(mamma) - Lena

Jag blir så trött.

Jag går skola.
HALLÅ arbetsgivaren - JAG GÅR SKOLA.
Jag har tjänstledigt - FÖR ATT GÅ SKOLA!

I går var jag på ett möte som arbetsgivaren (Samhall) tagit initiativ till, på Af.
Jodå, bra.
Men - JAG ÄR TJÄNSTLEDIG - JAG GÅR SKOLA.

Visst, jag ska vara i framkant efter avslutade studier, men det är januari -  så hallå - det är JANUARI. Fyra hela långa månader av studier ligger framför mig, jag har just klarat av en månad av de fem som terminen består av.

Jag blir så trött, det är som om arbetsgivaren tycker att jag just
- "leker skola" - ...

---

Man skulle kunna tro det! Blogginläggen blir färre och färre.

Men - det är som jag skrev en gång förut - blogginlägg skapas, i huvudet men når aldrig fram till datorn. När jag så äntligen sätter mig då är alla fiffiga och slagfärdiga texter som bortblåsta. De är förmodligen redan skapade, och haft sitt syfte. Bara det att de lämnade aldrig mitt huvud.

Vad jag gör?

Leker skola. Har inte riktigt hittat formerna än, har ett knäppt schema - eftermiddag och kvällspass nästan genomgående. Passar klent för en som är uppe före tuppen, betyder att när jag ska till skolan är jag redan trött. Känner bara att allt är svårt. Men det SKA ju vara svårt, man ska ju lära i skolan.
Renoverar kök, fast det är ju klart nu. Idag ska jag "dutta" i märkena som blev när Älskade Äkta Maken spikade upp taklisterna. Nu har det varit färdigt och inflyttat i en vecka - nu är det "som vanligt" att komma in i köket!
Åker skidor! Fast inte mycket, men dock. Sa just det igår när vi var på väg -OM INTE Älskade Äkta manade på skulle det inte bli nått. Jag har många undanflykter att komma med - i går kände jag mig väldigt krasslig t.ex. förkyld och ont i ryggen. Men som den goda hustru jag är så gör jag som maken säger. Å si, det gick ju hur bra som helst - latmask heter det det som bitit sig fast!
Släktforskar. Förståss. Om man har TVÅ släkter att forska på då tar det aldrig slut. MIN släkt och min biologiska släkt. Just nu håller jag på och utreder ett faderskap för en kvinna - när jag tittar efter "i grenarna" så ser jag att hon egentligen är min biologiska kusin! Emigrerad till USA, bor där nu, är 82 år gammal. Så det håller jag på med, hittar jag bara "rätt gubbe" så kan hon få klarhet efter alla år... väntar på arkivsvar.

Sen gör jag inget mera, men jag skulle vilja. Jag skulle vilja sy, jag skulle vilja läsa, jag skulle vilja - ja vaddå?
Jag skulle bara vilja GÖRA något......
något NYTT,
något inspirerande,
något lyftande.

---

Liten byggstäd! Har jag roat mig med på morgonen. Nu ska det inte sågas, spikas, spacklas, slipas mera i vårt kök. På ett tag. Ett litet tag hoppas ju jag på förståss.
I kväll börjar tapetseringen. Å den är så blygsam så det kommer att gå som bara hejsan. Två fönster, en dörr, en stor spaljeöppning, kyl/frys, köksskåp + en bröstpanel = ytor som inte ska sättas tapet på. Så det går säkert fort.
Sen det gått "ett tag", sen Älskade Äkta Maken tänkt klart, ska vi byta ut golvbeläggningen. Frågan är om det ska "läggas" eller rivas, "lägger" vi då lägger vi det andra ovanpå, annars blir det ett fasligt företag....

Så i helgen, kanske redan i kväll, eller i morgon, får vi flytta in matbordet i köket, ställa tillbaka vitrinskåp och skänk in till väggarna. Sen blir det till att sätta upp gardiner, sänka belysningen till myslyse.

