Jämtland...
Jag minns så väl hur det var när pappan stod i andra änden av kedjan - när han stod på tur för lägenhet. Vi väntade, varje dag var värdefull, vi nästan räknade timmar. Då för 1½ år sedan när han fick komma in i sitt eget boende efter att varit hänvisad till en säng på en "två-sal" helt utan avskildhet och något eget liv, men ändå inte "våga" flytta hem till gamla hemmet. DÄRFÖR vet jag hur någon står och väntar och räknar dagar ..... så i morgon ska jag börja ordna med avvecklingen av det sista lilla som finns kvar av pappans tillhörigheter.
Träffa lite personer inför begravning - sen ska jag umgås med barn och barnbarn!
Så resonerade jag och mina syskon också. Vi tog tag med att tömma lägenheten så gott som omedelbart. Det är ont om platser på gruppoende för dementa, som hon bodde på. Det är också skönt att göra något praktiskt. Det var väl inte så mycket att gå igenom - det gjordes ju rerdan när hon
flyttade in. Så städningen gick fort.
Nej som sagt, inte mycket att samla ihop. Det som ska sparas ryms i bilen hem....
Åh,jag har inte läst här på ett tag-Det tar alltid tag i mig när gamla Pappor dör.För att min gjorde det-för sju år sen lite drygt. Känner med Dig.
Jag har inte läst bloggar på ett tag, suttit i mitt eget blogghörn och skällt om olika företeelser. Så kommer jag hit till dig idag och läser.
Jag förstår så väl allt du skriver om hur man trots allt hoppas, hoppas, hoppas och mina egna minnen från när min far gick bort kommer upp, gammal och sjuk, en skogsman som inte tog sig ur lägenheten själv utan var beroende av andra för allting...
Varma tankar till dig!
Du gör så rätt - tiden med barn och barnbarn är inte bara viktig för dig utan för dem också.
Kram på dig!
Kram!
Beklagar din sorg.
Läser och förstår att du är en realist, och att man någon gång måste konfronteras med livets slut.
En era är slut, och för din del egentligen två, eftersom även din mor gått bort.
Då känner man sig föräldralös oavsett ålder!
Dom som gett upphovet till dig finns inte längre.
Ta väl vara på dig och de dina/Kram
I den här situationen är det inte så lätt att vara enda barnet kan jag tro. För det är nog väldans känslomässigt jobbigt att packa ner kläder och personliga tillhörigheter. Mina föräldrar hade varit skilda några år då min pappa dog men jag hade en bror att dela sysslorna med. Men min mamma sa att vi skulle inte behöva plocka med hans kläder så dom la hon ner i säckar och vi gav dom till Myrorna.
Tack för omtänksamma ord och tankar.
Det är som sagt mycket att göra, planera, reda ut. Sen kommer då även det känslomässiga som trots förberedelse drabbar en - och just att vara den som har huvudansvaret. Hela tiden vara den sista på alla beslut.
Men - jag är ju en beslutens människa så det går bra.