(mamma) - Lena

Snö.

Sen, snart, ska jag smyga mig ut på altanen och tända ljusslingan som är uppsatt, sen flera veckor tillbaka.

NU KAN JAG INTE HÅLLA MIG LÄNGRE......

Jag ska smyga tyst tyst.....



I min lilla värld har det varit kyrkböcker, passagerarlistor på Amerikabåtar mm mm som upptagit nästan hela min vakna tid. Ögonen har antagit samma form som dataskärmen. Fynden har inte varit så speciellt stora.
Jag har kommit  i kontakt med åtminstonde två något äldre personer, som nästan var med och fått lite nya infallsvinklar i problemet MORFAR.
Jag har talat med två som är i min egen ålder, som också intresserar sig för detta - min bortresta morfar. Min morfar som ju samtidigt är deras avlägsne släkting, den enas farbror, den andres farmors bror.
Jag har med andra ord rört upp lite damm runt denne man!

Så har jag skolan, läraren mjuknade och godtog mitt arbete.
Med ett stort MVG, han var nog bara på dåligt humör....  :)

Namnbytet går åt pipsvängen, verkar det som....


SÅ - i min lilla värld har jag inte ens hunnit blogga....

---

Så känns det, itusågad.
Först sågad på mitten, sen tror jag delningen fortsatte en stund till.

JAG trodde att - byta namn var enkelt! 

Hoppsan sa, inte ett ögonblick.

Men nu kan jag lagen om namnbyte i alla fall. Många paragrafer blir det. Många saker som man tycker ser enkla och naturliga ut är inte det i paragrafvärlden.

För att bevisa att mamma hette "det namn jag ville ansöka om" som ogift så beställde jag för 90 kronor ett utdrag ur födelseboken från 1923.

Där kan man läsa: Karin Margareta född  **/6 1923.
Fader: Anders "med det önskade efternamnet"
Moder: Klara Jonsson
Föräldrarna vigda 3/3 1923, Karin M döpt 27/7 1923

I min värld så kan man då förmoda att var föräldrarna gifta och året var 1923 så hade fader, moder och dotter samma efternamn... men i paragrafvärlden förmodar man ingenting.

Alla gifta kvinnor skrevs fortfarande med sitt dopefternamn i kyrkböckerna, jag har ju gubevars läst ganska många senaste veckorna.... så jag tyckte det var solklart att mamma burit sin pappas namn. Nähää, inte alls.

Men alltså, det var inte det som var problemet.

När jag tänker rätt på saken så fattar jag fortfarande inte vad som är haken...

MEN
ALLTSÅ
OM jag byter ut mitt efternamn, så raderas allt bakåt ??? Det finns inte kvar något  "född-namn" .
Så då kan jag inte ansöka om "föddnamnet" som mellannamn sedan....
Jag kan inte ansöka om moderns flicknamn, som mellannamn, eftersom mamman inte bar det namnet när hon var min mamma, utan då var gift och bar makens namn.....

-snurr-

Eller också, möjligheten att först ansöka om efternamn hos PRV om "mammas namn" och sen ansöka hos Skatteverket om pappans namn (mitt nuvarande) som mellannamn - nehej, det finns inte kvar för historiken är raderad...
 bytt är bytt och kommer aldrig tillbaks. (Det som händer vid adoptioner, det som hände med mitt Johansson-namn när jag blev adopterad)

Snacka om snurr....

Sågning nr 2.
Hela veckans eller åtminstonde en halv  veckas intensiva arbete vid datorn sågades jäms med fotknölarna....... Jag tycker fortfarande att mitt arbete är ett uttryck för MIN kreativitet, men det tyckte inte läraren utan han hade andra idéer..
Då är frågan, ska jag göra honom till lags och göra ett arbete som han gillar, för betyget, eller ska jag stå på mig ???

Mycket att fundera på nu....

---

..att släktforskning slukar ALLT....


I går morse, i niosnåret, var jag i skafferiet och skåpåt hårdbrödsmacka med endast smör på - sådandär "nödmat" som jag brukar kalla det när jag står och äter vid bänken, bara husman med smör.

En skiva, sen snabbt tillbaks till datorn igen.

Hmmm... fortfarande sugen, en till.??? ....

När jag rundar hörnet in i köket kommer  jag på på vad som är fel...

JAG HAR GLÖMT ATT ÄTA FRUKOST!!!

.. inte konstigt att jag var sugen....

