1 år...


Ett år sedan pappa dog.

Att pappor dör, när de är 89 år, är helt naturligt i min värld. I synnerhet pappor som lider av tämligen dåligt minne, väldigt dåligt minne vill jag påstå. Pappor som har prostatacancer, långt framskriden så det är "stopp i röret" sedan något år tillbaka. Pappor som är så orkeslösa så de inte ens orkar hålla i fiolen längre, inte kan stämma den eller spela. Pappor som inte kan sätta på radion, eller TVn heller för den delen, som inte längre vet hur man gör. Pappor som inte orkar läsa ÖP, som inte längre kan läsa sin älskade LAND. Pappor som sitter i sin rullstol, eller ligger på sin säng hela dagarna. Overksam.

När pappor kommer till det vägskälet, då tackar jag Gud att han leder papporna fram till den himmelska porten. På andra sidan, eller kanske till och med i dörröppningen, hoppas och tror jag att mamma fanns. Välkomnande. Återförenade efter alla dessa år, 34 år. 34 år bestående av så mycket ensam smärta, sorg, som med åren utvecklats till bitterhet över hur livet blev.
Klart att det är sorgligt att han är borta, men samtidigt så har han fått välbehövlig ro och frid. 

Den sista resan kan komma som en befrielse när man är 89 år, när man levt ett aktivt och väldigt  friskt liv i 86 av sina levnadsår.

Då välkomnar man Silverklockorna när de kallar....



Att inte hålla måttet...

I morgon är det "årsdag" - min vinstlott-dag. Femtioett år. 51 år som dotter, riktig dotter, laglig dotter. Lagen, stämplar och fint skrivna handlingar. Sirliga formuleringar.  Stor lycka.

Eller?

När inte denna dotter blev det som den nyblivne fadern förväntats sig? Vad händer då? När dottern inte förstod att hon inte höll måttet. När dottern trodde att blod och vatten var det samma? Att "vatten" i ådrorna inte spelar någon roll, eller är det så att det spelar  ingen roll - om man håller måttet. Vad var det för mått som ställts upp? Vad var förväntningen?

Facit!

Idag har jag facit, skulle jag gjort annorlunda om jag haft tillgång till det tidigare? Förmodligen. Skulle föräldrarna gjort annorlunda om de haft facit?  
Fadern - JA.  Modern - nej jag tror inte det.
Skillnaden i svar beror nog på anledningen till att "ta hand om ett barn" - adoptera ett barn.

För modern var det naturligt att ta hand om ett moderlöst barn, hon fick förfrågan angående just mig av den kvinna som var min "barnavårdsman" och som även var mamma M:s läskamrat. De kände varandra, barnavårdsmannen visste vem mamma M var, visste hennes bakgrund, hennes möjligheter. Mamma M låg på kvinnokliniken efter att just mist ett icke fullgånget barn - igen. Mamma M var den perfekta modern - men kunde inte själv bära fram ett barn. Hon var en barnlös moder och jag var ett  moderlöst barn. Klart att hon sa JA. Alla hennes hormoner skrek ja ja ja. Att det var en flicka tror jag inte hade någon betydelse, utan det var barnet som behövde en mamma som var det centrala. (tror jag, naturligtvis är det fria spekulationer av mig, men - mitt modershjärta säger mig det.)

Fadern? Han hade också mist sina ofödda barn. Men i facit har jag läst ut att det var en arvinge han skulle ha. Inget fel i det, inte alls. Hemmansägare vill ha arvingar. Helst söner.

Så min entré på Torpet förvånar mig mycket, varför en flicka?  Återigen min efterkonstruktion - mamma M presenterade ett faktum. "Jag har lovat att vi ska ta hand om denna lilla Lena här hos oss - så länge...."  
Sonen, den ofödde, skulle förmodligen komma senare, deras egen biologiska. De hade kanske inte ännu  gett upp hoppet, jag var kanske "i väntan på"...
Sen gav det ena det andra och så rullade det på, adoption kom på tal, ansöktes om, genomfördes och på den vägen blev det. Ingen biologisk son kom dock.

Frid och fröjd.

