Nämmen FÖRLÅT pappa
Men jag är så uppfylld av den här känslan som infinner sig när någon är väldigt väldigt sjuk, gammal, orkeslös, trött..... känslan av att inte veta vad man ska göra.... hur man ska göra .... om man kan göra något ....
Ska jag rusa "hem" ?
...isåfall - till vad? En mycket förvirrad gammal pappa som ligger i en sjukhussäng och inte vet var han är och inte kan kommunicera ....
..... till en pappa som kanske inte lever när jag kommer (60 mil åker man ju inte i en blink)
..... till en pappa som kanske lever, och när jag suttit där några dagar och till slut måste åka hem igen - dör dan därpå...
...... ???????
- Här kommer förlåtet in....
....jag har ju ett eget vuxenliv också, inte bara dotterliv, jag har min skola, mitt nya liv jag håller på att bygga upp.
Det var inte min mening att låta som om JAG kommer först, å att pappan gör det med flit - stör mig mitt i min redovisning! Det lät så....
Jag kämpar verkligen med mitt skolarbete, det är ju det som fyller min vardag, (fast just nu verkar det som det är bloggandet som är nr 1 ) så när något extra händer så känns det som kraften inte räcker till. Och man hackar på störningsmomentet - stackars pappans dålighet. Förlåt förlåt ....
Nu ska jag försöka samla ihop mig, fila lite på SH-rapporten, vänta på att pappans provsvar blir klara - hoppas att inte telefonen ringer .......
Jag känner igen mig, mamma som ringer och pappa är dålig (länge sen nu) och jag är mitt upp i mitt pluggande. Men...jag har så mkt att läsa, säger jag. Jaha, så det går före, det är väl inget viktigt, svarar min mamma. Brottningen av alla känslor, nej det är inte viktigt, inte för framtida yrkesroll.Men...det ärviktigt för mig. Så svårt. Jag kan förstå dig och du har ännu jobbigare som bor långt bort. Inte bara att kvista över och kolla läget. Bra att du kan vänta in provsvaren och sen ta ställning. Kram till dig!
Att vi alltid ska känna att vi har dåligt samvete... undrar om det är mest kvinnor som känner så.
Att ha långt till sina åldriga föräldrar är inte en lätt sits. För visst är det klart att vi vill kunna finnas till...men som sagt det finns ett annat liv också.
Du gör säkert det bästa av situationen.
kram från mig också
Du skall inte ha dåligt samvete, och du behöver inte rusa till din fars sjukbädd. Tänd ett ljus och tänk intensivt på honom så kommer han säkert att känna du är med honom ändå.
Å ändå - den första spontana tanken är - jag måste dit ! Men till vilken nytta... Sen när man tänkt efter så kommer dom här tankarna, dom förbjudna, att mitt liv då...?? Det jag håller på med just NU - är ju också viktigt. För mig... men man slutar ju aldrig att vara lillflickan, den snälla med rosett i håret!
verkligen inga lätta val - och att inte välja är också ett val, dåligt samvete leder ingen vart, men det går knappast att beordra vad man ska känna, det man känner tycker sig fram ändå - även om man inte vill!
Jag ska inte gnälla om mina fem mil när jag ser dina sextio. I morgon åker jag till min mamma och hon har faktiskt frågat efter ett foto på den där lilla flickan med lockigt hår och hårband. Hon ska ha det bredvid sin mans (min pappas foto). Det är jag som är den lilla flickan i hennes ögon. Det är svårt när ens föräldrar blir åldriga och inte klarar sig själva. Du har min fulla förståelse.