Påfyllning
Funderade på vår semesterresa till Jämtland, våra besök hos barn och barnbarn.
Funderade på den påfyllning vi fick av minnen och intryck. Minnen av barnen, minnen av barnbarnen.
Man kastar lite vårdslöst ur sig att "det kan jag leva på länge", men vi får ju för det mesta ny påfyllning.
Så funderade jag på den påfyllnad som aldrig mera kommer att ske.
Att de minnen och intryck som jag fått av sonen måste räcka resten av mitt liv.
Det blir ingen påfyllning, aldrig, någonsin.
Idag är det nästan tre år sedan sista gången jag fick träffa min son, fylla på med minnen. Det fattas 13 dagar på tre år. Tre år är lång tid, fruktansvärt lång tid att inte få träffa sitt hjärtebarn. Att bara ha gamla minnen att komma tillbaka till, inget nytt. Ingen påfyllning.
Världen omkring minnena förändras, vi blir äldre, systrar blir äldre, men lillebror är fortfarande 25 år, 1 månad och 28 dagar....
Jag är så glad att jag har mina minnen, som jag lojt kan ligga i solstolen och minnas.
Ingen bitterhet, faktiskt, utan bara med glädje i hjärtat.
Så har jag tänkt men inte satt ord på det. Ingen påfyllning - så rätt. Ibland har jag tänkt på mina kära, min far, min bror, min brorson, som gick bort för längesen att om de skulle komma tillbaka hit så skulle de inte känna igen sig. Allt är så förändrat. Det blev ingen påfyllning för dem heller.
Så har jag tänkt men inte satt ord på det. Ingen påfyllning - så rätt. Ibland har jag tänkt på mina kära, min far, min bror, min brorson, som gick bort för längesen att om de skulle komma tillbaka hit så skulle de inte känna igen sig. Allt är så förändrat. Det blev ingen påfyllning för dem heller.
Så fint du beskriver det. Precis så där är det. Skönt att kunna tänka tillbaka med glädje.
Kram!
Men vilken bra beskrivning av en av orsakerna till sorgen och saknaden - att man inte får påfyllning.Man har det man har.
Jag blev glad av att läsa de sista raderna - att du nu kan minnas med glädje i hjärtat.De två åren som är svårast är nu över. Du kommer aldrig att glömma men smärtan klingar av.
Tack för kommentaren i min blogg. Jag tänkte som sagt på dig när jag skrev mitt inlägg och hoppades att jag skulle kunna förmedla att jag ser stor skillnad mellan att följa en äldre person mot slutet och när unga människor rycks bort mitt i steget. Finner ingenting försonande i det senare.