"Skyltsöndag"...
Åh, vad jag känner mig gammal när jag skriver det ordet! Som kommen från en annan tid.
DÅ, i en annan tid, då när man åkte spark för att titta i fönstren till de fyra affärerna i vår lilla by. Stå utanför och trycka näsan mot rutan. Önska det omöjliga.
När Konsumaffären plockat ner leksakerna från översta hyllan och ställt fram dem så lockande. Jag kan än känna igen känslan man hade i magen, suget efter att få äga dessa ouppnåeliga leksaker.
Speciellt minns jag symaskinen. En vinröd, batteridriven, av plåt.
Jag sydde redan då, trots att jag inte ens börjat skolan. Sydde för hand förståss. Men - även tyg var hårdvaluta. Så min lycka var total när jag fick klippa sönder min mormors gamla trasiga nattlinne som var rosa med små blommor på. Av detta skapade jag ett förkläde, med bröstlapp och knyten. Runt bröstlappen satte jag spetsen som fanns runt halsringningen på nattlinnet!
Tänk jag kan än i dag se skapelsen inne i mitt huvud, 50 år senare. Dessutom minns jag mycket väl att varenda liten cm av tyget kom till någon form av användning. Jag kan fortfarande minns känslan av rikedom, när jag sorterade bitarna och lade undan dem för kommande behov.
Det var nog där min snålhet när det gäller tyg började, ingen endaste mm får förfaras, behövs det inte nu så kommer det säkert till användning senare!
Så att få ha en symaskin var det absolut finaste en liten sexåring kunde önska sig. Men en omöjlig önskan, när inte ens tyg var möjligt......
Symaskinen ställdes tillbaks på sin plats längst uppe på hyllan efter skyltsöndagen.
Varje gång jag var till affären med mamma och pappa tittade jag på "min" symaskin. Drömde om allt jag skulle skapa, om.....
Så en dag var den borta!
Någon annan skulle få min symaskin.
Att mina föräldrar skulle ha köpt den fanns inte i min tankevärld, utan nu skulle den bli någon annans.
50 år senare, på hedersplats på en hylla i mitt sovrum!
Tänk er känslan när jag öppnade paketet på julaftonen och
DÄR VAR MIN SYMASKIN....
Behöver jag berätta att jag sydde otroligt mycket på den? Trots att det är endast övertråd så gör den någon form av öglor så tyglagren hålls samman. Jag har inte testat om den går, den pryder nog bara sin plats idag.
Och minner om det fantastiska, ofattbara.
Minnet som kommer till mig varje skyltsöndag....
Pjåller...
Man kan nästan kalla det jag håller på med för pjåller.....
När man har intresset men bristande kunskaper i html-kodning.
Men roligt ÄR det!
Andra BULLAR...
Nu ni - ska det bli andra bullar från Boden!!
Bort ska tungsinnet. Bort ska alla negativa funderingar. Bort ska tråkig design på bloggen.
IN med det glada.
IN med julstämning.
IN med lätta tankar.
...
Ta sig i kragen med andra ord!
NU får det vara nog med det här negativa tungsinnet......
.... snart, om en stund, ska jag hotta upp designen på bloggen, man blir ju låg bara av att titta på färgerna!
Patent och registreringsverket...
Dit vänder man sig om man vill ändra sitt efternamn.
Efter en kommentar av Tant Raffa på mitt förra inlägg, om att det ska vara så svårt att byta namn...... slår det mig.
NU begriper jag varför brottslingarna byter namn!
När man byter namn hos PRV tappar man all sin tidigare historik bakåt i livet. ALLA tidigare namn är raderade.
Bytt bytt kommer aldrig igen, kan man säga. Så heter man Thomas Qvick eller Lars Ferm, så heter man bara det. Punkt.
För dem var det ju toppen, men för mig som har rent mjöl var det minde kul.
Jag vill ju ha mitt "född: G****son" kvar.....
Återkommer i ämnet, mitt namnbyte alltså - just nu är det förnamnstillägg som är på tapeten...
Man kan ha efternamn som förnamn! Jo faktiskt, det är sant!
