(mamma) - Lena

...som inte har nått gott med sig, heter det ju!

Efter min andra skidfärd, den vådliga där obekant äldre gentleman hjälpte den hjälplösa varelsen i spåret, så hade min ena stav gått sönder. Eller rättare, sömmen på bindslet hade gått trasigt. Efter 6 km borde inte stavar gå sönder så jag återvänder till stavaffären och får den utbytt. Jag och expediten grejsar och mixtrar för att få loss eländet, byta till friska nya, så någonstans där i villervallan så blev mina stavar förväxlade.... På vägen hem bär jag dem, så jag provar dem inte förrän i gårkväll när Älskade Äkta Maken och jag svischade runt i skidspåret.

Det kändes bekant på något vis när jag ställde mig på skidorna och begav mig iväg, hemvant. Men när jag åkt cirka 300 meter konstaterar jag ändå att - mina stavar är för korta - jag har fått med mig för korta stavar från affären.

Dagens utrustning är ju inte ens i närheten av vad den var när  -
1. jag var liten tuva som hasade omkring på mina i det närmaste obrättade träskidor med läderbindslen.
2. inte ens med de moderna rottefällebindningarna och något smalare skidorna - med brätten.
för att inte tala om skillnaden av att åka i djupsnön, själv göra sina skidspår runt åkrar och ängar....

Dagens autostrada i skogen, hårda djupa fina fåror att bara följa... så vad är problemet kan man undra? Problemet är att jag är för gammal, jag har aldrig åkt i sådana spår, med sådana skidor, med sådana stavar.
Förr, då var skidorna långa, tunga. Stavarna kortare.

Mina nya fina skidor är korta, ser nästan ut som ett par barnskidor. Stavarna däremot ska vara  långa. Dagens åkstil är uppåträtt, ska vara skonsam för ryggen, säger dom - trodde jag. Men. Med dessa små klena saker på fötterna, som dessutom är halkiga som attans, upprättstående, baktung gump! Vad händer? JO, EXAKT. Pang bom på "svansen".... man faller raklång - baklänges. Ingen motvikt i skidorna heller, bara brak i backen, som en fura.

Nån sa. Att åka skidor är som att cykla. Har man lärt sig så kan man. Jo hoppsan hejsan. Men nu förstår jag, i går förstod jag....

Med mina kortare stavar, sådan längd som jag är van, så faller jag inte, jag lutar mig framåt - så som jag lärde mig redan som treåring. Det är sant - det sitter i ryggmärgen, bara man använder samma teknik som när man lärde sig alltså, då för över 50 år sen....

Kolla på de "stora" åkarna. En del åker som Mora Nisse och Tomas Wassberg, framåtböjda medans andra står nästan upprätt och skjuter på med sina långa långa stavar....
När jag återupptäckt tekniken, OM jag återupptäcker tekniken, då ska jag (kanske) skaffa mig längre stavar, nu tackar jag försynen att de byttes bort - nu vet jag att jag är på rätt spår...

Inga vurpor att rapportera från gårdagens resa. Dock är svansen något ond - fortfarande!

---