(mamma) - Lena

I går var jag med om TVÅ möten.

Svåra möten, svåra av lite olika anledning kanske, svåra men inte tunga att bära....

Möte nr 1, det jag väntat på.
Som jag hoppades skulle komma. Men som även kunde ha blivit en annan sorts resa och slutgiltigt möte. Ett avsked.

Det var det mötet  som förde mig ut på gårdagens resa.  30 mil t.o.r. skilde mig från besöksföremålet.
Det mötet var nog det svåraste, ändå. Det tunga, på många sätt.

Jag har sagt att NÄR "min gosse" vaknar upp ur medvetslösheten ska jag resa dit och hälsa på honom.
NÄR han vaknar, inte OM.

Nu har han efter nästan en månads nedsövning/koma vaknat, dvs han andas själv, kan andas men har fortfarande andningshjälp inopererad. Hans "skalletak" (som den norske läkaren så fyndigt kallade det!) är tillbakasatt, hans skallben är tillbaks på sin plats alltså. Efter att skalletaket kommit på plats talades det om att han skulle flyttas hem till Östersund.

Efter att ha rådgjort med föräldrar och syster beslutar jag att resa. Det är ändå "bara" hälften så långt till Umeå från Boden!

Han är så trött, han reagerar egentligen ingenting, man vet inte om han känner igen någon, om han hör, om han förstår. Han rör på ena sidans arm och ben. Han öppnar sina ögon. Av förklarliga skäl, lufttuben, kan han inte frambringa några ljud.
Ingen vet något, ingen törs säga något.
"Vår gosse" har livet i behåll - men till vilket liv han räddats vet ingen.

Men - när vi anlände till Umeå sjukhus i går, hade läget förändrats dramatiskt. Flytten till Östersund hade lagts på is tills vidare, han hade fått feber, igen. Den lilla lilla kontaktbarheten hade sjunkit markant. Förmodligen en följd av att "skalletak":s operationen. Röntgen av hjärnan var beställd, med omedelbar verkan. Eller någon annan infektion, i någon av de inopererade slangarna, dropp mm. Sen har han även en "ställning" av metall inopererad för att stadga upp bäckenet - eftersom operation är för riskabelt - än.   

Vi, jag och min älskade sambo som alltid finns där stöttande vid min sida, VI träffade mamman och pappan i den stora entrehallen. Satt och pratade en lång stund. HUR skulle vi göra nu. Systern var vid sin storebrors sida, där hon varit i det närmaste hela tiden. Så anslöt även syster Katarina, vi beslutade att vi ändå skulle gå upp eftersom vi åkt så pass långt, trots att han bara sov. Feberyr, smärtyr. ?? Kanske i bästa fall dessa yror. Bara att ligga ger ju smärta, det vet ju till och med jag, att ligga fjättrad i denna metallställning utan smärtstillande ???? Att operera skalletak, måste ge smärta.

Vi,  - mamman, jag och älskade sambon tar oss genom sjukhusets vindlande korridorer, upp i hissar, in genom låsta kodade dörrar. Fram till rummet där "vår" pojke ligger, ett rum med två patienter. Med två stationära sjuksköterskor som har sin egen expedition i anslutning till "sina" patienter. Datorer som registrerar ALLT, som avläses kontinuerligt. Två sköterskor på två patienter. + en läkare ansluten till just dessa patienter. När vi kommer så håller de på att ta prover, så vi får sitta ner å vänta utanför.

Jag är fruktansvärt nervös, VAD kommer jag att möta?
 "Förra gången" - det är alltid förra gången - så stormade jag in till honom där han låg för observation, då hade han splitterskador och några stygn i huvudsvålen. Då grät han tröstlöst över sin allra allra bästa kompis. Då ville han ha delat skadorna. Jag talade och talade, övertygade honom om att "om de delat på skadorna, hade ingen av dem kunnat leva något liv" nu hade han fått livet och Mathias hade skonats från hjälplöshet i en säng. Han var tvungen att leva bådas liv, han som fick ha livet. Han  har gått en lång lång väg för att förlika sig med sorgen, med rädslan, med fasan av mörker, med att bygga upp ett nytt liv - ett liv "efter"... I fyra år har han "byggt".

NU LIGGER HAN DÄR - ändå - hjälplös, okontaktbar... VAD säger man, vad gör man??

Han var så fin. Så lugn. Vacker. Han är en mycket vacker ung man, med sitt Colombianska ursprung. Om man bortser från alla apparater, som ändå enligt modern hade minskat betydligt i antal, om man bortser från det vita bandaget runt huvudet, lite slangar och tuber, så såg han så lugn och fin ut. Såg ut som om han bara låg och sov en stund.

När jag kommer fram till honom talar jag till honom på vår dialekt.  Frågar om han hör vem det är, om han hör att det är jag, Lena - Mathias mamma. Då öppnar han båda sina ögon och tittar på mig. Han öppnar även sitt svullna öga, det som nästan svullnat igen helt efter skalletaksoperationen.
Jag tycker mig se en förändring i hans ansikte, en liten skälvning runt munnen. Men - man vill ju så gärna se, så det kan vara inbillning.
Enligt syster och föräldrar så hade han inte tittat upp alls den dagen.....

Jag hoppas han hörde mig, jag vill tro att han ville tala om med sin blick att han visste att jag var där.

---

mitt andra möte? Det var av en annan karaktär, ett glädjens möte, lite svårt, men GOTT.
...men jag måste "vila" mig lite efter att ha skrivit detta - förlåt E, men jag orkar inte just nu...