Det finns två kvinnor i Sverige som har mitt efternamn, ett son-namn, som förnamn! Betydligt fler män, men det kan man ju nästan begripa med -son tillägget.
Fast å andra sidan - så kan man heta Lingon också.....
I ett svagt ögonblick...
...lovade jag mig själv - och - UTTALADE högt det jag tänkte.....
Till vintern ska jag börja åka skidor! I alla fall hasa skidor.
Tills nu har det varit ganska lugnt, men nu snöar det, NU är det snö.......
Hjälp, nu kommer jag inte undan längre. Nu måste jag uppsöka skidaffären.
För - mina gamla skidor, de är minst 30 år gamla... minst!
I min lilla värld...
Snö.
Sen, snart, ska jag smyga mig ut på altanen och tända ljusslingan som är uppsatt, sen flera veckor tillbaka.
NU KAN JAG INTE HÅLLA MIG LÄNGRE......
Jag ska smyga tyst tyst.....
I min lilla värld har det varit kyrkböcker, passagerarlistor på Amerikabåtar mm mm som upptagit nästan hela min vakna tid. Ögonen har antagit samma form som dataskärmen. Fynden har inte varit så speciellt stora.
Jag har kommit i kontakt med åtminstonde två något äldre personer, som nästan var med och fått lite nya infallsvinklar i problemet MORFAR.
Jag har talat med två som är i min egen ålder, som också intresserar sig för detta - min bortresta morfar. Min morfar som ju samtidigt är deras avlägsne släkting, den enas farbror, den andres farmors bror.
Jag har med andra ord rört upp lite damm runt denne man!
Så har jag skolan, läraren mjuknade och godtog mitt arbete.
Med ett stort MVG, han var nog bara på dåligt humör.... :)
Namnbytet går åt pipsvängen, verkar det som....
SÅ - i min lilla värld har jag inte ens hunnit blogga....
Sågad...
Så känns det, itusågad.
Först sågad på mitten, sen tror jag delningen fortsatte en stund till.
JAG trodde att - byta namn var enkelt!
Hoppsan sa, inte ett ögonblick.
Men nu kan jag lagen om namnbyte i alla fall. Många paragrafer blir det. Många saker som man tycker ser enkla och naturliga ut är inte det i paragrafvärlden.
För att bevisa att mamma hette "det namn jag ville ansöka om" som ogift så beställde jag för 90 kronor ett utdrag ur födelseboken från 1923.
Där kan man läsa: Karin Margareta född **/6 1923.
Fader: Anders "med det önskade efternamnet"
Moder: Klara Jonsson
Föräldrarna vigda 3/3 1923, Karin M döpt 27/7 1923
I min värld så kan man då förmoda att var föräldrarna gifta och året var 1923 så hade fader, moder och dotter samma efternamn... men i paragrafvärlden förmodar man ingenting.
Alla gifta kvinnor skrevs fortfarande med sitt dopefternamn i kyrkböckerna, jag har ju gubevars läst ganska många senaste veckorna.... så jag tyckte det var solklart att mamma burit sin pappas namn. Nähää, inte alls.
Men alltså, det var inte det som var problemet.
När jag tänker rätt på saken så fattar jag fortfarande inte vad som är haken...
MEN
ALLTSÅ
OM jag byter ut mitt efternamn, så raderas allt bakåt ??? Det finns inte kvar något "född-namn" .
Så då kan jag inte ansöka om "föddnamnet" som mellannamn sedan....
Jag kan inte ansöka om moderns flicknamn, som mellannamn, eftersom mamman inte bar det namnet när hon var min mamma, utan då var gift och bar makens namn.....
-snurr-
Eller också, möjligheten att först ansöka om efternamn hos PRV om "mammas namn" och sen ansöka hos Skatteverket om pappans namn (mitt nuvarande) som mellannamn - nehej, det finns inte kvar för historiken är raderad...
bytt är bytt och kommer aldrig tillbaks. (Det som händer vid adoptioner, det som hände med mitt Johansson-namn när jag blev adopterad)
Snacka om snurr....
Sågning nr 2.
