Säg den glädje
...som varar.....
Idag hörde min arbetsgivare/arbetsledare av sig, efter 3½ månads total tystnad. Kallelse till utvecklingsamtal. Tänk över vad du vill framöver.......
Funderingar runt det, TÄNK om de erbjuder mig ett "förnedrings"-jobb, här i Boden?
Om jag inte tar jobbet, sparken? Tänk om jag inte får fortsatt tjänstledigt för studier, tänk om jag måste åka till ett nonsensjobb på min gamla arbetsplats i Luleå hela sommaren, tänk tänk tänk ...
Jag hade ju tänkt mig en termin till inom skolan, minst!
Oron gör att glädjen försvann, oron hoppade fram - tänk om, tänk si, tänks så.....
Självkänslan som jag jobbat så hårt med, - svipps borta!
Jag har i alla fall fått bekräftat att jag inte är anställd på Samhall pga mina förståndsgåvor, jag har faktiskt över medel i betyg i alla mina tre ämnen. SÅ DE SÅ
Varför gör vi alltid så här...oroar oss i förväg. Jag tror det oftast är kvinnor som gör så. Det tar massor av energi...och förhoppningsvis i onödan.
Hoppas att det går som du vill!! Kanske du bara ska dit för att dom vill önska dig en skön sommar och fortsatt lycka med studierna.
Knepigt...jag skrev en kommentar men den kom inte upp...
jaha...nu kom den fram minsann :O)
Oj vad jag känner igen de känslorna!
Ja jag fattar inte varför jag alltid målar upp "han med svans och eldgaffel" på väggen så fort nått haltar till. Självkänslan förmodar jag - lilla Lena kan inte - är väl ord jag hört för ofta och för mycket av. Hjälps inte hur jag moppsar upp mig, taggen av otillräcklighet sitter djupt.
Fast - NATURLIGTVIS är det bara så, glad sommar hälsning!
Är det fostran, ålder, VAD är det som gör att "det alltid är mitt fel"
"du ska inte tro du kan"-syndromet tror jag det är....
Just nu lägger jag upp taktik inför mötet!