...släktforskande slukar allt, man måste ha TID tid och sen lite mera TID. Å bra ögon, har jag märkt

---

Igår hade jag tagit sats ända ner ifrån tårna. Laddat inför mötet med arbetsgivarens personalutvecklare och Af.
Å så ringer Af-mannen sig sjuk.

Det blev bara ett JASSÅ kvar. Och huvudvärk!

---

Förra helgen hade vi en underbar skridskois här hos oss....



Nu är allt historia, men visst är det vackert!!

---

Utan dörr.

Det ser väldigt konstigt ut - utan dörr. Även om dörren alltid står öppen så blir det en märklig syn och känsla när den är borta.

I vårt hus skyndar vi långsamt. Varför stressa? Egentligen.
Förra helgen påbörjade vi vårt dörrbyte i hallen - innerdörrar så det är ju ingen brådis. Huset har 4 innerdörrar, alla i hallen. En är till toan och är redan utbytt. Återstår alltså tre, sovrumsdörr, källardörr, "kontor/datarums" dörr.

Två dörrar på G..

Steg 1. Lyfta av dörrarna och bära ut dem. Ta bort dörrfoder. (Lena sopar och städar)
Jaha, så var den helgen till ända.....

Steg 2 ( tisdagkväll). Ta ur de gamla karmarna. (Lena sopar och städar)

Steg 3. (torsdagkväll) Sätta in de nya karmarna. (Lena sopar och städar)

...fortsättning lär följa....

Så just nu har vi dörrkarm och medföljande tröskel in till sovrummet (och datarummet) - men inga dörrblad. Inga dörrfoder heller för den delen.
Så stort rummet blev - utan dörr. Konstigt.
Tröskel är bra,  man kan vricka fötterna i hålet som blir i glipan mellan golven.. *fnissar*....

---

Ansökan på väg.....

Ansökan om att anta min mammas efternamn.
Många handlingar behövdes, personbevis på att  jag "är jag", personbevis på att "jag är mina föräldrars barn". Sen, eftersom mamma M varit död så länge så hon inte finns digitalt registrerad - kopia på hennes födelseattest!  som man kan få (köpa) från Landsarkiven. För att kunna bevisa att jag har rätt att bära detta gamla släktnamn.

Nu är allt klart, pengar insatta (har man bytt fler gånger än tre kostar det) handlingarna i ordning, beslutet taget. Brevet på lådan.

Det blir mammas efternamn och "gamla" namnet som mellannamn.
Långt - javisst - men fint!

Känns rätt.

---

...vildhavre...

---

Så det kan bli....

I morse låg jag i sängen och tittade på hyllan bredvid min säng.

Där var ganska fint - från början. Vi har bott här i 2½ år, alltså har hyllan stått lika länge....

Böcker har fyllts på, några har lämnat, men de har ändå blivit fler.
Tidningssamlare, med diverse ihopsamlat material.
Sorterat, jodå men mest  "ska kanske vara kvar" tidningar.
Å så alla veckotidningarna.... Det var den högen jag såg i morse, "lägger tidningen där tills jag får tid att: a) läsa färdigt, b) riva ur och spara recept mm, c) kasta"   -högen. Den högen var stor och hög, så pass hög att den tog i hyllan ovanför, på väg att skjutsa iväg i golvet faktiskt.
Så nyss, eller rättare en ganska lång stund sedan - tog jag tag i eländet för att rensa och kasta. Har jag inte tittat i dem på flera månader så behöver jag dem inte, är min filosofi. När jag rörde  dem så stod det som en sky av damm i lyften. Alltså - dammsugare fram. Å så vidare och så vidare.
Nu, flera timmar senare står det en enorm hög med påsar i hallen som ska iväg på återvinningen. Allt damm är borta, Snyggt och prydligt.
Nöjd.

Ute skiner solen, i gräset glittrar frosten.....

---

..löning på freda´  heter det ju!

Det ligger mycket i det, ja kanske inte löningen då, men ordningen!

Såhär på hösten, för här i Boden är det höst, så städar man in och undan allt i dessa dagar. Snön kan komma vilken dag som helst och då ska det ju helst inte vara blomkrukor, små krattor, stendekorationer, eller annat smått och gott som kan hindra snöskottandet. Älskande sambon har en mycket trevlig egenskap, han SKOTTAR snö efter konstens alla regler. Raka kanter, snyggt och prydligt. Jag älskar hans skottande, jag som är vän av raka kanter! Så det är till att skapa förutsättningar för detta... alltså, (hmm nu har jag kommit från ämnet!) allt ska städas undan, så var det!