Jag var pappas flicka! Gick i hans fotspår hela dagarna, fanns i hans närhet hela tiden. Det var hans intresse som skulle väckas, hans knä som skulle sittas i, hans hans hans  - alltid pappa N.......
Mamma minns jag sen mina tidigaste år egentligen bara som en skuggfigur - mat, kläder, sova middag. Men naturligtvis var det precis som på barns vis, mamma var tryggheten - den självklara. Pappa var äventyret.

Sen blev även mamma M sjuk, då var jag tonåring men var fortfarande mycket av pappas flicka. Mamma och jag fick aldrig ha vuxenliv tillsammans, inte prata om "livet". Jag fick aldrig möjlighet att tacka henne för det liv hon gav mig, det känns bittert. Idag känns det ännu bittrare nu när jag har facit.

Vad som gick fel?

Jag är ingen son.
Jag är "slarvig och slösaktig".

Allt gick till en början enligt planerna - kan man förmoda - jag gifte mig och en "son" kom i familjen.  (son=min make). Tre barnbarn föddes, två flickor och en son. Söner är viktigt i bondesamhället.
Det är här mina misstag börjar. Jag skiljer mig. Pappa N hade åsikter när jag talade om att skiljas  .... "Kvinnor finner sig - det har de alltid gjort"....
Men - jag finner mig inte utan tycker att jag har rätt till mitt liv. Maken och jag skiljs som vänner, är fortfarande vänner. Pappa N och fd mågen är/var fortfarande tighta. Skilsmässan tog inte sonen från pappa N. bara på papperet.

Den stora dumheten?
Att jag trodde på mig själv, att jag trodde att jag skulle klara av att överta torpet.
Ensam kvinna överta torp? Ensam kvinna överta torp - nästan samtidigt bli långtidssjukskriven.
Ensam kvinna stå helt utan stöd och hjälp av bitter fader......
Kan bara sluta på ett vis,  försäljning av torp, försäljning av livsverk.

Här någonstans kantrar lyckan som var total den 13 mars 1957!
Barnet höll inte måttet!

***********

Skulle jag gjort annorlunda. Både ja och nej.
Skiljt mig - ja. Köpt torp - NEJ. Bett om hjälp - ja. Svalt stoltheten - naturligtvis.
Det bittra sett ur mitt perspektiv är att jag trodde att liv och död hade större betydelse än materiella ting.

Jag trodde att jag sonat något av min "skuld" när min son togs ifrån mig.

Nu var inte så fallet. Det fanns ingen försoning att få. Pappa N var bitter in i döden, bitter och besviken på mig. Med all rätt, jag tvingades sälja hans livsverk.
Jag ordnade en underbar begravninghögtid för MIN pappa, min gamla pappa - min barndoms pappa.
Det fick jag ge innan hans testamente öppnades och jag läste det han i bitterhet och besvikelse tecknat ner angående sin kvarlåtenskap. Det som gjorde ondast var det som stod mellan radena, och det faktum att han uppdaterat testamentet en månad efter min sons död. Vilket bevisar att den förlusten inte sonade något ....
Jag vet inte om jag orkat genomföra begravningen så som jag fick möjlighet till - om jag vetat - om jag förstått.  

Jag höll inte måttet!
 



Begravning


Jag har funderat, och funderat. Vägt för och emot, lämpligt eller olämpligt - kanske till och med oetiskt.

Kommit fram till att jag gärna vill dela med mig av den underbara kistdekorationen  den lokala blomsterhandlaren Kristina  skapade av  det material vi samlat i "vår egen" skog - pappas skog.

Så efter moget avvägande så kommer här en bild

                    


Efter allt, när allt var färdigt kom min fiolspelare fram till kistan och framförde Erik Östs Fiolen Min.
Som ett sista förbund mellan pappa och mig spelades vår låt. Det fiolstycke som pappa alltid  spelat för mig från det jag kom till honom som liten liten flicka.

Jag fick ge honom den - det sista jag kunde ge som TACK  ...





VARFÖR klampa i minnesord...


Ska tidningar peta i minesord?

Idag är minnesordet som jag skrivit infört i "hem"-tidningarna.
Vi har två lokala tidningar. Den ena tidningens familjeredaktör, som jag haft god mailkontakt med angående foto mm. tog mitt minnesord som jag skrivit det. MEN så förmedlade hon det till den andra lokaltidningen, och, då skulle det petas. Spelar ingen roll egentligen, men när man själv suttit och vägt ord, bytt ut ord mot andra som har annan tyngd, filat och slipat. Så kommer "duktighetskommiteén" och klampar in, JA jag vet - men egentligen så är det inte "dottern Lena" som skrivit nu - inte min "röst"  längre.....  Dessutom har de fått till upprepningar.

