(mamma) - Lena

...är en märklig man.
Han VILL åka på IKEA!

Nu är den utdragbara köksinredningen kompletterad, endast monteringen kvar. Sen har vi supermodernt utdragbart skafferiskåp i vårt gamla. Utan att behöva köpa ny stomme.

Köksgolvet ligger i en trave i vardagsrummet, jag har lagt ut två brädor för att se hur det kommer att bli. Tjusigt blir det! Nu är bara frågan - hur mycket behövs rivas bort innan golvet kan läggas ??????  
Ett gott tecken, att maken "lämnade" golvet uppe, i vägen, i vardagsrummet, vilket tyder på ett tämligen snabbt läggande? Eller?

Sen inget mera att rapportera   - utom möjligen att jag hade ett inlägg "i huvudet" i förrgår - svipps borta! Men det var BRA, det minns jag, slagfärdigt och superbra!

---

Jag blir så trött.

Jag går skola.
HALLÅ arbetsgivaren - JAG GÅR SKOLA.
Jag har tjänstledigt - FÖR ATT GÅ SKOLA!

I går var jag på ett möte som arbetsgivaren (Samhall) tagit initiativ till, på Af.
Jodå, bra.
Men - JAG ÄR TJÄNSTLEDIG - JAG GÅR SKOLA.

Visst, jag ska vara i framkant efter avslutade studier, men det är januari -  så hallå - det är JANUARI. Fyra hela långa månader av studier ligger framför mig, jag har just klarat av en månad av de fem som terminen består av.

Jag blir så trött, det är som om arbetsgivaren tycker att jag just
- "leker skola" - ...

---

Man skulle kunna tro det! Blogginläggen blir färre och färre.

Men - det är som jag skrev en gång förut - blogginlägg skapas, i huvudet men når aldrig fram till datorn. När jag så äntligen sätter mig då är alla fiffiga och slagfärdiga texter som bortblåsta. De är förmodligen redan skapade, och haft sitt syfte. Bara det att de lämnade aldrig mitt huvud.

Vad jag gör?

Leker skola. Har inte riktigt hittat formerna än, har ett knäppt schema - eftermiddag och kvällspass nästan genomgående. Passar klent för en som är uppe före tuppen, betyder att när jag ska till skolan är jag redan trött. Känner bara att allt är svårt. Men det SKA ju vara svårt, man ska ju lära i skolan.
Renoverar kök, fast det är ju klart nu. Idag ska jag "dutta" i märkena som blev när Älskade Äkta Maken spikade upp taklisterna. Nu har det varit färdigt och inflyttat i en vecka - nu är det "som vanligt" att komma in i köket!
Åker skidor! Fast inte mycket, men dock. Sa just det igår när vi var på väg -OM INTE Älskade Äkta manade på skulle det inte bli nått. Jag har många undanflykter att komma med - i går kände jag mig väldigt krasslig t.ex. förkyld och ont i ryggen. Men som den goda hustru jag är så gör jag som maken säger. Å si, det gick ju hur bra som helst - latmask heter det det som bitit sig fast!
Släktforskar. Förståss. Om man har TVÅ släkter att forska på då tar det aldrig slut. MIN släkt och min biologiska släkt. Just nu håller jag på och utreder ett faderskap för en kvinna - när jag tittar efter "i grenarna" så ser jag att hon egentligen är min biologiska kusin! Emigrerad till USA, bor där nu, är 82 år gammal. Så det håller jag på med, hittar jag bara "rätt gubbe" så kan hon få klarhet efter alla år... väntar på arkivsvar.

Sen gör jag inget mera, men jag skulle vilja. Jag skulle vilja sy, jag skulle vilja läsa, jag skulle vilja - ja vaddå?
Jag skulle bara vilja GÖRA något......
något NYTT,
något inspirerande,
något lyftande.

