1 år...
Ett år sedan pappa dog.
Att pappor dör, när de är 89 år, är helt naturligt i min värld. I synnerhet pappor som lider av tämligen dåligt minne, väldigt dåligt minne vill jag påstå. Pappor som har prostatacancer, långt framskriden så det är "stopp i röret" sedan något år tillbaka. Pappor som är så orkeslösa så de inte ens orkar hålla i fiolen längre, inte kan stämma den eller spela. Pappor som inte kan sätta på radion, eller TVn heller för den delen, som inte längre vet hur man gör. Pappor som inte orkar läsa ÖP, som inte längre kan läsa sin älskade LAND. Pappor som sitter i sin rullstol, eller ligger på sin säng hela dagarna. Overksam.
När pappor kommer till det vägskälet, då tackar jag Gud att han leder papporna fram till den himmelska porten. På andra sidan, eller kanske till och med i dörröppningen, hoppas och tror jag att mamma fanns. Välkomnande. Återförenade efter alla dessa år, 34 år. 34 år bestående av så mycket ensam smärta, sorg, som med åren utvecklats till bitterhet över hur livet blev.
Klart att det är sorgligt att han är borta, men samtidigt så har han fått välbehövlig ro och frid.
Den sista resan kan komma som en befrielse när man är 89 år, när man levt ett aktivt och väldigt friskt liv i 86 av sina levnadsår.
Då välkomnar man Silverklockorna när de kallar....
Det är skönt när man kan tänka så att den sista resan kan bli en befrielse efter tid av smärta,
och ja, det är ju naturligt för en människa att dö i denna ålder.
Naturligtvis det blir saknad och det känns svårt, men man känner sig tryggare och det blir lättare när man tror på ett liv efter detta.
Och att vi säkert träffas igen på den andra sidan.
Kram
Så fint du skriver Lenavän...
Min pappa var också 89 år, men full av liv. Fortfarande nyfiken på livet, ville hela tiden veta hur det gick för oss. Vi bollade alla våra tankar med honom och han gav oss tröst och goda råd.
Men medecinen han fick slog ut alla hans organ och en dag vaknade han aldrig mer..
Så sorgligt det är Lenavän att mista sin Far hur gammal han än är..
kram.
Vilket vackert inlägg. Men även om det är så så är det samtidigt sorgligt och väldigt vemodigt eller hur.