Men, inget att gräma sig över, det är ju bara jag som vet hur det var från början.
Fast lite irri är jag allt...



Pinnar, kvistar, mossor och kottar....


Igår var jag i min barndoms skog. Visserligen bara i den lilla skogssnutten som hör till fastighetens "buvall" men ändock.
Alla större fastigheter hade förr en "vall" i en "bua" där man skulle hålla korna på sommaren. Mindre fastigheter hade en gemensam stuga och vall. Vår gård var så pass stor så den hade egen vall, dock ingen bustuga.
När jag var liten, vilket är ett tag sedan, då var det en stor öppen grönyta med några små grå timmerstugor på. Nu måste man ha med sig minnesintrycket från förr + en god inlevelseförmåga för att känna igen sig. Jag hittade i alla fall igen "rågången" till det som varit vårtat en gång! Där var jag och plockade lummer under de stora granarna, grankottar, blåbärsris, fina pinnar med mossa på, andra kvistar med lav på. Enbärsriset och tall-och granriset  fick jag ta på annat håll, men pappa känner nog den goda tanken hoppas jag.
Jag var alltså ute i skogen och hämtade material för kistdekoration till gamla pappans kista. Dekoration för en skogsman, hemmansägare, bonde, naturmänniska.......

Sen grillade vi korv!

TRÖTT...


Nu är jag trött.

Städat och plockat, sorterat och bevarat, kastat och skänkt bort. Besiktning med hyresvärden.
Besökt bank.
Mailat med tidningsredaktör flera gånger om minnesord och foto.
Haft tät kontakt med begravningsentreprenör om dödsannons, petat i bokstäver och storlekar på bokstäver.
Pratat med sångare, jagat fiolspelare....... jagar fortfarande fiolspelare. SKA ha en man! Han ska spela "Fiolen min" bredvid kistan. Minnesbild från barndomen, pappan spelar Fiolen min för mig.....

Nu är allt under kontroll, förutom fiolspelaren då!
Tacksägelse på söndag.

Sen hemresa de 60 milen......

Jämtland...

Nu är jag i Jämtland, och kan börja med de handgripliga göromålen. Ordna sådant man inte kan göra på distans.  Mycket går att göra - mycket har jag fixat, nästan allt faktiskt. Så nu återstår egentligen bara städa och överlämna servicelägenhet - det kan man inte göra på distans. Och det är en av de första sakerna jag känner jag vill ha gjort.

Jag minns så väl hur det var när pappan stod i andra änden av kedjan - när han stod på tur för lägenhet. Vi väntade, varje dag var värdefull, vi nästan räknade timmar. Då för 1½ år sedan när han fick komma in i sitt eget boende efter att varit hänvisad till en säng på en "två-sal" helt utan avskildhet och något eget liv, men ändå inte "våga" flytta hem till gamla hemmet. DÄRFÖR vet jag hur någon står och väntar och räknar dagar ..... så i morgon ska jag börja ordna med avvecklingen av det sista lilla som finns kvar av pappans tillhörigheter.

Träffa lite personer inför begravning - sen ska jag umgås med barn och barnbarn!

DÖDEN...


Det är konstigt med döden, plötsliga dödsfall, sjukdom och förväntade dödsfall...

Man kan aldrig förbereda sig. Man kan veta att det snart ska ske, men kan tycka att det ska bli skönt för den som ligger sjuk och utom allt hopp.

Men hoppet överger aldrig människan. Det är så sant som det är sagt - hoppet är det sista som lämnar människan.

Min mamma låg sjuk länge, men det fanns hela tiden en tanke om att "hon blir nog bättre". Kraven på förbättring sänktes, hon kan kanske sitta på sängkanten igen, hon kan kanske sitta upp i sängen själv igen, hon kan kanske prata med oss igen, hon kan kanske vakna upp ur medvetslösheten ... men man tappar aldrig hoppet.
 Sen säger man att "det var bra att hon fick sluta sina dagar, befiras från plågorna" men ändå hoppas man. Hoppas och hoppas.