---

Liten byggstäd! Har jag roat mig med på morgonen. Nu ska det inte sågas, spikas, spacklas, slipas mera i vårt kök. På ett tag. Ett litet tag hoppas ju jag på förståss.
I kväll börjar tapetseringen. Å den är så blygsam så det kommer att gå som bara hejsan. Två fönster, en dörr, en stor spaljeöppning, kyl/frys, köksskåp + en bröstpanel = ytor som inte ska sättas tapet på. Så det går säkert fort.
Sen det gått "ett tag", sen Älskade Äkta Maken tänkt klart, ska vi byta ut golvbeläggningen. Frågan är om det ska "läggas" eller rivas, "lägger" vi då lägger vi det andra ovanpå, annars blir det ett fasligt företag....

Så i helgen, kanske redan i kväll, eller i morgon, får vi flytta in matbordet i köket, ställa tillbaka vitrinskåp och skänk in till väggarna. Sen blir det till att sätta upp gardiner, sänka belysningen till myslyse.

Inta det nya köket. Sitta vid köksbordet och glädjas.

---

...som inte har nått gott med sig, heter det ju!

Efter min andra skidfärd, den vådliga där obekant äldre gentleman hjälpte den hjälplösa varelsen i spåret, så hade min ena stav gått sönder. Eller rättare, sömmen på bindslet hade gått trasigt. Efter 6 km borde inte stavar gå sönder så jag återvänder till stavaffären och får den utbytt. Jag och expediten grejsar och mixtrar för att få loss eländet, byta till friska nya, så någonstans där i villervallan så blev mina stavar förväxlade.... På vägen hem bär jag dem, så jag provar dem inte förrän i gårkväll när Älskade Äkta Maken och jag svischade runt i skidspåret.

Det kändes bekant på något vis när jag ställde mig på skidorna och begav mig iväg, hemvant. Men när jag åkt cirka 300 meter konstaterar jag ändå att - mina stavar är för korta - jag har fått med mig för korta stavar från affären.

Dagens utrustning är ju inte ens i närheten av vad den var när  -
1. jag var liten tuva som hasade omkring på mina i det närmaste obrättade träskidor med läderbindslen.
2. inte ens med de moderna rottefällebindningarna och något smalare skidorna - med brätten.
för att inte tala om skillnaden av att åka i djupsnön, själv göra sina skidspår runt åkrar och ängar....

Dagens autostrada i skogen, hårda djupa fina fåror att bara följa... så vad är problemet kan man undra? Problemet är att jag är för gammal, jag har aldrig åkt i sådana spår, med sådana skidor, med sådana stavar.
Förr, då var skidorna långa, tunga. Stavarna kortare.

Mina nya fina skidor är korta, ser nästan ut som ett par barnskidor. Stavarna däremot ska vara  långa. Dagens åkstil är uppåträtt, ska vara skonsam för ryggen, säger dom - trodde jag. Men. Med dessa små klena saker på fötterna, som dessutom är halkiga som attans, upprättstående, baktung gump! Vad händer? JO, EXAKT. Pang bom på "svansen".... man faller raklång - baklänges. Ingen motvikt i skidorna heller, bara brak i backen, som en fura.

Nån sa. Att åka skidor är som att cykla. Har man lärt sig så kan man. Jo hoppsan hejsan. Men nu förstår jag, i går förstod jag....

Med mina kortare stavar, sådan längd som jag är van, så faller jag inte, jag lutar mig framåt - så som jag lärde mig redan som treåring. Det är sant - det sitter i ryggmärgen, bara man använder samma teknik som när man lärde sig alltså, då för över 50 år sen....

Kolla på de "stora" åkarna. En del åker som Mora Nisse och Tomas Wassberg, framåtböjda medans andra står nästan upprätt och skjuter på med sina långa långa stavar....
När jag återupptäckt tekniken, OM jag återupptäcker tekniken, då ska jag (kanske) skaffa mig längre stavar, nu tackar jag försynen att de byttes bort - nu vet jag att jag är på rätt spår...

Inga vurpor att rapportera från gårdagens resa. Dock är svansen något ond - fortfarande!

---

Helga vilodagen.

Vilodagen - enligt gammal god sed heter den dagen söndag.

Här kommer en bild på vår "söndagsvila".....

