(mamma) - Lena

I helgen har vi haft dotterbesök!! Min äldsta har varit här i dagarna tre. Så underbart roligt, å det som får mig att fundera lite extra är förmånen att få vara vuxen tillsammans med sitt barn - det är underbart....

Lilla barnbarnet, hmm lilla och lilla,  "mommas lilla gryn"  fyller fem till jul, men ändå - lilla barnbarnet var hemma hos pappan så vi här hade verkligen en lugn, tyst, slö helg. Vi vuxna. Allt har lite sin tid, barnbarns besök är ju "grädden" men då blir det så intensivt och stojigt så barnet/dottern kommer bort på något vis. Man får liksom aldrig prata till punkt. 
Nästa gång, då ska vi ha stojbesök, hela familjen - mamma, pappa, barn. Nu hade vi en underbart loj helg.

Vi gjorde något som vi kanske inte kunnat göra om grynet varit med - vi satte oss i bilen och åkte den ca 15 mil långa resan - enbart för att titta på ett hus, en utsikt, en plats, en kyrka, en grav. En plats som jag inte längre egentligen hör till, men som ändå betyder mycket. Som jag hela mitt vuxna liv haft en relation till.
Min fd svärfars hembygd, historia, släkt, familj. Trots att jag inte bokstavligen  tillhör den familjen längre så är det mina barns familj, historia - det är deras rötter ...

Idag finns det bara ett gammalt fallfärdigt hus kvar, på den plats som min svärfar stolt talade så otroligt mycket om. Hans hem och födelseplats. Stolta Tornedalen. Risudden. Hietaniemi kyrka. En liten by, några hus utspridda efter Torneälven. Idag inte så mycket att se. Om man  inte har anknytningen så kan man obemärkt svippsa förbi utan att speciellt lägga märke till platsen.
Kyrkan, den vackra lilla kyrkan ligger långt från allfartsvägen, syns inte ens från vägen. 

Jag kan livligt föreställa mig hur det var då, då för alla dessa år sedan.... när jordbruken längs älven blomstrade, landskapet var fritt... den stolta gården med det vackra namnet, namnet som sedan skulle bli familjenamnet.

Jag har hört så många berättelser, om laxfisket, båtarna, vintrarna, vårarna, islossningarna, de ljusa somrarna ... när min fd mans pappa, fastrar och farbröder  berättat historier från sin uppväxt. Och bastubaden - förståss.
Den "store" karismatiske fadern - Predikanten -  Sträng lära.  Lestadiansk lära. Hela hemmet som präglades av denne stränge djupt religiöse man, men som ändå "till vardags" var en klurig mjuk man. Humoristisk, men ändå sträng.
När min fd talade om sin relation till sin farfar så fanns där ett både och. Farfarn´s anda var övergripande, allområdande, men så fanns där alla kusinerna på somrarna, midnattsolen, friheten som bara barn kan känna.

Idag kan vi bara föreställa oss.... idag finns inget kvar.

...sondottern har ändock vandrat över gräslätten som farfar Yngve och farfarsfar Isak gick på då för så länge sedan. Hon har stått uppe vid huset och tittat ner mot Torneälven i islossningstider - så som de två säkert stått många många gånger. Hon har besökt platsen som hennes farfar kommer ifrån.
 

  Jag hade förmånen att för fyra år sedan träffa den siste av farbröderna, han som bodde kvar i hembyn. Det kändes lite pirrigt, jag som inte längre tillhörde "familjen". Jag och min sambo blev inbjudna och tillbringade en hel eftermiddag i Paulus sällskap. Han berättade små episoder, han bjöd oss på lunch, hans egenhändigt kokade laxsoppa, hans paradrätt. Han visade oss runt, berättade om olika platser, visade oss kyrkan som han varit med och renoverat. Han bjöd oss att stanna över natten, men vi var på väg hemåt, mot Jämtland. Semesterresan var nästan slut, ansåg oss inte ha tid!
Sen "slumpade" det sig ju så att vi flyttade upp till Norrbotten redan vintern därpå. Vår tanke var att återigen resa upp dessa mil och träffa honom igen, få veta mera historia om familjen, men ödet ville annat. Två månader senare, under våren avled han. Mitt nästa besök blev till kyrkan, till begravningen.

Det känns konstigt. Jag hör också dit - men inte. Det är en familj vars namn jag burit så länge, mina barn tillhör  - men inte jag.

---