Inta det nya köket. Sitta vid köksbordet och glädjas.

---

...som inte har nått gott med sig, heter det ju!

Efter min andra skidfärd, den vådliga där obekant äldre gentleman hjälpte den hjälplösa varelsen i spåret, så hade min ena stav gått sönder. Eller rättare, sömmen på bindslet hade gått trasigt. Efter 6 km borde inte stavar gå sönder så jag återvänder till stavaffären och får den utbytt. Jag och expediten grejsar och mixtrar för att få loss eländet, byta till friska nya, så någonstans där i villervallan så blev mina stavar förväxlade.... På vägen hem bär jag dem, så jag provar dem inte förrän i gårkväll när Älskade Äkta Maken och jag svischade runt i skidspåret.

Det kändes bekant på något vis när jag ställde mig på skidorna och begav mig iväg, hemvant. Men när jag åkt cirka 300 meter konstaterar jag ändå att - mina stavar är för korta - jag har fått med mig för korta stavar från affären.

Dagens utrustning är ju inte ens i närheten av vad den var när  -
1. jag var liten tuva som hasade omkring på mina i det närmaste obrättade träskidor med läderbindslen.
2. inte ens med de moderna rottefällebindningarna och något smalare skidorna - med brätten.
för att inte tala om skillnaden av att åka i djupsnön, själv göra sina skidspår runt åkrar och ängar....

Dagens autostrada i skogen, hårda djupa fina fåror att bara följa... så vad är problemet kan man undra? Problemet är att jag är för gammal, jag har aldrig åkt i sådana spår, med sådana skidor, med sådana stavar.
Förr, då var skidorna långa, tunga. Stavarna kortare.

Mina nya fina skidor är korta, ser nästan ut som ett par barnskidor. Stavarna däremot ska vara  långa. Dagens åkstil är uppåträtt, ska vara skonsam för ryggen, säger dom - trodde jag. Men. Med dessa små klena saker på fötterna, som dessutom är halkiga som attans, upprättstående, baktung gump! Vad händer? JO, EXAKT. Pang bom på "svansen".... man faller raklång - baklänges. Ingen motvikt i skidorna heller, bara brak i backen, som en fura.

Nån sa. Att åka skidor är som att cykla. Har man lärt sig så kan man. Jo hoppsan hejsan. Men nu förstår jag, i går förstod jag....

Med mina kortare stavar, sådan längd som jag är van, så faller jag inte, jag lutar mig framåt - så som jag lärde mig redan som treåring. Det är sant - det sitter i ryggmärgen, bara man använder samma teknik som när man lärde sig alltså, då för över 50 år sen....

Kolla på de "stora" åkarna. En del åker som Mora Nisse och Tomas Wassberg, framåtböjda medans andra står nästan upprätt och skjuter på med sina långa långa stavar....
När jag återupptäckt tekniken, OM jag återupptäcker tekniken, då ska jag (kanske) skaffa mig längre stavar, nu tackar jag försynen att de byttes bort - nu vet jag att jag är på rätt spår...

Inga vurpor att rapportera från gårdagens resa. Dock är svansen något ond - fortfarande!

---

Helga vilodagen.

Vilodagen - enligt gammal god sed heter den dagen söndag.

Här kommer en bild på vår "söndagsvila".....

Just nu har jag en paus - mellan färgbytena - från grå panelfärg till vit fönster- och spaljéfärg.
Spacklingen av väggarna är klart, nästan all slipning  också (urk för slipdamm!)
Så nu är det snickerimålningsdags - innan taket ska upp....

Vad Käre Maken gör? Just nu vallar han skidorna!!
Sen, efter avslutad målning ska jag ut i spåret och vingla!!!!
Vi ska åka skidor, både jag och Käre Maken - skillnaden är att han åker och jag vinglar   :)

---

Vårt hem är i upplösning!