Just nu har jag en paus - mellan färgbytena - från grå panelfärg till vit fönster- och spaljéfärg.
Spacklingen av väggarna är klart, nästan all slipning  också (urk för slipdamm!)
Så nu är det snickerimålningsdags - innan taket ska upp....

Vad Käre Maken gör? Just nu vallar han skidorna!!
Sen, efter avslutad målning ska jag ut i spåret och vingla!!!!
Vi ska åka skidor, både jag och Käre Maken - skillnaden är att han åker och jag vinglar   :)

---

Vårt hem är i upplösning!

I går kväll rusade "rädd-att-flytta"-katten runt och skrek avgrundsvråål.....

Först på dagen hade jag packat ner prydnaderna som fanns på väggarna och på skåpen  i påsar, och bar bort. Sen på kvällen, bar vi ut köksbordet, tog ner gardinerna.
Tror jag det att rädda-katten avgrundsvrålar.
"VAD GÖR NI MED MITT HEM! Jag VILL inte flytta!"

Vi räddade kattmaten, in i vardagsrummet, där även köksbordet står. På lagom tittavstånd till TVn. Ett myrsteg från älsklingsfåtöljen, där man kan vila frukost-lunch-middag med fötterna på fotpallen.

Det är köksrenovering på gång, inte flytt, inte uppbrott, bara allmän oordning.

Jag är redan trött!

---

Eller, ska man inte erkänna sådana saker??

Käre Maken ska ju åka Kortvasa, jag har ju i ett svagt ögonblick bestämt att jag också ska glida omkring på snön...

Förra gången, för övrigt första gången på sissådär 20 år eller så.. (men det kändes som första gången nånsin) så skojade jag ju om att jag skulle falla på slätta backen - vilket jag ju gjorde! Käre (blivande) Maken bärgade mig med stor möda.

Idag hade kylan lagt sig så pass, så idag var det skidåkarväder i Boden. Isigt, skräpigt, halkigt, farligt i spåren. Käre Maken fräste iväg, han har ju lopp att träna för, han kan ju inte "baby-sitta" mig hela tiden...

Vet ni vad jag gör? Vinglar omkull - just det VINGLAR omkull - landar mitt på svanskotan. Å då tittar man sig ju naturligvis omkring! Var det någon som såg? Sen kommer uppstigningen!!! ........
Först kommer en yngre förmåga svischande förbi, tittar lite på gamla damen som ligger där. Konstaterar förmodligen att hon inte brutit nått!
Sen kommer en äldre man - han stannar och språkar! Jag talar om att jag inte kommer upp, att jag inte ens får av mig skidorna!
Så den äldre gentlemannen erbjuder sig att dra upp mig!!!  Tjohoo...
Sen åker jag faktiskt fyra kilometer, men - jag tittar noga ner i spåret, ser noga till att inte vingla mera... 

Men man ska kanske inte tala om att man inte ens klarar att åka på slätta slätta backen.... eller att man inte tar sig upp heller för den delen! Snacka om kärring!

---

Nu har jag sugit färdigt på giftas-bilds-karamellen!

Tusen tusen tack alla som gratulerat oss, till det nybildade bolaget "Herr och Fru". 
Frågan som osökt poppar upp  -  vad ska jag nu kalla "Älskade Sambon" här på bloggen?

Giftermålet som skulle vara en hemlig överraskning för våra respektive barn, blev till en jättemysig tillställning i dopkapellet i Hornsbergskyrkan på Frösön! Med nästan alla barn och barnbarn närvarande, (två söner fattades, en pga för lång hemresa, den andre deltog nog från sin himmel!)  Så här i efterhand kan jag ju bara konstatera att bättre kunde det inte ha blivit.

Jämtlandssången från orgeln, barnbarnen som deltog i klockringningen genom att trycka på knapparna. Efter den stämningsfulla och familjära högtiden intogs en  god middag på restaurang, och så bjöd barnen oss på en natt på ett av stadens finare hotell, med tillhörande stor frukostbuffe.

Allt på en helt vanlig måndag!
Men hädanefter blir den 22 december ingen vanlig dag utan vår bröllopsdag som jag hoppas och tror att vi ska få fira många många år framöver.....

