Det skulle varit roligt att .....
..kunna berätta för döttrar att ett av mina inlägg på min blogg väckt uppmärksamhet!
Men - jag har ju valt att vara hemlig, har ju varit hemlig i 1½ år.. (utom min sambo, å då tror jag inte han ens läser det jag skriver, han säger i alla fall inget!)
Det skulle varit kul att berätta att jag fick ett erbjudande från en Ragnhild hos Sveriges radio om medverkan i Karlavagnen just på grund av ett inlägg på min blogg.
http://momma.blogg.se/2007/june/nagot-jag-aldrig-gjort-forr.html
Där jag berättar om mitt tidiga möte med Carl-Göran Ekervald, när jag var ett litet flickebarn på 4-5 år, hur han såg mig och talade till mig. Det var inte så vanligt då i slutet på 50-talet. Carl-Göran var då just i starten på sin författarbana, idag en erkänd historiker och författare. Hans dotter blev senare min allra bästa vän, och är så fortfarande.
Det hade varit kul att berätta det för barna, och något annat alternativ än att avslöja bloggen finns ju inte - för - börjar jag hitta på nån annan anledning till hennes vetskap om mig, då är jag ute på verkligt djupt vatten.
Ljuga ligger inte för mig, jag har för dåligt minne för det! Och lögner föder lögner, så sant så sant.
I alla fall så handlade tisdagens Karlavagn om "personer som betytt mycket för mig" och hon skulle ha ringt upp mig innan programmet och pratat lite och sedan skulle jag ha pratat direkt i radio!
Visst, lockande, kittlande, men inte med mitt huvud som går i baklås ibland, som får regelrätta black out:ar vid stress. OM vi pratas vid och hon redigerat efteråt hade det varit en annan sak.
Men måste erkänna att liiite lockad var jag allt....
Ja, du har rätt, lögner föder lögner men det här med bloggen...den är ju DIN.
Det är som med min blogg, den har jag för mig själv, där kan jag skriva "av mig" om det som kanske känns jobbigt och det som kanske känns kul.
Det är ju upp till var och en hur mycket man "avslöjar" om sin familj, så länge man inte sårar varken sig själv eller andra så vad sjutton.....
Jag hoppas, att du talar om det för döttrarna, då får de se vilken författare du är, du har absolut inget att skämmas för när det gäller att kunna skriva och att fånga läsare.
Lycka till! Kram/ Åsa
Det hade varit spännande och roligt att höra dig i Karlavagnen.
Jag vet att Karlavagnen är ett bra program...men tyvärr orkar jag inte hålla mig vaken och lyssna till det...eller rättare sagt...jag orkar inte hålla mig vaken dagen därpå..på jobbet.
Hohohoo nå tror jag det allt... stakandes och hackandes...
Fast budskapet hade kanske varit bra, vad vet jag..
Hmm ska fundera en stund på hur jag ska göra. För jag har hittills inte skrivit något ofördelaktigt om nån i familjen (eller nån annan heller för den delen) så det behöver jag inte skämmas för. OCH om dom tycker jag ältar sorg och bedrövelse så BEHÖVER dom inte läsa. PUNKT.
Samtidigt så är det lite roligt att vara hemlig.... *fniss*
Det är ett bra program, men ibland blir jag bara så trött på "folk" - vaddå ringa till radion å prata om allt möjligt högst personligt som om dom bara pratar med en i andra änden av luren? Man undrar liksom om folk är så ensamma att de inte har en enda människa att prata med?
Jag måste erkänna att det är ytterst sällan jag hör programmet, eller överhuvudtaget hör på radion. Jag älskar att höra på tystnaden!
/L
Jag tror jag förstår vad du menar. Jag är likadan. Måste ha lite betänketid liksom.
Jag känner igen mig i det du skriver... I början höll jag min blogg hemlig för familjen o även nära vänner. Kände som jag ville ha min lilla oas i fred ;). Men ju längre tiden led o månaderna gick så kändes det inte som min oas var så viktig. Jag fick så många kontakter via nätet somjag träffade IRL o de var precis lika mysiga som deras bloggar!
Berättade för man o son ca 6 mån efter bloggstarten o de hade inga problem med att förstå min hemligfullhet i början. De accepterade min blogg fullt ut o nu kikar de även in där ibland... kanske inte sonen sonen som tycker mamma fortf är ganska pinsam men mannen tycker det är roligt!
Så jag tycker inte du ska vara rädd för att avslöja dig...
Visst ska vi vara ärliga men samtidigt så har vi också alla rätten att ha någon hemlig dörr. Den dörren bestämmer vi själva när vi vill öppna .. o det har inget med ärlighet att göra!
Kramar o hade gärna lyssnat till dig i Karlavagnen
Jag hör heller aldrig på det programmet. Strongt gjort av dig att säga nej och behälla din lågmälda profil. Inte alla som kan det! Men om du var kompis med hans dotter - kan det ha varit Liv?
