(mamma) - Lena

Att vara hänvisad till andra människors bedömningar kan ha sina sidor. I synnerhet jag som vill ha egna synintryck att bygga mina bedömningar på. Jag som vill ha koll på läget.

Så nu sitter jag här - 66 mil från min gamle fader - som den senaste veckan tacklat av så pass att sjuksköterskor ringt och förvarnat om det värsta.

Först ringer en, syster L, som följt honom i ett projekt under hela hans vistelse från första intaget på sjukhemmet och sedan i det "egna boendet " på hans rum.  Som varit med hela vägen genom sorg och frustration, prostatacancer och kataterelände, och sett  demensens framfart. Men hon har även sett hur hans "fina sommar" varit, att han mått väldigt bra den sista tiden. Nu ringde hon och berättade att hans värden inte var bra, att han låg kvar i sängen. Men att de gör allt de kan för att lindra hans sista tid, med vård och omsorg och smärtstillande.

Sen är det tyst och tyst.

Så då ringer jag upp och talar med en flicka, vårdbiträdet A, hon som är den som sköter honom och har så gjort under hela hans boende. Hon är så trevlig.  Hon berättar om morgonens skötsel, att han inte varit upp utan tvättats i sängen, inte ville rakas utan "vi tar det i morgon". Att han dryckit lite, att han nekade till att han hade ont - fast hon hörde innan hon kom in att han stönade och lät. Hon lovar att sköterskan ska ringa och berätta mera, eftersom jag tycker att jag inget vet och ingen ringer och ger rapport över dagsläget. Snälla gulliga A lovar fixa det.

En timme efter ringer nattsköterskan M, hon berättar ungefär det jag redan vet. Nu vet jag helt plötsligt väldigt mycket. Han har feber, hon rabblar upp en massa värden som är åt helskotta. Man kan inte veta hur länge det går. Hon lovar höra av sig om det händer något, jag får hennes mobilnr. Jag känner mig ganska tillfreds, nu känner jag att jag vet.

Sen blir det rapport till döttrar, hur det står till med morfar. Sen blir det rapport till f.d.make hur det står till med fd svärfadern. Jag blir bara trött och varm i öronen av allt telefonpratande. Jag hatar telefoner!

IDAG

Ringer syster Lo, hon berättar att hon ska ersätta syster L som ska studera vidare. Vi bekantar oss lite, så berättar hon hur dagsläget är. Idag är han så bra. Han har druckit och febern har gått ner. Man kan inte veta hur länge han lever, han kan leva länge. Att han skulle komma upp på fötter tror hon inte, men leva länge kan han säkert göra. jag ska inte oroa mig, jag ska tänka på något annat, något roligt i helgen och inte oroa mig.

Glad i hågen går jag ut och röjer i de förfrusan rabatterna. Sen går jag in när Älskade sambon kommer hem och tar en eftermiddagslur.

Då ringer syster B, eller om det var biträdet B, mitt i sovstunden. Yrvaket svarar jag. Jo det är från boendet. Jag ska ringa och ge dig en rapport! Känner mig lite irriterad, han är ju bra - han lever ju i veckor ju.
Nähä, hennes rapport stämmer inte med föregående talare.... han har inte druckit något idag. Han har svårt att prata, han har svårt att svälja. Hon tycker att han är dålig helt enkelt. Om han inte får i sig någon vätska så är det nån dag om att göra. Jag hör på hennes röst att hon tycker det är ett obehagligt samtal.

Så kan det gå när man vill ha rapporter, alla rapporterar. Men jag förstår inte hur man kan rapportera så olika om samme man? Under samma dygn?

Summan av kardemumman blev - att - jag är tillbaks på ruta ett.
Jag kommer inte att göra några roligheter i helgen

Jag svävar mellan hopp och hopp.

Hoppas innerligt att det får bli ett inte så långt, utdraget förlopp för den 89-årige gamle mannen som ligger i  dvala i sin säng....

Får man hoppas så??