Pappa har nu gjort en liknande resa, inte kunnat vara uppe det senaste halvåret. Men han har suttit uppe i sin rullstol varje dag. Inte kunnat gå, inte kunnat stå ens, inte kunnat äta själv, inte kunnat något. Bara sitta och titta, eller sova.  Men vad är det för liv för en gammal jord- och skogsman? För en speleman? Vad är det för liv för en man som spelat på sin fiol varje dag, många gånger varje dag, de senaste 40 åren. Att inte kunna stämma fiolen, att inte kunna hålla den ens. Inte kunna sätta in musikbanden i spelaren.
Men han hade livet, och det är livet vi klamrar oss fast vid - för tänk om?

Sen säger vi att "det var skönt att han/hon fick sluta sina dagar" varför säger vi det, för egentligen så menar vi det ju  inte, för vi hoppas och hoppas på en bättring..

För vems skull,  mitt svar blir nog - för vår egen. Vi vill inte släppa taget. Vi vill inte vara den som blir lämnad kvar. Och då spelar det nog ingen roll om det är en älskad make, en förälder, ett barn - de är oss kära på olika vis men det är smärtsamt att mista dem - även fast vi säger att det är för deras bästa.

Jag visste att fadern var döende, han hade just påbörjat sitt åttionionde år, han var sängliggande den sista veckan.
Ändå blir jag som slagen till marken, man kan aldrig förbereda sig med andra ord....

Hoppet ute...


Nu är hoppet ute, i kväll ringde de från  han boende.

Fadern har fått sluta sina dagar.....



Mellan hopp och hopp...


Att vara hänvisad till andra människors bedömningar kan ha sina sidor. I synnerhet jag som vill ha egna synintryck att bygga mina bedömningar på. Jag som vill ha koll på läget.

Så nu sitter jag här - 66 mil från min gamle fader - som den senaste veckan tacklat av så pass att sjuksköterskor ringt och förvarnat om det värsta.

Först ringer en, syster L, som följt honom i ett projekt under hela hans vistelse från första intaget på sjukhemmet och sedan i det "egna boendet " på hans rum.  Som varit med hela vägen genom sorg och frustration, prostatacancer och kataterelände, och sett  demensens framfart. Men hon har även sett hur hans "fina sommar" varit, att han mått väldigt bra den sista tiden. Nu ringde hon och berättade att hans värden inte var bra, att han låg kvar i sängen. Men att de gör allt de kan för att lindra hans sista tid, med vård och omsorg och smärtstillande.

Sen är det tyst och tyst.

Så då ringer jag upp och talar med en flicka, vårdbiträdet A, hon som är den som sköter honom och har så gjort under hela hans boende. Hon är så trevlig.  Hon berättar om morgonens skötsel, att han inte varit upp utan tvättats i sängen, inte ville rakas utan "vi tar det i morgon". Att han dryckit lite, att han nekade till att han hade ont - fast hon hörde innan hon kom in att han stönade och lät. Hon lovar att sköterskan ska ringa och berätta mera, eftersom jag tycker att jag inget vet och ingen ringer och ger rapport över dagsläget. Snälla gulliga A lovar fixa det.

En timme efter ringer nattsköterskan M, hon berättar ungefär det jag redan vet. Nu vet jag helt plötsligt väldigt mycket. Han har feber, hon rabblar upp en massa värden som är åt helskotta. Man kan inte veta hur länge det går. Hon lovar höra av sig om det händer något, jag får hennes mobilnr. Jag känner mig ganska tillfreds, nu känner jag att jag vet.

Sen blir det rapport till döttrar, hur det står till med morfar. Sen blir det rapport till f.d.make hur det står till med fd svärfadern. Jag blir bara trött och varm i öronen av allt telefonpratande. Jag hatar telefoner!

IDAG

Ringer syster Lo, hon berättar att hon ska ersätta syster L som ska studera vidare. Vi bekantar oss lite, så berättar hon hur dagsläget är. Idag är han så bra. Han har druckit och febern har gått ner. Man kan inte veta hur länge han lever, han kan leva länge. Att han skulle komma upp på fötter tror hon inte, men leva länge kan han säkert göra. jag ska inte oroa mig, jag ska tänka på något annat, något roligt i helgen och inte oroa mig.