---

NYSS, (4/1) när jag går in och ska titta på mitt inlägg - som jag alltså skrev för TVÅ dagar sedan, så finns det inte där.
Gör därför ett nytt försök!
(men publiceringsdag (1/1) och tiden stämmer? är det troll här???)

---

på julefirandet, alla goa bloggvänner!

---

Jag har hela mitt vuxna liv levt under snaran "en god husmor"... hon gör si, hon gör så...

När julen närmar sig så ska den goda och framför allt glada husmodern ha fullt i sina skåp - skafferi, kyl, frys och för den delen även i matkällaren (för det som inte ryms på ovan nämnda ställen).

Den glada och goda husmodern ska ha välstädat, nypyntat.

Och framför allt, så ska hon ha rosor på kinderna och förkläde på mage, mitt uppi allt.

När jag var ung, under min svärmors skarpa ögon, trodde jag fortfarande att "så skulle det vara".
Många meter korv har stoppats. Många "sju-sorters-kakor" har bakats, många pastejer och patéer gräddats. Många julskinkskok har gjorts, sillar lagts, potatisar skalats och blivit till Janson. Många julbord har dignat.

Julklappar. Paket. Snören. Julgranar. Kulor. Bockar. Tomtar. Julrim. Julkort. Pyssel. Julfester med barnen.

Vad hände sen. Den goda husmodern som heter (mamma)Lena somnar efter att tomten kommit och gått. Utmattad och slut sover hon sig igenom resten av julkvällen.....

Idag är jag ingen god husmor. Men jag är vaken på julaftonen.
Det finns mat att köpa på affären, det är inte självklart längre att det är jag som ska göra den. Själv vill jag ju egentligen bara ha en tunnbröstut med skinka på, då är det jul för mig. All den där maten som åker ut och in i kylen, som ingen orkar äta, den är bortrationaliserad i mitt/vårt hushåll numera.

Efter en jul med nyopererad rygg, så vet jag - att - man kan städa lite inom synhåll, sätta sig där, titta på granen, inta en julstut, ta en klunk julmust och avnjuta julefriden....


Vart jag vill komma?
Julstöket hos oss ligger på en märklig nivå i år.... om några dagar beger vi oss neråt landet. Julgranen står så grön och grann här hos oss, men jag kan inte minnas att det var någon som julstädade innan den kom upp.
DÄREMOT, har (mamma)Lena tillbringat många långa timmar vid datorn... Julkort att skicka med posten har skapats, kuvert har designats, papper för nämnda julkort har jagats på stan. Julklappsettiketter har gjorts till de få paketen som vi köpt. Etiketter till lite hemkokta julgåvor har gjorts, förkastats, gjorts nya.
"Julspel" i powerpoint, att skicka till vänner och bekanta - året hos oss i bild och text, har stötts och blötts. Sen hade jag tänkt att släktforskningen kommit så långt att något skulle kunna brännas ner och föräras berörda. Men där sprack tidsplaneringen! Släktforskning TAR TID!

Vaddå städa, vaddå koka, vaddå slita ut sig?
Julen, det vi halvt tar ihjäl oss för - det handlar nästan bara om de tre fyra timmar efter Kalle Anka och fram till julklappsutbytet. Men sen då?
Vi ska nog ta det lite lugnt så vi inte står där med ett stort jasså och skägget i brevlådan när klockan närmar sig nio på julaftonskvällen, eller sover sött och  utmattat i soffan.

Det blir jul, vare sig vi stökar och sliter ut oss, vill eller inte vill.
Jag satsar på att ta julen som en Glad husmor. I år ska jag inte heller stå för maten på julaftonen. Men en julstut vet jag att de har, på hembakt tunnbrö dessutom.
Då är det jul för mig.

---

Vart har den här människan tagit vägen? Hon som skriver på den här bloggen???