Man kommer som bloggskrivare ofta till den där konflikten; ska jag blogga öppet eller anonymt? Jag valde en öppen blogg eftersom huvudsyftet från början var att hålla de bortflyttade barnen informerade om livet på hemmaplan, inte bara vårt utan bygdens. Men detta har för min del utvecklats till att bli ett skrivande som jag rätt ofta skulle ha velat ha anonymt och slippa vara styrd av hänsyn till andra människor. Jag har ibland övervägt lösningen att ha två bloggar, en öppen och en anonym, men inte kommit till skott än. Det skulle också ta för lång tid tror jag. Hellre en ömt vårdad och ofta uppdaterad blogg än två halvdana.
;)
fast, ibland finns det inget som heter betänketid i min värld, å ibland såsar jag så jag blir irriterad på mig själv!
Att vara hemlig i hemmet, dvs inför sambo, kan ju innebära vissa problem. Inför besöket hos Solskuggan var jag "tvungen" att avslöja min blogg inför sambon!
Å så är det de där roliga sakerna man läser, som man inte kan beräta, eller sorgliga med för den delen...
Så sant, vissa dörrar är helt privata även för familjen/barnen, men sen är frågan hur privat man kan vara på nätet???
Å varför?
Man blir ju lockad, i hastigheten, men samtidigt så tycker jag det (just min historia om C-G) är FÖR privat. Inte sådant jag vill sitta i radio och skrävla om. Egentligen är jag förvånad över "folk" som ringer dit, varför, varför ringa och vara så intim i radio?
Jo det är Liv, ÄR. Vi var tre kompisar - ÄR fortfarande tre. I somras var vi alla tre (passande nog) på Pera och åt en trerätters, med Turkiskt öl till....mumms. Det blir sällan vi träffas, så när jag är ner brukar vi träffas och avhandla det senaste! Så fantastiskt att fortfarande ha sina allra första bästisar kvar.
Alla har vi väl ett syfte när vi börjar. MITT var att skriva det som jag förmodade de flesta var trötta på, skriva av mig sorgen och frustrationen efter sonen. Ältandet går till slut de närmaste på nerverna, det är ju inte bara jag som sörjer. Systrar, fader. För att inte glömma sambon, som egentligen ingen tänker på men som fick dra ett otroligt tungt lass som halvt utomstående men ändå i centrum. Så det var syftet, å då är det ju naturligt att inte berätta. Men sen, när klagolåten börjar sina och roligheterna började skrivas dä blir det som en annan sak.
Och som du säger, två bloggar, en officiell och en hemlig - det blir nog två ovårdade.
Men, jag har inte skrivit nått jag behöver skämmas för, så jag ska ta mig en funderare......
Glömde bort att säga at jag samtidigt förstår ditt val att tacka nej. Det är en sak att vara "öppen" på nätet men att bli synlig i radio el tidningar är något helt annat. Plötsligt så är det inte bara tillfälligheter som gör att folk hittar ens blogg. Istället lockas alla andra dit, av ren nyfikenhet o de är väl dem man inte vill ha.
Fick också en förfrågan fr lokaltidn som vill göra en artikel om bloggeri, skulle ta bild där jag inte skulle vara helt synlig men jag tackade nej. Jag ville inte att "grannen" ska läsa om mig vid morgonfikat o sedan gå in o läsa min blogg... *skrattar*
Kramar
Exakt, precis min åsikt. Jag kan berätta för dem jag vill ska se, men att gå ut på det viset - nej!
Ja visst är det härligt med gamla vänner! Pera har jag aldrig varit på, jag som älskar turkisk mat, får bli en ändring på det!
Pera rekommenderas.
Att vara tre flickor, bara det är ju ovanligt att det funkar. Numera så löser vi världproblemen när vi råkas, ungf en gång om året - över en god bit mat!
/L
Visst är det bra att hålla en låg profil,i media eller i bloggen,var och en gör som dom vill.Jag själv har gläntat lite på min dörr men jag försöker att lämna övriga familjemedlemmar utanför,t.ex inga kort på barnen,det är nog något dom uppskattar.Min blogg är min terapi...ibland kan jag nästan känna ångest för att jag har lämnat ut mig lite för mycket...t.ex när jag har berättat hur jag mår för dagen,men samtidigt vill jag att släkt och vänner som läser bloggen ska förstå hur jag mår.Det hela är en blansgång som är svår.....jag är den jag är och finner andra nöje i att läsa i min blogg så får jag bjuda på det......
Ha de så bra !
Jag tänker som du, lämnar inte ut familjen i text eller bild. Har ju faktiskt några bilder på mig och sambon, men inte så vi är direkt igenkännbara. Min blogg startade som terapi, och fungerar väl fortfarande som sådan. Jag skriver av mig sorg och bedrövelse och sen är det valfritt för alla som hittar den att läsa. Tröttnar man på gnället så behöver man inte!
Balansgången är svår, hur mycket man vill lämna ut. Eller egentligen är den ju inte det, eftersom jag inte har satt ut mitt nammn offentligt. Både jag och mina barn har efternamn som inte är så vanliga, enkelt att söka igen om nån illasinnad skulle vilja...
Balansgång....