Glad i hågen går jag ut och röjer i de förfrusan rabatterna. Sen går jag in när Älskade sambon kommer hem och tar en eftermiddagslur.

Då ringer syster B, eller om det var biträdet B, mitt i sovstunden. Yrvaket svarar jag. Jo det är från boendet. Jag ska ringa och ge dig en rapport! Känner mig lite irriterad, han är ju bra - han lever ju i veckor ju.
Nähä, hennes rapport stämmer inte med föregående talare.... han har inte druckit något idag. Han har svårt att prata, han har svårt att svälja. Hon tycker att han är dålig helt enkelt. Om han inte får i sig någon vätska så är det nån dag om att göra. Jag hör på hennes röst att hon tycker det är ett obehagligt samtal.

Så kan det gå när man vill ha rapporter, alla rapporterar. Men jag förstår inte hur man kan rapportera så olika om samme man? Under samma dygn?

Summan av kardemumman blev - att - jag är tillbaks på ruta ett.
Jag kommer inte att göra några roligheter i helgen

Jag svävar mellan hopp och hopp.

Hoppas innerligt att det får bli ett inte så långt, utdraget förlopp för den 89-årige gamle mannen som ligger i  dvala i sin säng....

Får man hoppas så??



REGN...

Idag är det regn här hos mig, grått .....
Dessutom är det - livsstress - livsfunderingar - mörkt i mitt sinne

Skolarbetet fortskrider dock enligt planerna, katten är sjuk - fast kanske på bättringsvägen.

Men pappa är döende, igen.

Funderingar om att vilja finnas tillhands för fadern i hans sista dagar eller timmar, men man kan inte veta, han har gäckat döden förr.
Funderingar om hur faderns tillstånd påverkar skolflickans arbete och tankeverksamhet.
Funderingar om över allt praktiskt som vid faderns bortgång faller på mig, bara mig, enda barnet.
Funderingar om att hur jag än gör så blir det tokigt, i alla fall  blir något lidande.

Frustration över att bara kunna sitta och vänta

Ledsen pappa ...



Idag har jag sagt upp pappans abbonemang på  Östersundsposten!

ÖPn har kommit alla vardagar till mitt barndomshem och dess köksbord så länge jag kan minnas.
Pappan var den som först skulle läsa, vi andra satt och väntade på vår tur. Jag hade min sittplats mitt emot, vilket hade till följd att jag lärde mig att läsa upp-och-ner! Först stavade jag mig igenom rubrikerna, men med tiden blev jag ganska driven uppochner-läsare. (Vilket jag sen i livet haft ganska god nytta av ibland!)

Jag frågade killen jag pratade med hur länge pappan haft sitt abbonemang och fick till svara att det fanns en siffra om 34 år. OJJoj va länge tänkte jag då direkt. Men sen kom jag på att det var ju inget att hänga i julgran, min dotter är ju 34! Men det var kanske så att de började med nån form av dataregistrering då, för minst 50 år har han abbonerat - innan köptes den på kiosken nere vid stationen!

Nu är tidningsläsandet förbi för pappan - han kan inte läsa eller bläddra eller ens hålla tidningen.
Å ändå så tycker jag att jag tagit ifrån honom nått???


Jag är så ledsen pappa - men i morgon kommer det ingen ÖP



Sega gubbar

Antingen är det årgången eller så är det släktgener - men seg är han i alla fall - fadern!

Efter att rest 68 mil kommer jag fram till hemtrakterna. Kommer fram till äldreboendet. Nu ska jag få bekräftat min bild i huvudet - liten döende fader i sängen, liten, blek, mager ......


Den första jag möter är hans "fadder" Sara.

Jag är här för att hälsa på pappa, säger jag.

Han är på sjukhemmet, får jag till svar.  Det rusar igenom mitt huvud, fanfanfan - är han så klen så han överförts dit ! 

På underhållning! fortsätter hon glatt.


Lilla döende pappan har åkt på musikunderhållning !  Han har alltså lurat döden återigen, han kan sitta i sin rullstol. Fortfarande inte vända sig, inte larma, inte äta själv, inte inte inte.... och han kommer förmodligen inte någonsin att kunna.... men....     och anledningen till att han inte kan är att demensen nått så långt så han vet inte hur man gör.