Hela veckans eller åtminstonde en halv veckas intensiva arbete vid datorn sågades jäms med fotknölarna....... Jag tycker fortfarande att mitt arbete är ett uttryck för MIN kreativitet, men det tyckte inte läraren utan han hade andra idéer..
Då är frågan, ska jag göra honom till lags och göra ett arbete som han gillar, för betyget, eller ska jag stå på mig ???
Mycket att fundera på nu....
Den unga bruden...
Den unga bruden sitter på kökssoffan i sina svärföräldrars stora kök. För dagen uppklädd i en svart enkel klänning, med vit spetskrage som dekoration som lyser upp det svarta strikta.
Det är en mycket betydande dag för den unga kvinnan, en dag som ska skilja henne från "den stora skammen" och ett respektabelt liv.
Den unga bruden kan inte längre dölja att hon är i omständigheter, att det är på dagen tre månader tills hon ska föda sitt barn.
Hon sitter där denna lördagseftermiddag och väntar på brudgummen. Han som är i skogen på veckorna och hugger timmer, 1923 är lördagar arbetsdagar så han har arbetat på morgonen.
Efter halvdagspasset tar han sin häst och beger sig hem de många milen genom skogen.
På kökssoffan sitter bruden och väntar.
Tankarna rusar genom huvudet.
Har han ångrat sig?
Har det hänt något?
Det värsta som kan hända är att hon inte blir gift.
Det får inte hända, han måste hinna hem i tid.
Visserligen så ska vigseln ske prästgården, men man får ändå inte komma för sent.
Så kommer han då in på gården med fart och fläkt. Rusar in och tvättar av sig lite, tar på bröllopskläderna.
Tar sin unga blivande brud med i släden och reser de två milen till Kyrkan och prästgården.
Så tur att det är i mars, isarna är farbara, då hinner de fram i tid.
De hann fram, min mormor blev en ärbar kvinna.
Hon behövde inte antecknas i kyrkboken som mor till ett oäkta barn. Skammen är avvärjd.
Hemma igen.
Man och hustru.
Svärfadern tycker att de i alla fall kan bjuda in grannarna på en kopp kaffe, för att hedra brudparet.
"Det ska inte vara nå kaffe" är brudgummens kommentar.
Det blir inget firande, det blir inte ens kaffe med grannarna.
Men den gravida unga kvinnan har två ringar på sitt finger.
Jag har hört...
..att släktforskning slukar ALLT....
I går morse, i niosnåret, var jag i skafferiet och skåpåt hårdbrödsmacka med endast smör på - sådandär "nödmat" som jag brukar kalla det när jag står och äter vid bänken, bara husman med smör.
En skiva, sen snabbt tillbaks till datorn igen.
Hmmm... fortfarande sugen, en till.??? ....
När jag rundar hörnet in i köket kommer jag på på vad som är fel...
JAG HAR GLÖMT ATT ÄTA FRUKOST!!!
.. inte konstigt att jag var sugen....
...släktforskande slukar allt, man måste ha TID tid och sen lite mera TID. Å bra ögon, har jag märkt
Jasså...
Igår hade jag tagit sats ända ner ifrån tårna. Laddat inför mötet med arbetsgivarens personalutvecklare och Af.
Å så ringer Af-mannen sig sjuk.
Det blev bara ett JASSÅ kvar. Och huvudvärk!
Förra lördagen...
Förra helgen hade vi en underbar skridskois här hos oss....
Nu är allt historia, men visst är det vackert!!
Mommas berättelse...
Min mormor var piga i en av byns finare gårdar i en liten liten by i Jämtland. Då var det kyrkans indelningar som gällde så nu är vi i Bergs socken, det är där berättelsen utspelar sig.
I byn fanns tre "finare" släkter vid den här tiden, med studerade manspersoner i, det var ju männens status som bestämde "finheten" då. Min mormor hade som tjugoåring rest från sitt trygga barndomshem i Haverö för att ta pigtjänst. Hennes huvudsakliga syssla var att ta personlig hand om kvinnan/frun i huset, som hade danssjuka. Två mil bort hade hon en syster, ytterligare fyra mil bort fanns hennes äldsta syster. Båda dessa var äldre än min mormor, och gifta kvinnor. En piga reste inte ens två mil för att besöka släkten, och släkten hade varken tid eller råd att resa.