I helgen så bytte vi några glasrutor i växthuset, så det ska klara vintern. Jag stoppade in, jag rev ut allt kanske man ska säga - först - sopade och sen stoppade jag in alla sommarsaker i vårt lilla lilla pytteföråd. Sakerna måste in i rätt ordning, för när våren kommer så ska man kunna få ut dem någorlunda smidigt. Jag ordnade med "mina" saker i garaget, och bar in i källaren det som tillhör vårodlingarna.
Med påföljd att i källaren ser det ut som ett bombnedslag, alla saker på fel ställe, tycker jag. Högvis, måste vara fel ställe.

Så nu på morgonen har jag lagt sakerna på det ställe där de "bor". Husvagnstäcken och kuddar i husvagnstäcksskåpet, blomkrukor i matkällaren på krukhyllan, förirrade resväskor där de ska bo. En liten pryl här och där som står fel, blir det en faslig röra av. Som skapar oordning i mitt sinne. Efter att burit in grejer som bor i matkällaren (tillika överskottsförråd av porslin) så konstaterade jag att nu är det dags att smyga iväg lite av allt "bra-att-ha" som sambon absolut vill ha kvar. Till barna. Inte fasiken vill barna ha nå gamla kastruller, eller annat udda,  porslin mm ... kan jag aldrig tro, varför då - när inte vi vill ha det i våra skåp?

Så idag har jag praktiserat lite Feng Shui i källaren. Älskade sambon blir ängslig när jag pratar feng shui, men det ligger något i tanken att man måste göra plats för nya saker, inte bara ta in och ta in....

Jag blir pigg och glad av att sortera ut och bort, skapa ordning, raka linjer, få in luft och rymd.

Har man inte behövt en "vardagssak" på flera år - då behöver man den inte! Då kan man lämna den till återvinningen, det kanske är någon annan som längtar efter just en sånn som står här och hindrar energiflödet.

Jag älskar ordning och reda, jag blir pigg av det!

---

Igår väntade jag på två telefonsamtal.

Det ena handlar om ifall jag kommit med i testgruppen. Om jag anses vara frisk nog, om jag passar in i mallen.....
Det andra gäller mitt framtida yrkesliv. Träff med arbetsförmedlingen alltså.

Eftersom jag var så trött igår, eller om det inte var trötthet utan ledsenhet eller helt enkelt leda. Leda pga all denna väntan kanske.... eftersom tröttheten höll på att kväva mig så blev det höstpromenad.

Dessutom - klockan hade stannat!
I lördagskväll var jag så trött, så jag lade mig för natten redan klockan halv 10e.... Dödsslut var jag. Stupade.
På lördagsmorron, hoppade jag upp i vanlig ordning, med tuppen, pigg som en lärka.
Va? Jag som tyckte att jag var tidigt uppe? Halv 10...??  Hmmm, klockan hade stannat! Tittade inte på nån annan klocka än mitt armbandsur - då på kvällen, såg bara sängen! 

Alltså, igår tog jag en stärkande promenad i det fina höstvädret, för att byta batteri i klockan. Ingen kamera fick följa, "orkade" inte engagera någon kreativitet...

Så ringer då telefonen, just när jag befinner mig hos batteribytaren. 

Om jag uttrycker mig som så....

- Jag är fullt frisk!!

HURRA.
55-årig dam, med bäst-före-datum i raskt antågande, så har jag inga påtagliga defekter. Hjärta, lungor, lever, blodfetter och annat smått och gott som man kan se på blodprover är helt OK. Otroligt, fantastiskt, hur det kan komma sig trots all skräp som passerat systemet är en gåta. All värkmedicin som konsumerats under årens lopp. Snacka om att vara samarbetsvillig, kroppen alltså!
MEN, tänk att det alltid ska finnas ett MEN....
Kanske lite för kraftig värk. Jag som var rädd att jag var simulant, åt min värkmedicin av slentrian... 
Så så var det med detta, vi får se.

Jodå, det andra samtalet kom också. Träff med "höga vederbörande" är inbokad.

Ett tag kände jag inspiration i att komma till ett arbete, få arbetskamrater, kanske mest att få lön "för mödan", men just att tillhöra. Nu vet jag inte riktigt VAD jag vill.