Han vet förmodligen inte  att jag varit dit, han umgås numera mest med personer som inte längre finns, som t.ex. vår gamle dräng som han tyckte det var länge sedan han sett  till - jo det är ett tag höll jag med - Erik dog 1963!  Mamma, farfar ...

Undrar om han är lycklig i sin förvirring?   När jag frågar något så säger han att han bara kan ligga där, är det automatiska ord eller finns det en förtvivlan bakom? Tänk om man visste.
Undrar om han ligger och tänker på livet som varit?

Jag  hoppas hjärnan fungerar som i feberyra - man bara flyter omkring.

Dessutom - hör han bättre ?? Nu hör han utan hörapparat ???


Så nu är jag hemma, väntande på nästa hemska telefonpåringning .......

Skör tråd

Det är så svårt

svårt för alla parter



när livet hänger i en mycket skör tråd


Den egna vetskapen om att ens liv rinner ut

de närmastes vetskap om att det kan vara timmar,
men även dagar eller veckor - men slutet närmar sig
obönhörligt

Under kontroll

Så är då läget under kontroll - i alla fall några dagar!

Om man inte har så stora förväntningar så kan man lugnt luta sig tillbaka.

Pappan är så pass så han sitter en kort stund på sängkanten!

Samhällsrapporten är utskriven och klar.

Solen skiner och det droppar från taken -  vad mer kan man begära ???

Prov resultat

Livet består av många olika typer av provresultat.

NU är det pappans prover som ligger främst.

Klart  är ju att han är dödligt sjuk, men i dagens läge så finns det dundermediciner för det mesta. Hans "just för tilllfället" farligaste tillstånd kan man tydligen tillfälligt hålla stången med antibiotika direkt i blodet. Sen har han sin ålder emot sig - 88½  + att han är mager som en fågelunge är ju inget bra utgångsläge.

Men just nu lever han, han pratar, och han äter! (inget om hur mycket, varken prat eller mat!)  - men han är i alla fall vid medvetande......

OCH, man kan ju undra vart vi är på väg... sköterskan jag pratade med igår, som för övrigt blev förvånad att han  överlevt  första natten hos dom, hon pratar om hemgång ????

VA - ????

Kan dom bara öppna ögonen och prata några osammanhängande ord - då kan dom få åka hem.... Stackars hans boendepersonal.... jodå blev det anhopning på avdelningen då blev han tvungen att åka hem över helgen...

??????  Ena dagen medvetslös döende 88 - årig man  med bakterier i blodet - nästa dag för frisk för att få stanna... HUR sjuka är de som ska ha hans säng? Dessutom ligger han ju på en infektionsavdelning... ??????

Nämmen FÖRLÅT pappa

Jag riktigt känner hur det lät - mitt förra inlägg

Men jag är så uppfylld av den här känslan som infinner sig när någon är väldigt väldigt sjuk, gammal, orkeslös, trött..... känslan av att inte veta vad man ska göra.... hur man ska göra .... om man kan göra något .... 

Ska jag rusa "hem" ?
...isåfall - till vad? En mycket förvirrad gammal pappa som ligger i en sjukhussäng och inte vet var han är och inte kan kommunicera ....
 ..... till en pappa som kanske inte lever när jag kommer (60 mil åker man ju inte i en blink)
..... till en pappa som kanske lever, och när jag suttit där några dagar och till slut måste åka hem igen - dör dan därpå...

...... ???????


- Här kommer förlåtet in....
....jag har ju ett eget vuxenliv också, inte bara dotterliv, jag har min skola, mitt nya liv jag håller på att bygga upp.
Det var inte min mening att låta som om JAG kommer först, å att pappan gör det med flit - stör mig mitt i min redovisning!  Det lät så....

Jag kämpar verkligen med mitt skolarbete, det är ju det som fyller min vardag, (fast just nu verkar det som det är bloggandet som är nr 1 ) så när något extra händer så känns det som kraften inte räcker till. Och man hackar på störningsmomentet - stackars pappans dålighet. Förlåt förlåt ....

Nu ska jag försöka samla ihop mig, fila lite på SH-rapporten, vänta på att pappans provsvar blir klara - hoppas att inte telefonen ringer .......

Tar det aldrig slut ?

Nu har jag börjat få ordning på mitt liv, någorlunda i alla fall.
Klarar skolan någorlunda, kommer igenom proven med äran i behåll. Tycker egentligen att det går bra. Jag kan.