Hur det gick till när mormor och morfar blev ett par får vi aldrig veta, bara spekulera. Han tillhörde en av de familjer med status, civilingenjörer i släkten, Uppsalastuderade farbröder. Tänk själv, dessa farbröder gick till Uppsala för att studera, då är studieviljan enorm.
Trots status så är nöden och arbetslösheten stor, kan man förmoda. "Finheten" och den höga familjestatusen hjälper inte ens dessa. Han, som vi hädanefter kan kalla A, får en biljett skickad till sig från Amerika. Landet av mjölk och honung. I Idaho har A en farbror som så att säga skickar efter sin brorsson, han skickar pengar till en biljett......
Men - nu har jag kommit av spåret. A:s resa tar vi sedan, jag behöver forska mera dessutom, många frågetecken tornar upp sig. Det som såg enkelt ut visade sig vara ett mysterium. Å jag som aldrig frågade !!!
Min mormor träffar i alla fall A, tycke uppstod. Redan där har vi krocken, pigan och hemmansägarsonen. Äldste sonen tror jag dessutom att han var.
Mormor blir gravid. A står med en biljett till Amerika.
I graviditetens tredje månad (3½) förlovar de sig. I graviditetens sjunde månad gifter de sig i prästgården. Något annat är inte tänkbart så påtagligt gravid som bruden är.
Inte ens tanken på att skaffa ett eget hem är möjlig, han har ju sin biljett. Sin resa betald. Han måste åka.
Alltså installerar han sin unga gravida hustru "hemma", på gården, i sin moders vård. I ett rum på övre våningen. De får en säng i bröllopspresent, en hemsnickrad utdragssäng. Det är det enda som är mommas ägodel i detta hus.
Så reser morfar A sin väg. Och blir borta.
Det jag nu kommer att berätta är det som momma själv berättade lite av, då, till mig när jag fött mitt första barn. Lite "moder till moder"-snack. Det man berättar därför att mottagaren "har varit där", fött barn. Det är möjligt att hon aldrig sagt något tidigare, för mamma Margot födde ju aldrig några barn, den speciella kontakten fick de aldrig uppleva tillsammans.
Min mormor är 25 år i juni 1923. Hon är Fru B......, det är viktigt.
Anders, maken, den blivande fadern har rest till Amerika för att tjäna ihop pengar för att kunna försörja familjen. De ska bygga ett eget hem i grannbyn, det som långt senare kommer att bli kommuncentra.
På lördagskvällen den 2 juni står mormor i sitt fönster på övervåningen i svärmoderns hus och tittar ut över byvägen där några av hennes forna vänninnor, från sin tid som piga, hennes enda vänner, drar förbi på vägen. Fnittrande, glada och glammande, de är på väg till kvällens dans. Momma berättar hur hon avundades dem, hur det sved i hjärtat, att inte få eller kunna bara springa ner för trappan och hinna ikapp dem... Hon öppnar fönstret och ropar, de vinkar till varandra, sen är det glada gänget borta i vägkröken.
Mormor har värkar, hon har haft värkar hela dagen. Det sliter och river. Hon är ensam. Den nio år yngre svägerskan - 16 åriga svägerskan har ingen förståelse. Svärmodern, som fött barn hela sitt gifta liv, yngste sonen är vid tillfället fem år, tycker att hennes svärdotter är en vekling. SÅ farligt är det väl ändå inte.
Ingen att fråga, ingen att ty sig till.
Senare, långt långt senare, fast ändå bara på söndagen, ut ur den röda skräckdimman föds så barnet. Då har barnmorskan kommit, en om möjligt ännu mer barsk och hårdhudad kvinna. Mormor var så slut så hon orkade inte mera, ville inte mera. Men si barnmorskan finner på råd, lägger sig över den stora magen och pressar på. Med den påföljd att allt brister i mormors underliv. Men barnet kommer i alla fall ut!
Läkare - nej.
Stygn - nej.