Göra som björnen kanske - gå i ide.

---

Solen skiner, det är ett underbart höstväder.

Sen jag skrivit de orden sitter jag bara och tittar på dem - vad ska jag skriva mer? Vad finns mera att skriva?

??

Trött, fortfarande trött. Ledsen/trött. Orkar inte uppbringa någon gaist i något.
Sätter på mig "Glada-Lena" ansiktet när jag vaknar, har det på när jag går ut.
Men - så fort jag blir själv så åker det av, hemma i min ensamhet behöver jag det ju inte. Under mina ensamma dagar hemma gör jag ingenting, orkar inte ens hålla på med skolarbetet, fotoredigeringen och fototekniken, det som jag tycker är så kul. ORKAR inte.

Det känns bara som om tiden rinner iväg, ifrån mig, och jag får inget gjort, utan bara låter allt flyta iväg.... när livet är så dyrbart. ALLA dagar är ju dyrbara, vi har ju bara en av varje. Idag, nu, kommer aldrig tillbaka - å här sitter jag håglöst tittande in i väggen (eller in i dataskärmen då!)

Om jag tar på mig jackan och går en sväng - får lite frisk höstluft kanske? Byter synintryck på näthinnan? Ny luft i lungorna.

YESS - så får det bli. Tar med kameran, då kan jag intala mig att jag verkligen är på G - är ute på fotouppdrag!!

---

Idag har jag varit på ett möte med min arbetsgivare.
Tunga möten, tröttande möten för själen. Som regel så ser inte "arbetsgivaren" oss som jobbar på detta samhällsföretag som resurser utan mera som - ja jag vet inte vad. Men jag har inte känt mig uppskattad för mina eventuella talanger, utan nästan som ett nödvändigt ont som de fått på halsen. Till arbetsgivarens försvar kan ju nämnas att rehabilitering av tjänstemän är inte deras starka sida, och det tycker jag är märkligt, för även tjänstemän blir sjuka. Får stroke, blir överkörda av bilar, får t.ex. ryggproblem. Även tjänstemän måste få någonstans där de kan känna att de behövs, på sina nya villkor.
Jag vill inte sitta och montera tvålpumpar resten av mitt yrkesverksamma liv, det finns många som tycker det är ett toppenjobb - men det passar inte mig och min yrkeserfarenhet, mina vyer - jag blir sjuk av det!

Så idag, så skulle jag på möte för att planera inför "resten av mitt liv", skolan är ju slut efter jul. Jag måste komma ner i verkligheten och inse att jag inte kan leka skola längre.

Efter en mardrömsresa, ishalka på sommardäck, in till Luleå, så träffar jag då de två kvinnor som har min framtid i sin hand - typ.

Anna, som är den nya personalutvecklaren på mitt företag - var helt UNDERBAR.
Hon SÅG MIG, talade till MIG.
Till personen bakom den onda ryggen.
Frågade frågor, intelligenta frågor, inte nedlåtande frågor. Jämlika frågor. VAD vill jag med resten av mitt liv - t.ex.
Det är en smart fråga av en personalutvecklare...

Vad som kom ut? Inga konkreta saker, men det lämnade en svag känsla av tillförsikt efter sig. Ett litet hopp. Lite glädje.

TACK, tusen TACK snälla Anna för att du tror på mig.

Hon har förgyllt min fredag, vänt det tunga till något med förhoppning i.....

---

Idag är jag på humör att skryta! Idag skiter jag högaktningsfullt i Herr J. och hans finger  - idag får han peka hur mycket han vill för idag har jag bildbevis, på det jag ska skryta om alltså!!

I ämnet - Ge av sig själv - för mänskligheten!

Många droppar små...  står det på mina kaffemuggar.  Under står det också     ♥ blodgivare ger med hjärtat

När jag för ett tiotal år sedan bröt upp från ett samboförhållande så stod jag där helt utan porslin. Och pengar.
Då "blodade" jag ihop mitt  nya porslin. Ett dussin av varje del, flata och djupa tallrikar. Assietter och "djupa" assietter. Några mindre skålar, äggkoppar, uppläggningsfat. Ett dussin muggar.


sen behöver man glas..... ett dussin vinglas, 6 kaffeglas, 6 höga tunna, ett dussin på blå fot (varav endast två är kvar???)  4 höga med blå fot, ett champanjeglas med blå fot, två snapsglas, osv osv....
många är "utgångna" av olika anledning, men allt har skaffats på detta vis.