I går kväll rusade "rädd-att-flytta"-katten runt och skrek avgrundsvråål.....

Först på dagen hade jag packat ner prydnaderna som fanns på väggarna och på skåpen  i påsar, och bar bort. Sen på kvällen, bar vi ut köksbordet, tog ner gardinerna.
Tror jag det att rädda-katten avgrundsvrålar.
"VAD GÖR NI MED MITT HEM! Jag VILL inte flytta!"

Vi räddade kattmaten, in i vardagsrummet, där även köksbordet står. På lagom tittavstånd till TVn. Ett myrsteg från älsklingsfåtöljen, där man kan vila frukost-lunch-middag med fötterna på fotpallen.

Det är köksrenovering på gång, inte flytt, inte uppbrott, bara allmän oordning.

Jag är redan trött!

---

Eller, ska man inte erkänna sådana saker??

Käre Maken ska ju åka Kortvasa, jag har ju i ett svagt ögonblick bestämt att jag också ska glida omkring på snön...

Förra gången, för övrigt första gången på sissådär 20 år eller så.. (men det kändes som första gången nånsin) så skojade jag ju om att jag skulle falla på slätta backen - vilket jag ju gjorde! Käre (blivande) Maken bärgade mig med stor möda.

Idag hade kylan lagt sig så pass, så idag var det skidåkarväder i Boden. Isigt, skräpigt, halkigt, farligt i spåren. Käre Maken fräste iväg, han har ju lopp att träna för, han kan ju inte "baby-sitta" mig hela tiden...

Vet ni vad jag gör? Vinglar omkull - just det VINGLAR omkull - landar mitt på svanskotan. Å då tittar man sig ju naturligvis omkring! Var det någon som såg? Sen kommer uppstigningen!!! ........
Först kommer en yngre förmåga svischande förbi, tittar lite på gamla damen som ligger där. Konstaterar förmodligen att hon inte brutit nått!
Sen kommer en äldre man - han stannar och språkar! Jag talar om att jag inte kommer upp, att jag inte ens får av mig skidorna!
Så den äldre gentlemannen erbjuder sig att dra upp mig!!!  Tjohoo...
Sen åker jag faktiskt fyra kilometer, men - jag tittar noga ner i spåret, ser noga till att inte vingla mera... 

Men man ska kanske inte tala om att man inte ens klarar att åka på slätta slätta backen.... eller att man inte tar sig upp heller för den delen! Snacka om kärring!

---

Nu har jag sugit färdigt på giftas-bilds-karamellen!

Tusen tusen tack alla som gratulerat oss, till det nybildade bolaget "Herr och Fru". 
Frågan som osökt poppar upp  -  vad ska jag nu kalla "Älskade Sambon" här på bloggen?

Giftermålet som skulle vara en hemlig överraskning för våra respektive barn, blev till en jättemysig tillställning i dopkapellet i Hornsbergskyrkan på Frösön! Med nästan alla barn och barnbarn närvarande, (två söner fattades, en pga för lång hemresa, den andre deltog nog från sin himmel!)  Så här i efterhand kan jag ju bara konstatera att bättre kunde det inte ha blivit.

Jämtlandssången från orgeln, barnbarnen som deltog i klockringningen genom att trycka på knapparna. Efter den stämningsfulla och familjära högtiden intogs en  god middag på restaurang, och så bjöd barnen oss på en natt på ett av stadens finare hotell, med tillhörande stor frukostbuffe.

Allt på en helt vanlig måndag!
Men hädanefter blir den 22 december ingen vanlig dag utan vår bröllopsdag som jag hoppas och tror att vi ska få fira många många år framöver.....

---

NYSS, (4/1) när jag går in och ska titta på mitt inlägg - som jag alltså skrev för TVÅ dagar sedan, så finns det inte där.
Gör därför ett nytt försök!
(men publiceringsdag (1/1) och tiden stämmer? är det troll här???)

---