkonstruktion - mamma M presenterade ett faktum. "Jag har lovat att vi ska ta hand om denna lilla Lena här hos oss - så länge...."
Sonen, den ofödde, skulle förmodligen komma senare, deras egen biologiska. De hade kanske inte ännu gett upp hoppet, jag var kanske "i väntan på"...
Sen gav det ena det andra och så rullade det på, adoption kom på tal, ansöktes om, genomfördes och på den vägen blev det. Ingen biologisk son kom dock.
Frid och fröjd.
Jag var pappas flicka! Gick i hans fotspår hela dagarna, fanns i hans närhet hela tiden. Det var hans intresse som skulle väckas, hans knä som skulle sittas i, hans hans hans - alltid pappa N.......
Mamma minns jag sen mina tidigaste år egentligen bara som en skuggfigur - mat, kläder, sova middag. Men naturligtvis var det precis som på barns vis, mamma var tryggheten - den självklara. Pappa var äventyret.
Sen blev även mamma M sjuk, då var jag tonåring men var fortfarande mycket av pappas flicka. Mamma och jag fick aldrig ha vuxenliv tillsammans, inte prata om "livet". Jag fick aldrig möjlighet att tacka henne för det liv hon gav mig, det känns bittert. Idag känns det ännu bittrare nu när jag har facit.
Vad som gick fel?
Jag är ingen son.
Jag är "slarvig och slösaktig".
Allt gick till en början enligt planerna - kan man förmoda - jag gifte mig och en "son" kom i familjen. (son=min make). Tre barnbarn föddes, två flickor och en son. Söner är viktigt i bondesamhället.
Det är här mina misstag börjar. Jag skiljer mig. Pappa N hade åsikter när jag talade om att skiljas .... "Kvinnor finner sig - det har de alltid gjort"....
Men - jag finner mig inte utan tycker att jag har rätt till mitt liv. Maken och jag skiljs som vänner, är fortfarande vänner. Pappa N och fd mågen är/var fortfarande tighta. Skilsmässan tog inte sonen från pappa N. bara på papperet.
Den stora dumheten?
Att jag trodde på mig själv, att jag trodde att jag skulle klara av att överta torpet.
Ensam kvinna överta torp? Ensam kvinna överta torp - nästan samtidigt bli långtidssjukskriven.
Ensam kvinna stå helt utan stöd och hjälp av bitter fader......
Kan bara sluta på ett vis, försäljning av torp, försäljning av livsverk.
Här någonstans kantrar lyckan som var total den 13 mars 1957!
Barnet höll inte måttet!
***********
Skulle jag gjort annorlunda. Både ja och nej.
Skiljt mig - ja. Köpt torp - NEJ. Bett om hjälp - ja. Svalt stoltheten - naturligtvis.
Det bittra sett ur mitt perspektiv är att jag trodde att liv och död hade större betydelse än materiella ting.
Jag trodde att jag sonat något av min "skuld" när min son togs ifrån mig.
Nu var inte så fallet. Det fanns ingen försoning att få. Pappa N var bitter in i döden, bitter och besviken på mig. Med all rätt, jag tvingades sälja hans livsverk.
Jag ordnade en underbar begravninghögtid för MIN pappa, min gamla pappa - min barndoms pappa.
Det fick jag ge innan hans testamente öppnades och jag läste det han i bitterhet och besvikelse tecknat ner angående sin kvarlåtenskap. Det som gjorde ondast var det som stod mellan radena, och det faktum att han uppdaterat testamentet en månad efter min sons död. Vilket bevisar att den förlusten inte sonade något ....
Jag vet inte om jag orkat genomföra begravningen så som jag fick möjlighet till - om jag vetat - om jag förstått.
Jag höll inte måttet!
Eller?
När inte denna dotter blev det som den nyblivne fadern förväntats sig? Vad händer då? När dottern inte förstod att hon inte höll måttet. När dottern trodde att blod och vatten var det samma? Att "vatten" i ådrorna inte spelar någon roll, eller är det så att det spelar ingen roll - om man håller måttet. Vad var det för mått som ställts upp? Vad var förväntningen?