Med hjärtat  ♥

Jag var en trogen blod- och plasmagivare, varannan vecka kunde jag utöka min samling.

+ alla T-shirts, handdukar, väskor, ljuslyktor, böcker - ja jag minns inte allt...

Genom Blodcentralen i Östersund, hurra för dem,  kan man, kunde man bygga upp sitt nya hem och boende....

Sen när jag träffade Älskade sambon, blev bjuden på kaffe första gången i hans kök. Vet ni vad han ställde fram för muggar??   ♥ ♥   Då fick han en extra stjärna i protokollet.

Idag är det inte lika stor rusch på blodcentralerna, plasma framställs till största delen på kemisk väg, så för mig blir det bara blod numera. Och som kvinna blir det bara 3 ggr per år.

Så kommer då Älskade sambon och jag till Boden, gamla garvade tappare, mellan 115 och 120 tappningar vardera, och får inte ge blod. Är inte godkända. Alla Blodcentraler är nämligen separata enheter, har egna register. Så det var till att ställa sig på ruta 1 igen, tester, och bedömning om man var lämplig.
I Östersund fick man ett Blodgivarkort med alla uppgifter om blodgrupp mm, som jag trodde hade ett värde, som jag skulle kunna ta fram om jag befann mig många mil hemifrån och hamnade i något katastrofaktigt  - där  "arm-till-arm"-givning skulle vara av godo. Kunna hoppa in och ge av mitt blod i en krissituation när mycket blod behövs.... Men icke sa Nicke.

Nu funderar man ändå, eventuellt, att skaffa ett centralt register av Sveriges blodgivare, tror bara det skulle gälla svenska givare. 
Så så mycket var det värt, att vara blodgivare är en lokal företeelse. 

Jodå, vi BLEV godkända som givare. Båda två.

---

Nu är jag på väg.... Väntan är över, i alla fall den overksamma. Nu har jag startat upp.

"Projekten" om man ska kalla dem så - det samhälliga - och sen mitt personliga.

Igår jag var jag iväg på det första riktiga mötet, träffen. Tidigare har jag haft telefonkontakt men nu var det så dags att träffas på riktigt. Vägas och mätas, stickas och klämmas på, se om man klarar nålsögat! En liten bit på väg är jag allt, jag kom ju så långt som till mötet irl. Klarade de förberedande testerna, svarade "rätt svar" på frågorna, nu återstår att se OM jag blir godkänd. Om jag är frisk nog för att vara med, i testen av de sjuka!! Vi var åtta kallade, en kom inte, en höll inte, en var tveksamheter runt.... SPÄNNANDE. 
Återkommer i ämnet. Var så säker.
Det är ju lite hemligt också..."fnissar" eller så är det inte det utan bara jag som känner det så - ingen munkavle är satt på oss.... så??


NR 2.
Ansökan. Papper är anskaffade, blanketter och bilagor beställda. Genomförandet är på G.
För NU har jag bestämt mig, jag har funderat klart.
Nu ska jag bli en annan person, eller så är det bara som jag inbillar mig och tror.
Det blir kanske ingen skillnad, känns inget annorlunda.
Jag kan kanske lika gärna klippa håret, färga det grönt, köpa nya kläder, sätta ring i näsan...  Jag VET inte, men personlighetsförändringen är viktig, för mig.
Jag ska ändra mitt efternamn. För mig är namnet viktigt, en del av identiteten, samhörigheten.
NEJ, jag ska inte gifta mig. Det här handlar om min mammas och min pappas namn. Rätten att känna samhörighet med släkter och familjer. Känna samhörighet med den som älskat en, kravlöst, som gett av sitt hjärta men som kanske inte fick så mycket tillbaks. Då, av mig. Men idag när jag förstår, så vill jag vara min mamma nära. Tillhöra henne, hennes släkt, bära hennes flicknamn.
Den melodi ett namn ger, förmedlar, betyder mycket för mig.
Mitt nya efternamn är ett vackert namn. 

Den vackra melodi som mitt nya namn åstadkommer vill jag ska föra mig framåt, mot nya, bättre mål. 

---

Känner ni han?