Det går säkert till sig, det brukar det! Var deras erfarna kommentarer.
Som hon uttryckte det till mig när jag fått mitt barn - "jag tror de har lättare för att föda barn idag"...
Sen kommer då barnsängstiden. Lindandet av barnet. Mormor motsatte sig att barnets armar skulle lindas in i "paketet". Så hon lindades "bara" från fötterna och upp under armarna. Sen fick momma ligga där och skämmas och få höra på allt som ska hända eftersom barnet inte var ordentigt lindat. Misskapt skulle hennes barn bli.
I en vecka, eller 10 dagar ligger hon där, stött stilla i den äkta utdragssängen. Med sitt gråtande hårdlindade barn utom räckhåll, på andra våningen. Svärmoder och svägerska tycker bara att hon är sjåpig, gnällig och besvärlig.
Hon berättade att hon smög upp en dag och tog några steg på golvet för att nå sitt gråtande barn. Och blev påkommen. Och fick sig till livs alla sjukor och åkommor hon skulle få i underlivet efter det. Sen vågade hon sig inte på något sådant mera.
Där låg hon i smärtan, i saknaden efter barnets far. Ingen anförvant att anförtro sig till. Ensam. Det var nog då bandet skapades mellan mor och dotter. Det var de två - mot världen.
Ändå visste hon inte då vad som komma skulle.....
MIN Mamma...
Min mamma. Min mamma Margot, som jag brukar kalla henne.
Jag är ju begåvad med dubbel uppsättning mammor och pappor.
Det blev så påtagligt när mitt personbevis för namnbytet anlände, det som behövdes för att bevisa vad min mamma hette som ogift.
TVÅ mammor och TVÅ pappor fanns där för mig! Har funnits, alla fyra är döda idag.
Nu räckte inte detta intyget för att bevisa min mammas flicknamn, mamma Margot alltså, mamma2. MIN mamma.
Hon har varit avliden så länge så hennes uppgifter finns inte inmatade i databasen.
Landsarkivet nästa. Landsarkivet i Östersund kunde ta fram hennes födelseattest, eller en avskrift. Tänk om jag fått en fotokopia av orginalet ändå. Men i alla fall, uppgifterna fanns att hämta.
+ bonusmaterial. Tycker jag. I de få raderna fanns en hel tragisk historia. En tidstypisk historia kanske, typisk för åren runt 1920 ..... min mamma Margot föddes 1923.
Den historia som kan utläsas mellan dessa få rader är följande:
Mormor och min okände morfar träffar varandra på sommaren eller hösten 1922, mormor blir gravid! I mormors förlovningsring har jag sett att de bytte ringar i juletid det året. Med andra ord - när hon upptäckte graviditeten. Den 3 mars 1923 vigdes de i prästgården. Sen vet jag inte när men jag vet att morfar reste till Amerika innan mamma föddes.
Mamma är född i juni..... hon föddes i den äkta sängen, det var väldigt viktigt på den tiden, men den äkta maken/fadern var långt borta .
Den "äkta sängen" stod i ett rum, uppe på övervåningen i svärföräldrarnas hus. Mormor hade med andra ord inte ens ett eget hem att föda sitt barn i. Hon födde sitt kärleksbarn med hjälp av sin stränga barska svärmor, sin unga hemmaboende svägerska. Långt långt hemifrån, med den tidens mått mätt - ingen egen familj till stöd och hjälp. Visserligen hade hon två systrar "i samma landskap" men ack så långt borta ändå.
Där föddes min mamma, i den äkta sängen, men i en sådan fruktansvärd ensamhet, utsatthet....
Här börjar berättelsen om en liten flicka som föddes 1923, av en gift kvinna, men ändå så ensam i världen....
Att sluta...
Idag hade jag "betygsprat" med min lärare.....
Det var väl i och för sig trevligt, men, om man får sitt betyg så betyder det ju att man gjort allt som ingår i kursen.......
Det betyder att kursen för min del är slut, finito....
fast jag "får" ju gå till skolan ändå, terminen ut ......
Jag vill hålla den kvar, jag vill inte vara klar.
Jag vill fortsätta leka skola!