Facit!
Idag har jag facit, skulle jag gjort annorlunda om jag haft tillgång till det tidigare? Förmodligen. Skulle föräldrarna gjort annorlunda om de haft facit?
Fadern - JA. Modern - nej jag tror inte det.
Skillnaden i svar beror nog på anledningen till att "ta hand om ett barn" - adoptera ett barn.
För modern var det naturligt att ta hand om ett moderlöst barn, hon fick förfrågan angående just mig av den kvinna som var min "barnavårdsman" och som även var mamma M:s läskamrat. De kände varandra, barnavårdsmannen visste vem mamma M var, visste hennes bakgrund, hennes möjligheter. Mamma M låg på kvinnokliniken efter att just mist ett icke fullgånget barn - igen. Mamma M var den perfekta modern - men kunde inte själv bära fram ett barn. Hon var en barnlös moder och jag var ett moderlöst barn. Klart att hon sa JA. Alla hennes hormoner skrek ja ja ja. Att det var en flicka tror jag inte hade någon betydelse, utan det var barnet som behövde en mamma som var det centrala. (tror jag, naturligtvis är det fria spekulationer av mig, men - mitt modershjärta säger mig det.)
Fadern? Han hade också mist sina ofödda barn. Men i facit har jag läst ut att det var en arvinge han skulle ha. Inget fel i det, inte alls. Hemmansägare vill ha arvingar. Helst söner.
Så min entré på Torpet förvånar mig mycket, varför en flicka? Återigen min efterkonstruktion - mamma M presenterade ett faktum. "Jag har lovat att vi ska ta hand om denna lilla Lena här hos oss - så länge...."
Sonen, den ofödde, skulle förmodligen komma senare, deras egen biologiska. De hade kanske inte ännu gett upp hoppet, jag var kanske "i väntan på"...
Sen gav det ena det andra och så rullade det på, adoption kom på tal, ansöktes om, genomfördes och på den vägen blev det. Ingen biologisk son kom dock.
Frid och fröjd.
Jag var pappas flicka! Gick i hans fotspår hela dagarna, fanns i hans närhet hela tiden. Det var hans intresse som skulle väckas, hans knä som skulle sittas i, hans hans hans - alltid pappa N.......
Mamma minns jag sen mina tidigaste år egentligen bara som en skuggfigur - mat, kläder, sova middag. Men naturligtvis var det precis som på barns vis, mamma var tryggheten - den självklara. Pappa var äventyret.
Sen blev även mamma M sjuk, då var jag tonåring men var fortfarande mycket av pappas flicka. Mamma och jag fick aldrig ha vuxenliv tillsammans, inte prata om "livet". Jag fick aldrig möjlighet att tacka henne för det liv hon gav mig, det känns bittert. Idag känns det ännu bittrare nu när jag har facit.
Vad som gick fel?
Jag är ingen son.
Jag är "slarvig och slösaktig".
Allt gick till en början enligt planerna - kan man förmoda - jag gifte mig och en "son" kom i familjen. (son=min make). Tre barnbarn föddes, två flickor och en son. Söner är viktigt i bondesamhället.
Det är här mina misstag börjar. Jag skiljer mig. Pappa N hade åsikter när jag talade om att skiljas .... "Kvinnor finner sig - det har de alltid gjort"....
Men - jag finner mig inte utan tycker att jag har rätt till mitt liv. Maken och jag skiljs som vänner, är fortfarande vänner. Pappa N och fd mågen är/var fortfarande tighta. Skilsmässan tog inte sonen från pappa N. bara på papperet.
Den stora dumheten?
Att jag trodde på mig själv, att jag trodde att jag skulle klara av att överta torpet.
Ensam kvinna överta torp? Ensam kvinna överta torp - nästan samtidigt bli långtidssjukskriven.
Ensam kvinna stå helt utan stöd och hjälp av bitter fader......
Kan bara sluta på ett vis, försäljning av torp, försäljning av livsverk.
Här någonstans kantrar lyckan som var total den 13 mars 1957!
Barnet höll inte måttet!
