Positivt
Det jag ska säga nu instämmer säkert många i.
Dödsfall drar med sig en del positiva saker.
I mitt fall gäller det kontakter med mina kusiner. Jag tillhör en liten familj, trots att pappa hade sex syskon så är vi inte så många kusiner. På mammas sida ingen.
De senaste dagarna har jag haft kontakt med några av mina kusiner, som är spridda över landet. Problemet med kvinnliga bekanta som man förlorat kontakt med är ju just namnbyte, då blir det svårare att spåra dem.
I gårkväll ringde min "älsklingskusin", hon och jag tillbringade långa intensiva sommarlov hemma hos mig på gården. Sommarlov som skulle kunna vara direkt taget ur en Astrid Lindgren bok. Livet på bondgården, cirkus med småkalvarna, rida på hästryggen från och till slotten, spökhistorier under filten de få dagar det var regn och rusk, lek vid bäcken, smyga på drängen ....
Som de flesta vuxna - vi kom ifrån varandra. Sveriges land är lååångt. Flickor gifter sig och byter namn.
Dagens sökmotorer på datorn är fantastisk, liksom mail. Man har möjlighet att hitta varandra igen.
Igår ringde hon alltså, hon hade lyckats spåra mig - jag har återtagit mitt flicknamn (som inte är så vanligt), vi har inte pratat på 20 år tror jag! Vi pratatade i två timmar. Ibland i munnen på varandra! Vi bor idag 140 mil från varandra. Inte direkt nästgårds.....
Som ytterligare en bonus så har jag idag hittat igen, mailat och fått bekräftat vart två andra kusiner "tagit vägen". Barn till min faster som bott nästgårds där jag bor nu. Nu vet jag i alla fall på vilken kyrkogård i grannstaden jag kan börja sökandet efter faster Märtas grav!
Om pappa levat hade dessa kontakter inte tagits, inte just nu i alla fall.
Och jag känner mig så tillfreds och upplyft av dem, så det är bara att tacka och ta emot!
Det känns som en bonus.
Jag blir så påmind om när vi hade begravt min morfar. Det var nere i Småland och efter kyrkan skulle vi gå till samhällets matställe. Alla kusiner, det var jag och min bror samt 6 personer till, hade placerats vid samma bord. Om vi var deppiga...nej du...så roligt vi hade. Som vi skrattade. (Vi träffas inte så ofta eftersom alla är spridda till olika platser i Sverige.) Men mormor kastade inte så vänliga blickar på oss...men vi brydde oss inte så mycket och jag tror nog att hon förstod oss samtidigt som hon tyckte att det inte var så lämpligt.
Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju...
Oftast blir det så att de enda gångerna man ses kan vara vid begravningar.
Det är ganska konstigt, att det ska vara så svårt att träffas under trevligare former, men då kanske det ställs för stora krav...
Vad skönt att det finns något positivt med det hela då, härliga barndomskontaktar kan man inte ha för många...;o)
Visst är det trevligt att träffa släktingar - det håller jag med om. När själva akten är över kan det bli ganska trevliga släktkalas, trots att man är ledsen. Och varje gång säger man "tänk att det skall behövas en begravning för att vi skall träffas allihop...".
Så fantastiskt härligt att det kan komma något gott även ur sorgliga händelser.
Av brist på ork svarar jag alla på en gång... om det går för sig?
Just att man träffar sina långväga släktingar på begravning är ju trevligt fast mindre trevligt att man inte kan komma sig för att ta kontakt ändå! Varför?
Stress i vardagen? Oföretagsamhet? förmodligen det senare - SEN - är ju ledordet nuförtiden.
Och SEN brukar för det mesta vara försent!