(mamma) - Lena

Nu är den här helgen snart till ända. Den här dagen som jag fasat för, som jag haft nedräkning inför. NU är det över, nu kan jag släppa det.
Jag har konstigt nog inga funderingar runt resten av "hanteringen".
Första dagens besök av polis, eget besök på polishuset  för att återfå hans tillhörigheter, besök på olycksplatsen, titt på bilen, besöka kompisen på sjukhuset mm. mm.
Och sen, allt ordnande. Allt ordnandet inför begravning, själva begravning, urnnedsättning, gravsten, bouppteckning, avslut och utstäd av lägenhet (bland det värsta man kan göra, att avsluta städa tömma), slåss med  myndigheter och åter myndigheter.
 
- Nej, något sådant ligger inte i mitt tankeschema, minnesschema. Bara dödsögonblicket. Det är bara det ögonblicket som är av betydelse i mitt sinne, då han "gick över".
Och nu är vi inne på nästa år, nu är det inne på FEMTE året..... hur har jag kunnat vara utan min son så länge??

För fyra år sedan, hade vi en strålande vacker sommarhelg - lika vacker och varm som den vi just haft. Den känslan har följt mig i går och idag, såhär vackert hade killarna det när de var i Växjö och körde race med bilen.... För fyra år sedan....

TACK ALLA snälla människor som läser mina ord, att ni bryr er, att ni tänker på mig. Det gör att det är lättare att bära sorgen, när jag vet att det är många som hjälper mig bära....

---