Jag tillhör kanske den sista generationen som fått hans lag inpräntat ordentligt, å då snackar vi ordentligt, fast, bergfast i mitt sinne. Hela uppväxten har han följt mig. Han följer mig fortfarande. Ingen speciellt trevlig följeslagare genom livet. Men så är det. Vissa ur min generation har säkert inte påverkats så mycket som jag. Men i mitt barndomshem hade han hedersplatsen - vid köksbordet, i TV soffan, alltid alltid  närvarande...
Idag hoppas jag han är förpassad ut ur de flestas hem, ut ur samhället överhuvudtaget. Jag har så innerligt försökt att mota honom i min egen dörr, hoppas jag gett mina barn en jante-fri uppväxt. Jag kan bara hoppas, jag vet inte.

Vad har då Jante med dagen att göra.....

Tröttdagen, fortfarande tröttdag. Trött-gråt-dag nästan. Tom på kraft helt enkelt.

Å så hoppar herr Jante upp och pekar med sitt krokiga finger rakt på mig... "VAD TROR DU ATT DU ÄR EGENTLIGEN? Moder Teresa?? Nä nu får du väll ta å skärpa till dig ändå. "
Å när han gör det så blir jag ännu tröttare, vill bara gråta, då inser jag ju att jag är ingen "god ängel", det spelar ingen som helst roll att jag åker 30 mil till Umeå för att sitta tio minuter vid en sjuksäng. Pojken och hans föräldrarnas liv blir inte ett dugg bättre för att just jag kommer.
VAD TROR jag egentligen. Vad gör det för skillnad? Ingen som helst. Enda skillnaden är att jag blir trött, får extra ont, att det kostar pengar, som jag inte har, att jag drog med mig Älskade sambon, så han fick ta ledigt från jobbet.

Det är tur att Herr Jante finns, att han ser till att hålla mig där jag hör hemma. Att han håller mig på plats, ståplats längst ner, längst bak. Obetydlighetens ståplats.
Ibland, (hmm ganska ofta kanske?) har jag ju en tendens att sväva iväg, tro mer på mitt värde än vad som är nyttigt.

Det är när Jante pekat på mig och jag också ser det han ser som jag inser min obetydlighet . Det är då jag blir såhär gråt-trött. Det är då jag undrar, varför jag måste gå i den här hårda livsskolan, vad det ska vara för mening med den, om det inte är meningen att  jag ska hjälpa någon med mina erfarenheter....

Men idag har Herr Jante pekat finger åt mig, och jag hukar mig undan med blossande kinder.... han har ju rätt  "inte ska väl jag tro"

---

Idag känner jag mig som vädret utanför mitt fönster!

Grått grått, regn och rusk. Trött trött....

Det är massor som ska göras ute, men jag orkar bara inte, orkar inte engagera mig, orkar inte uppbåda den minsta lilla gnista....

Orkar inte engagera mig i bloggläsandet, orkar inte ens titta på TV.

TRÖTT - slut....

---

Av en speciell anledning så har jag "satt ut" min värkmedicin. Med början i lördags, dvs inget sen fredagmorgon.

Jammen, det gick ju jättebra! Kanske vinet till lördagsmiddagen bidrog, vad vet jag? !! Visserligen så hade jag ont, lite här och där faktiskt.
Söndag gick också bra, så pass så jag började fundera över om jag är simulant?
Går jag här och "skryter" med min kroniska smärta?
Tar jag värkmedicin av gammal vana och "för säkerhets skull" ???

NEJ, så var det inte.

Idag är det ONT, å då snackar vi "går-nästan-inte-andas"-ont. Sådär så man håller andan, och stånkar och stönar...kan inte ens ligga! - ja ni som "varit där" vet vad jag pratar om!

Två dagar gick det. NU har jag smackat i mig tillåten dos, (å lite till)  det hjälper inte, få se vad nattens vila ger....

Så nu vet jag. Jag är ingen simulant. Jag håller mig bara ovanför ytan, för med medicin så är jag ju ingen stjärna direkt - utan det kan behövas kryckor och korsett även då .....

Ibland funderar jag på dem som "skryter" om att de är klena i ryggen.
Men - de är så duktiga (och ståndaktiga)  så de behöver då alls ingen värkmedicin. För den är ju såå farlig. 
Hur hänger sånnt ihop???

Jag brukar skryta om att jag är arbetsför - på 50%! 
(Hmmm, med medicin då.)

Utan är jag en sopa, 100% sopa!

Så nu får vi se hur det går, med mitt värkmedicinprojekt!!!

---

Nån som kan gissa?

---