Jag ser henne ibland, hon sitter vid datorn!
Lutar sig nära nära mot dataskärmen.
Låter gör hon också... hmmm, jaha, jasså, ojjdå, de va värst...
Så tittar hon på klockan - ropar högt - kastar sig iväg ut genom dörren och rusar, mot skolan skulle jag tro. Borta är hon i alla fall...
Sen kommer hon hem, sätter sig vid datorn, lutar sig fram och börjar igen....

Släktforskning heter det!

Vaddå julstök? När det finns kyrkböcker på nätet? När det finns passagerarlistor på Amerikalinjens båtar att söka i. När man kan förlora sig bort till 1800-talets första hälft och utläsa det hårda liv som folk levde då. Moralen, oäkta barns omilda öden, imponeras över människornas modighet att flytta som de gjorde.

Vad är då julstök värt, när det ändå är mörkt nästan hela dygnet. Då kan man hänga upp lite gardiner, tomtar och änglar, tända några ljus och svipps så är det jul.

Så får frun i huset fortsätta gräva i sitt förflutna.....

---

Jodå, jag finns här. Även om det är tyst och lugnt på bloggen, så finns jag.

Sällan blir det som man tänkt sig, och när det blir nya förutsättningar så blir det nya vägar som ska utforskas.
Nya dörrar.

"Dörrarna" är min käpphäst.

Du har alltid ett val. Du kan alltid välja vilken  "dörr" du ska ta. Och bakom varje dörr finns nya och nya och nya... nästan lite som när man skirver i en antavla i släktforskningen - det blir hur många "trådar" som helst.

Men jag har inget val, säger vän av ordning. Nej, det kan tyckas så, men många val är så små och invanda att vi tänker inte på att vi gör dem.

På morgonen.
Första valet, det är inget val för det sker utanför vår vilja - att vakna. Men sen kommer första valet. Ligga kvar eller stiga upp? Gå på toa eller kissa i sängen? Stiga upp och äta frukost eller ligga hungrig?
Sen väljer vi ju vad vi ska göra med dagen. Gå till  jobb eller stanna hemma. Men allt vi gör bygger på vårt senaste val, på den sist valda dörren. För när vi passerat en dörr/ett val så kommer det in nya förutsättningar.

Visst är det spännande i livet, för vi bestämmer själva HUR vi ska förhålla oss. Mycket står utanför vår makt, jovisst, men inställningen till livet och händelser, det är vårt eget val.
Om jag fått välja, hade naturligtvis min son levat idag. Men när den dörren var tvungen att passeras, så valde jag ändå själv hur jag skulle förhålla mig till det som fanns där bakom. Och det öppnade andra dörrar. Hade det aldrig hänt det som hände med Mathias så hade vi/jag aldrig flyttat till Boden, brukar jag säga. Det är nog så, och upplevelsen av att flytta till något helt okänt, etablera sig, få nya perspektiv på allt... öppnar nya dörrar.
Skola, hade det blivit skola för min del? Hade jag träffat alla dessa "utlandsfödda"elever som jag träffar varje dag? Hade jag fått insyn i det liv som de tvingas leva? NEJ.

I dag valde jag att stiga upp, att blogga, snart ska jag äta frukost, idag ska jag stanna hemma från skolan (lärarens förslag, han kan inte hitta på mera för mig att göra), sen ska jag läsa kyrkböcker på nätet för att söka lite i den för mig nästan okända biologiska släkten.

Dagen tänkta val. Sen vet man aldrig vad som kommer.....  det kom ett mail, hörde jag,  det kan stå något där som omkullkastar alla mina tänkta val och planer!!

---

Åh, vad jag känner mig gammal när jag skriver det ordet! Som kommen från en annan tid.

DÅ, i en annan tid, då när man åkte spark för att titta i fönstren till de fyra affärerna i vår lilla by. Stå utanför och trycka näsan mot rutan. Önska det omöjliga.

När Konsumaffären plockat ner leksakerna från översta hyllan och ställt fram dem så lockande. Jag kan än känna igen känslan man hade i magen, suget efter att få äga dessa ouppnåeliga leksaker.

Speciellt minns jag symaskinen. En vinröd, batteridriven, av plåt.