***********
Skulle jag gjort annorlunda. Både ja och nej.
Skiljt mig - ja. Köpt torp - NEJ. Bett om hjälp - ja. Svalt stoltheten - naturligtvis.
Det bittra sett ur mitt perspektiv är att jag trodde att liv och död hade större betydelse än materiella ting.
Jag trodde att jag sonat något av min "skuld" när min son togs ifrån mig.
Nu var inte så fallet. Det fanns ingen försoning att få. Pappa N var bitter in i döden, bitter och besviken på mig. Med all rätt, jag tvingades sälja hans livsverk.
Jag ordnade en underbar begravninghögtid för MIN pappa, min gamla pappa - min barndoms pappa.
Det fick jag ge innan hans testamente öppnades och jag läste det han i bitterhet och besvikelse tecknat ner angående sin kvarlåtenskap. Det som gjorde ondast var det som stod mellan radena, och det faktum att han uppdaterat testamentet en månad efter min sons död. Vilket bevisar att den förlusten inte sonade något ....
Jag vet inte om jag orkat genomföra begravningen så som jag fick möjlighet till - om jag vetat - om jag förstått.
Jag höll inte måttet!
Min utmaning...
Älskade sambo och dotter åkte Kortvasan, jag hejade på. Älskade sambo och dotter har anmält sig för nytt lopp den 20 mars 2009. Jag fortsätter heja på och köra bil mm.
Nu har jag bestämt mig för att: OM dom kan åka skidor tre mil - borde väl jag kunna hasa mig runt i fem kilometer ? Utan skidor - på barmark. Eller?
Så nu har jag bestämt att den 26 maj klockan 19,00 ska (mamma)Lena stå på startlinjen i Luleå och hasa sig runt de fem kilometer som VårRuset är.......
Va tror ni om det go´vänner?
Nu har jag bestämt mig för att: OM dom kan åka skidor tre mil - borde väl jag kunna hasa mig runt i fem kilometer ? Utan skidor - på barmark. Eller?
Så nu har jag bestämt att den 26 maj klockan 19,00 ska (mamma)Lena stå på startlinjen i Luleå och hasa sig runt de fem kilometer som VårRuset är.......
Va tror ni om det go´vänner?
Simmaren...
..och hans kompis! Måste bara visa hur "simmaren" ser ut, i går kväll satt de troget på vår altan och väntade på ... ja vadå? ...att bli insläppta? Månsan låg tryggt i sin soffa och sov - hade ingen aning om att de två herrarna betraktade henne...
två kattpojkar i sina bästa år.... Sune och Mårten.
Det är bara Sune, den röde, som tar genvägen över snön - den andre går runt!
två kattpojkar i sina bästa år.... Sune och Mårten.
Det är bara Sune, den röde, som tar genvägen över snön - den andre går runt!
Kattsim...
Grannens katt har simmat hit! Nu har han tröttnat på att gå runt, att han sjunker ner så han får simma betyder tydligen ingenting ......
Insats för mitt liv....
Den i särklass absolut viktigaste handlingen, beslutet om mitt liv, är ett gulnat maskinskrivet papper. Krönt med ett 10-kronorsmärke och en stämpel. Undertecknat av Häradsdomaren I Mankell vid Svegs Tingsrätt.
Återfunnet i min pappas bankfack.
Det papper som gjorde mig till deras flicka - det papper som skulle komma att betyda skillnaden i livet för mig - min adoptionshandling.
OBS - detta är inte beslutet, utan den vördnadsfulla ansökan som skickades in...."Anhålla härmed vördnadsfullt om att..."
*************
PS: Jo, jag har sett papperet förut - för många många många år sedan
Återfunnet i min pappas bankfack.
Det papper som gjorde mig till deras flicka - det papper som skulle komma att betyda skillnaden i livet för mig - min adoptionshandling.
OBS - detta är inte beslutet, utan den vördnadsfulla ansökan som skickades in...."Anhålla härmed vördnadsfullt om att..."
*************
PS: Jo, jag har sett papperet förut - för många många många år sedan
Insats för livet...
Nu har jag varit iväg och gjort en insats för livet .....
