2 år - 16 augusti 2006
det där hände
som är alla föräldrars fasa,
det som aldrig aldrig får hända ens barn.
Två långa långa år
Två år som ändå på något konstigt vis bara rusat iväg.
Två år när man förbannat ödet, förbannat orättvisan i livet
Två år av tacksamhet - över mina två levande barn
Två år av tacksamhet att Mathias fick nåden att sluta där - och inte i en sjukhussäng
När min dotter var 10 år höll jag på att förlora henne, det var så nära. Hon fick en sjukdom, hastigt, utan förvarning, som skulle dröja kvar i 7 år till.
Medicinen hon fick förgiftade hennes inre och den redan späda lilla kroppen tappade 10 kilo på 2 veckor. Hon var som en liten fågel mellan de vita lakanen.
Och det tog tid innan läkarna förstod.
Varje dag var en kamp och efter 4 veckor på sjukhus så vände det.
Glädjen kan jag nog beskriva, måla i alla dess vackra och glada färger. Men smärtan, vanmakten, den kommer jag aldrig åt.
Men chocken jag fick, när allt hände, tiden på sjukhuset, satte sina spår. Det tog mig 3 år att bli människa igen. Att kunna sova något så när på natten, utan att springa upp och se om hon andades.
Men vi fick nåden att ha henne kvar...
Jag känner en obeskrivlig tacksamhet och ödmjukhet.
Men om detta gjorde mig så här illa, jag som ändå fick ha henne kvar.. Hur ska det inte vara då att förlora för alltid...
Kramar om dig stilla.
Ger dig en stor kram av ömhet.
Varma tankar skickar jag. Orden tryter i kväll.
Jag gråter med dig. En varm kram från mig till dig.
Tack snälla Ni för att ni engagerar er i lilla mig - mina sorger är ju inte så märkvärdiga - om man skall se i stort i världen - men här hos mig så är de betydande!
Jag har en sällsam historia att berätta när det gäller min son - sonen som jag alltid hade ett gott förhållande till - som om det var vår sista dag tillsammans ..... Berättelsen kommer endera dagen, jag snickrar på den .... :-)
Solskuggan: Jag har inte svarat direkt på ditt inlägg, jag gör det nu. Men som jag skrev på ett annat ställe - det är märkligt att när det är pest, pian och smärta i inläggen - DÅ är det sällan någon som svarar ????
Det går inte beskriva för någon som inte varit med om att ha ett dödssjukt barn - känslan och vanmakten. Att bara sitta bredvid och inte kunna ge något av sin egen kropp för att hela ... Och - när det så går bra - man får tillbaka Guds-lånet - då tar man ingenting för givet mera. Man lever som om denna dag vore den sista. Det har gällt alla mina tre barn, fast det bara var Mathias som var "sjuklig". Att aldrig gå till sängs och ha något ouppklarat t.ex. Man vet aldrig när tiden är ute .....
/L