Jag sydde redan då, trots att jag inte ens börjat skolan. Sydde för hand förståss. Men - även tyg var hårdvaluta. Så min lycka var total när jag fick klippa sönder min mormors gamla trasiga nattlinne som var rosa med små blommor på. Av detta skapade jag ett förkläde, med bröstlapp och knyten. Runt bröstlappen satte jag spetsen som fanns runt halsringningen på nattlinnet!
Tänk jag kan än i dag se skapelsen inne i mitt huvud, 50 år senare. Dessutom minns jag mycket väl att varenda liten cm av tyget kom till någon form av användning. Jag kan fortfarande minns känslan av rikedom, när jag sorterade bitarna och lade undan dem för kommande behov.
Det var nog där min snålhet när det gäller tyg började, ingen endaste mm får förfaras, behövs det inte nu så kommer det säkert till användning senare!

Så att få ha en symaskin var det absolut finaste en liten sexåring kunde önska sig. Men en omöjlig önskan, när inte ens tyg var möjligt......

Symaskinen ställdes tillbaks på sin plats längst uppe på hyllan efter skyltsöndagen.
Varje gång jag var till affären med mamma och pappa tittade jag på "min" symaskin. Drömde om allt jag skulle skapa, om.....

Så en dag var den borta!

Någon annan skulle få min symaskin.

Att mina föräldrar skulle ha köpt den fanns inte i min tankevärld, utan nu skulle den bli någon annans.



50 år senare, på hedersplats på en hylla i mitt sovrum!


Tänk er känslan när jag öppnade paketet på julaftonen och
DÄR  VAR  MIN  SYMASKIN.... 

Behöver jag berätta att jag sydde otroligt mycket på den? Trots att det är endast övertråd så gör den någon form av öglor så tyglagren hålls samman. Jag har inte testat om den går, den pryder nog bara sin plats idag.

Och minner om det fantastiska, ofattbara.

Minnet som kommer till mig varje skyltsöndag....

---

Man kan nästan kalla det jag håller på med för pjåller.....

När man har intresset men bristande kunskaper i html-kodning.

Men roligt ÄR det!

Nu ni - ska det bli andra bullar från Boden!!

Bort ska tungsinnet. Bort ska alla negativa funderingar. Bort ska tråkig design på bloggen.

IN med det glada.
IN med julstämning.
IN med lätta tankar.
...
Ta sig i kragen med andra ord!
NU får det vara nog med det här negativa tungsinnet......

.... snart, om en stund, ska jag hotta upp designen på bloggen, man blir ju låg bara av att titta på färgerna!

---

Dit vänder man sig om man vill ändra sitt efternamn.

Efter en kommentar av Tant Raffa på mitt förra inlägg, om att det ska vara så svårt att byta namn...... slår det mig.

NU begriper jag varför brottslingarna byter namn!

När man byter namn hos PRV tappar man all sin tidigare historik bakåt i livet. ALLA tidigare namn är raderade.
Bytt bytt kommer aldrig igen, kan man säga. Så heter man Thomas Qvick eller Lars Ferm, så heter man bara det. Punkt.

För dem var det ju toppen, men för mig som har rent mjöl var det minde kul.
Jag vill ju ha mitt  "född: G****son" kvar.....

Återkommer i ämnet, mitt namnbyte alltså - just nu är det förnamnstillägg som är på tapeten...
Man kan ha efternamn som förnamn! Jo faktiskt, det är sant!
Det finns två kvinnor i Sverige som har mitt efternamn, ett son-namn, som förnamn! Betydligt fler män, men det kan man ju nästan begripa med -son tillägget.

Fast å andra sidan  - så kan man heta Lingon också.....

---

...lovade jag mig själv - och - UTTALADE högt det jag tänkte.....
Till vintern ska jag börja åka skidor! I alla fall hasa skidor.

Tills nu har det varit ganska lugnt, men nu snöar det, NU är det snö.......

Hjälp, nu kommer jag inte undan längre. Nu måste jag uppsöka skidaffären.
För - mina gamla skidor, de är minst 30 år gamla... minst!

---