...för vilken gång i ordningen kan jag tyvärr inte säga -
men minst 30 år är det som jag varit blodgivare!
Känns bra....
Tungsamt...
...att hålla sig undan. Nu har jag skrivit två långa mail, till två kära vänner från förr. Låånga, det tog ordentligt med tid! NU är det snart dags för lunch-gröten. Den kan man även den dra ut på....
Vad som ska undvikas?
1. Engelska ord på papper = inte min grej!
2. Siffror på papper = kul men svårt!
Och ute skiner solen från en i det närmast molnfri hmmel - manar till promenad.
Flyget på Kallax ( F21 tror jag beteckningen är) har flygövning - påminner om flygövningarna som F4 hade hemma i Jämtland på den tiden det begav sig!
Vad som ska undvikas?
1. Engelska ord på papper = inte min grej!
2. Siffror på papper = kul men svårt!
Och ute skiner solen från en i det närmast molnfri hmmel - manar till promenad.
Flyget på Kallax ( F21 tror jag beteckningen är) har flygövning - påminner om flygövningarna som F4 hade hemma i Jämtland på den tiden det begav sig!
Fel tupp...
Jag är alltid uppe med tuppen - men i morse blev det något fel på han. Väckarklocka? vad är det? Inget som funnits på min sida sängen sen den dag Månsan kom in i mitt liv. Med åren blir hon märkligare och märkligare - ibland lägger hon sig till och med på andra örat och sover vidare. Så helt 100 kan man inte vara numera på att hon väcker i rätt tid!
Sambon är bortrest några dagar, alltså får vi stå för väckningen själv Månsen och jag. I dag har jag lektion klockan 8.15 vilket kräver att man stiger upp i ottan. Tittade på klockan och blev förskräckt - halv 8! Å ingen katt som larmade !!!
Stiger upp, hämtar tidning, kokar gröt (jo just - exakt - nya slimmade livet på gång!) läser tidning - tittar på klockan igen med glasögon - tjugo i sju!!! Inte konstigt att Kissen såg förvånad ut när jag stormade upp...
Så nu har jag all tid i världen - kan föreställa mig att jag kommer att få fruktansvärt bråttom på slutet - det vill gärna bli det när man tycker sig ha gott om tid!
För övrigt så gratulerar jag Månsan på hennes 12-års dag som infaller någon dag denna veckan, vecka 10.
Sambon är bortrest några dagar, alltså får vi stå för väckningen själv Månsen och jag. I dag har jag lektion klockan 8.15 vilket kräver att man stiger upp i ottan. Tittade på klockan och blev förskräckt - halv 8! Å ingen katt som larmade !!!
Stiger upp, hämtar tidning, kokar gröt (jo just - exakt - nya slimmade livet på gång!) läser tidning - tittar på klockan igen med glasögon - tjugo i sju!!! Inte konstigt att Kissen såg förvånad ut när jag stormade upp...
Så nu har jag all tid i världen - kan föreställa mig att jag kommer att få fruktansvärt bråttom på slutet - det vill gärna bli det när man tycker sig ha gott om tid!
För övrigt så gratulerar jag Månsan på hennes 12-års dag som infaller någon dag denna veckan, vecka 10.
Äntligen...
ÄNTLIGEN - Första 20 fröna ...
..... är i jorden! Det är därför det inte syns vad det är i........... (för att de är i jorden! *fniss*) Tomat ska det bli!
Lite ensamt ser det allt ut, men på torsdag kommer flera - då är det "blomdag" så då ska här sås blomfrön!
..känns lite avlägset, overkligt, att de ska flytta in här om ca tre månader
..... är i jorden! Det är därför det inte syns vad det är i........... (för att de är i jorden! *fniss*) Tomat ska det bli!
Lite ensamt ser det allt ut, men på torsdag kommer flera - då är det "blomdag" så då ska här sås blomfrön!
..känns lite avlägset, overkligt, att de ska flytta in här om ca tre månader
2 mars i Boden...
Snöläge i Boden 20080302.....
...ingen direkt överhängande snöbrist råder.