Något jag ALDRIG gjort förr .....
Igår och idag har jag gjort något helt nytt för mig.
Jag har sprättat en bok!
När jag hade redovisningen i svenskan, läsa och referera en bok, så läste jag en författare som jag aldrig läst något av tidigare.
Men det gav blodad tand, jag sökte på Tradera och fann flera av hans böcker, bl a denna boken som jag fick tag på i helt nyskick trots att den kom ut 1959, osprättad!
Författaren har jag ett märkligt förhållande till, hmm förhållande och förhållande... men, han är pappa till min bästa väninna sen skoltiden. Han är den förste vuxne utomstående som "såg" mig som litet barn och pratade med mig trots att jag bara var ett litet barn på 4-5 år.
Han var rektor på realskolan, och realskolan var inhyst i mangårdsbyggnaden på vår gård. Varje morgon gick jag ner i backe för att möta denne märklige man, som förde ett vuxensamtal med mig. Jag minns det som igår fast det ju i det närmaste är 50 år sedan.
Anledningen till att jag inte läst något, märklig tanke egentligen, men det har känts som om jag bryter mig in i hans huvud, nuddar vid tankar som är förbjudna, för mig är han ju kompisens pappa. Jag har ju hört att hans böcker är lite "svåra", det kan ju även det vara en anledning. Nu tycker jag däremot att jag är så gammal så nu kan/klarar jag av att ta del av hans tankegångar.
Sedan, när vi började skolan, så fick jag aldrig ha denne underbare berättare som lärare, eftersom han och hans fru av princip inte hade sina barn i klassen. Och jag var ju klasskompis med dottern.
Jag har förstått att han fortfarande håller bejublade föredrag på stadens bibliotek, idag är han 84 år men fortfarande aktiv.
Önskar jag hade möjlighet att ännu en gång höra honom berätta, med sin entusiasm och sitt bullrande skratt.
MIN författare är Carl Göran Ekerwald
Boken Kummingåkern ansågs när den kom vara en beskrivning av vår by. Jag vet inte riktigt om jag håller med, däremot förstår jag att "folk" tyckte han skrev tungläst och svårt. Med dagens ögon är den inte det - men nu snackar vi utgivning 1959, så om jag säger att han var före sin tid så ljuger jag inte.
Tänk att de där människorna som man blir sedd av när man är barn var och förblir så viktiga personer. Min kompis pappa var också en sån person, en av de första som såg mig som en individ och inte bara som ett barn vilket som helst. Han blev en viktig person för mig under en lång tid även om han försvann rent fysiskt ur mitt liv. Minnesbilden var ändå där och idag sätter
jag blommor / ljus på hans grav flera gånger om året för att vårda minnet och uttrycka min tacksamhet.
Å det mest fantastiska var - att DÅ kände jag inte hans dotter, hon och jag började i samma klass först i trean, och blev kompisar direkt... märkliga tillfälligheter!
Men så underbart.......Att minnas sina läromästare. Ja nog minns man.... om dom visste vad man minns. Huvaligen
dom var jätteviktiga, typ
Hej!
Kul att du hittade till min blogg! Nu har jag läst lite i din och förstår att vi nog är i ungefär samma ålder. Jag känner igen det där att bli sedd av någon vuxen, visst är det viktigt. Själv har jag haft en morbror och moster som inte själva hade några barn som jag känt stor samhörighet med under uppväxten och även när jag själv fick barn. Även om man har föräldrar som man älskar jättemycket så blir det nåt annat med andra vuxna när man är barn.
Jag blir lite nyfiken på boken, ska fråga efter den på bibblan.
Birgitta