I går hade jag min svenska redovisning. Det gick väl sådär kan man säga. Jag har ju talets gåva, om man säger, och kan naturligtvis på pratkvarnars vis förivra mig och tappa tråden. Men  - jag tror jag väckte ett intresse för min författare. Fast - om jag uppnådde redovisningsmålet vet jag inte.

Mitt under min redovisning - RINGER MIN MOBIL - som jag glömt att stänga av.  Pinsamheten sprider sig....

Jag pratar i alla fall färdigt och efteråt sätter jag telefonen på vibrato, lugnt - tror jag.

Efter ytterligare en kvart - ringer den igen - och det riktigt hörs hur den ligger i jackan och vibrerar !!!  Någonstans ifrån känner jag att jag måste svara - tänk om - tänk om det är viktigt. Det ÄR förmodligen viktigt eftersom någon ringer igen. Jag krånglar mig ut, mitt i nästa persons redovisning,  mellan fåtöljer och  kläder och väskor... med min vibrerande  telefon i högsta hugg...  Fruktansvärt pinsamt


Jodå, det var viktigt - pappan dålig - mycket dålig....

Pappan in på sjukhus igen, utgången oviss.....

Pappan är på sitt 89 år .....


Det är så svårt när minnet sviker



Det är så svårt när minnet sviker hos våra kära

Det är så svårt att förlika sig med att inte bli ihågkommen

Det är så svårt att inte kunna föra ett samtal

Det är så svårt att vara utraderad ur sin förälders minne

Det är så svårt att inse att man är ensam kvar med alla minnen .........

Trött

Jag blir så trött?.. Först blir jag trött på Bloggen ? igår hade jag skrivit ett långt spirituellt inlägg, filat på det en lång stund ? å så ? svipps borta! 

Så ska jag då försöka igen då att återskapa mitt inlägg ? å de´ä´int´lätt?..(satsar på att skriva i ett word-dokument, brukar ju göra det ? men inte igår, det gåår ju så bra numera på bloggen ? men hoppsan heller)  

Så blir jag så trött på vårt dräneringsäventyr. När jag kom hem från ?södern ? så var allt som vanligt hemma ? sambon hade visserligen jobbat och jobbat, grejat med plintar till brobygget, men ? jag ville ju att det skulle vara igengrävt när jag återvände ? så lite besviken var jag allt?.

 I alla fall så gick det otroligt bra med mitt stökande med pappans saker. Jag blev klar redan klockan 12 på onsdagen, sen blev det besök hos fadern, lunch, en tur på byn, deckarläsande ute i solen, slappande helt enkelt ?.. underbart

.Sen att det kändes i hjärteroten att lämna barndomshemmet, gården, stället där jag växt upp och där jag fick känna trygghet och kärlek, det är ju en annan historia. Just känslan att aldrig mera kunna komma uppför backen till gården, att på ett självklart sätt kunna gå in i husen ?. Det är konstigt. Men ? det är ju så det är för de flesta ? vi växer upp och måste klippa navelsträngen någon gång. Att jag inte behövt lämna barndomens lekplatser förrän vid 53 år är ju bara att gratulera. Sämre med mina barn då kanske ? de är ju också uppväxta där på den gården!
Sen lämnade jag ?resten? till fd maken, att köra på bort skrotet, härbärgera pappa-lådorna, ta-till-Boden-lådorna, köra-till-museét-lådorna och den odefinierbara-högen som man bara inte kan skiljas ifrån. Han har börjat omdisponera i sitt garage hörde jag?..   :-o 

Efter uträttat värv så tyckte jag att jag var värd en dag på stan. Så torsdagen tillbringade jag på stadens gator och affärer, tittade efter bekanta, fikade födelsedagslunch med dottern. Hade det helt underbart helt enkelt?. Sen skjutsade bonus dottern mig till flyget och så flög jag hem?.

Tänk att det ska vara så skönt att komma hem, nästan så man vill känna på sakerna, å ändå så hade jag varit borta bara måndag-torsdag?. 

Men ? diket var kvar?? men solen sken.På Frösön var det strålande vackert när vi startade, i Umeå var det dimma när vi mellanlandade, i Luleå var det dimma när vi landade ? i Boden var det strålande sol.

Tidigare inlägg