Ytterligare ett steg mot rehabilitering ... ?
De släppte en bil från 9 meter, skulle motsvara 50 km/tim. Så var ju allt OK. Sen trädde räddningstjänsten in och räddade "personen" (läs dockan) och klippte och grejade.
När jag stod där och tittade så såg jag Mathias liggandes död där i bilen - klumpen i bröstet växte och växte - men jag klarade det utan att direkt bryta ihop.
En dag i våras så kom jag uppi en älgolycka på väg till jobbet - då - bröt jag fullkomligt ihop i gråtattacker - fick fraktas hem fråm jobbet. Så att jag klarade mig idag känner jag som ett steg vidare mot tillfrisknande från sorgen. Snart klarar jag sådanahär situationer galant ....
återkommer senare med mera...
Jag har aldrig drabbats av en stor sorg så det ligger utanför min fattningsförmåga att förstå vad Du går igenom.
Men jag tänker att en så stor sorg kan man inte ta till sig allt på en gång. Det är så stort o oerhört. Det kan vara som bedövning, ett stort tomt hål och så bitar av smärta och sorg som man tar och bearbetar när de kommer. Så småningom har man arbetat sig igenom delar av sorgen. Liksom betar av en bit åt gången. Och att man som Du beskriver inte alltid kan välja tillfällena. De kommer ändå.
För jag förstår att det är ett arbete att sörja. Och ett arbete som man till stor del gör ensam inne i sig själv.
Mitt i alltsammans måste man låta livet gå vidare på något sätt fast jag tror att det känns ibland som om allt borde stanna upp inför det oerhörda.
Du har min medkänsla i Din svåra situation. Jag tror Du gör rätt i att använda bloggen till att bearbeta sorgen vidare och minnena av Din son.
Jo, det är nog precis så människan fungerar - hoppas jag, för isåfall så ÄR jag normal trots allt. Ibland känner jag mig väldigt onormal i mitt sorgearbete. Men för att överleva första tiden så måste man (i alla fall jag)kanske stänga av och bara ta fram sorgen i små portioner.
NU däremot, nu har jag sänkt garden - nu drabbar minnesbilder mm mig med full kraft. Jag känner mig väldigt tunn- och ömhudad numera.....
Å det mest märkliga är att man kan skratta och ha roligt mitt uppi allt ?????
NÄR SONEN ÄR DÖD !!!!!!
Det är friskt att kunna skratta och ha roligt mitt uppe i sorgen. Det förminskar på intet vis djupet i sorgen och saknaden. Förminskar absolut inte minnet av den man sörjer.
Jag vakade på IVA över en väns son i veckan (det gick bra till sist)och när vi satt där mitt i det svåraste ömsom rann tårarna och ömsom skämtade vi och skrattade tillsammans med personalen.
Sorgeprocessen innehåller så många delar, så många känslor (även ilska riktad mot den man sörjer) att ingenting är fel. De som vet mycket om sorgearbete säger att det tar två år innan det svåraste är bearbetat. Bearbetat betyder inte att man aldrig mer känner av sorgen. Det gör man resten av livet men man går inte under av den.
Dagens upplevelse är absolut ett tecken på att du kommit en bit vidare.