Nybils känsla...
Visst är det lite nybilskänsla över den här bilden!
plasten kvar på "sätet" ....
plasten kvar på "sätet" ....
Ensam på filten...
Människan är då aldrig nöjd!
Jag har klarat min utmaning, jag är så glad.
Ändå så infinner sig ett visst mått av smolk i glädjebägaren idag när glädjen stillat sig lite......
Folkfest - fullsatt - tjejkompisgäng - arbetskamrater - grannar och vänner - mödrar och deras döttrar - idrottsgäng - listan kan nästan göras hur lång som helst.
Så var det i går kväll.
Tjo och tjim - i grupp. Men det är även grupper i den stora. Att vara ensam i en jättestor grupp, inte ha någon att prata med, fika med, ingenting. Det känns. Ensamt.
Det är då jag inser, ser, hur fruktansvärt ensam jag är.
Runt mig finns - ingenting, ingenting, sen kommer ingenting, sen kommer mina arbetskompisar som jag inte sett på 1½ år, och sen ytterligare ingenting.....
Skolkamraterna på komvux, jovisst, men man känner inte varandra, å lika där - alla verkar känna varandra sen förr, man har lektion sen stormar man vidare till nästa eller så hem till sitt. Grannar? Jodå, men .... alla har redan sitt nät klart, det är svårt att slå sig in, bli en betydande kugge i ett befintligt. OK, man kan ju vara en mindre betydande kugge,men då kan man lika gärna vara själv.. eller? Det jag syftar på är att vara efterfrågad. Alla vill vi ju vara efterfrågad, den som säger något annat ljuger.
Alla mina vänner, gamla vänner finns 60 mil bort. Sådanan där vänner som man "bara har". Mitt gamla sociala nätverk är lämnat kvar i Jämtland.
Mina barn finns 60 mil bort.
Att bygga ett nytt nät är inte enkelt, när man inte har den naturliga kontaktytan - jobbet. Jobbarkompisar, trivselpengar som ska "ätas upp" eller festas upp. Fikaraster, nonsensprat.
Det där gick jag och funderade på i går kväll när jag hörde allas prat med kompisarna. Alla fikafiltarna i målfållan, alla glada rop människor emellan.
Jag såg inte en enda människa som jag kände, varken personligen eller till utseende.
Man vänjer sig vid det, men ibland kommer insikten om den stora ensamheten upp till ytan.
Normalt så är det ju Älskade sambon och jag, det är vi två som gör sakerna ihop.
Men nu var det ju tjejernas afton - samboer göre sig icke besvär - så jag tog min påse och gick utanför området där sambon väntade med bilen. Den glada folkfesten fick vara för min del....
Det blir ingen glad folkfest när man sitter ensam på sin filt!
BILDBEVIS
Jag var där!
Med nummerlapp å allt!
Bara dé var ju en höjdare för en amatör.....
Med nummerlapp å allt!
Bara dé var ju en höjdare för en amatör.....
Hålla näbben...
TÄNK...
...om jag ändå kunde lära mig att hålla min näbb! Men icke, jag ska babbla på i alla väder.
OM jag ändå kunde hejda mig, så skulle jag kunnat levt kvar i förvissningen om att
jag ÄR duktig!
För själv tycker jag att jag gjort en bragd, som tränat upp mig så jag ska kunna gå FEM KILOMETER i kväll. Med mina förutsättningar är det snudd på bragdmedalj, för en annan person är det en klackspark. OCH eftersom jag tycker att jag är så duktig så kunde jag inte vara tyst nyss, utan skröt om vad jag ska göra - Å direkt så fick jag höra att det där hade hon minsann gjort många många gånger.
Gå Vårruset var väl inget märkvärdigt.
MEN DET TYCKER JAG!!
När jag gör det, jag som inte kunnat gå själv, som gått med kryckor och korsett, som tränat upp mig från noll meter till att kunna både gå och cykla "fram på stan". Jag som på egen hand lärt mig gå igen. Genom att höra på stegen, gå i snön för att se på spåren, med andra ord tränat på att gå utan att släpa foten.Som går "för egen maskin" nuförtiden, utan att halta, men linan är slak, nervsmärtorna ligger på lur hela tiden.
Jag har under hela våren gått gått gått, lurat kroppen genom att öka små små doser så jag kan gå FEM kilometer. Hela ofattbara FEM.....
Jaja, nu har jag ju inte gått än - men jag KAN gå hela sträckan nu, och Älskade sambon ställer upp och skjutsar, stöttar, lovar att plocka upp mig oavsett vart jag hamnar - gör att jag törs kasta mig ut. Törs prova.
Men visst önskar jag att jag kunde hålla näbben, för i vanliga människors ögon är en fem kilometers promenad inget att yvas över........
...det är bara jag som tycker det är makalöst märkvärdigt!
IDAG....
Idag går jag i mål!
Mors dag....
Åter igen - MORS dag.
Brev på posten x 3 från den ena. SMS från sydligare nejder (Kreta) från den andra. Kaffe och muffins på sängen från mig själv (därför att jag var uppe före både tuppen och älskade sambon). Mina döttrar kommer ihåg morsdag, mina döttrar uppmärksammar mig.
Senare på dagen...
Jag var ute på tomten och rensade det blivande potatislandet. Hörde en ordväxling mellan två flickor på gatan just utanför vår tomt. - "Åhh idag äre den förbannade morsdag, de kan hon då glömma". Hojtar den ena till sin kompis. Kompisen var något mera vänligt stämd för hennes replik var "Jag gav min mamma blommor igår". Sen kom en ordväxling där jag förstod att den förstas mamma tydligen inte skulle ha nån uppmärksamhet på morsdag alls. Hade inte gjort sig förtjänt... Jag tittade aldrig upp, jag vet inte vem det var, hur de såg ut, ålder. Min enda spontana tanke som mamma var, VAD har man gjort för att inte förtjäna sitt barns "komihåg"..... jag funderade ett tag på det där i landet.
Tänkte på mina två, som alltid har goda saker att säga. Som alltid kommer ihåg. Tänkte på änglabarnet, som kanske från sin himmel även i år viskade "Hej mor, det är bror".....
Sen när älskade sambon och jag fikade på altanen kunde jag inte annat än återge det jag hört - förundrat spekulerade jag i varför??? Vad har man gjort som mamma, som väger upp det goda som man ju ändå måste ha gjort i sitt barns liv. Sambon är mer klarsynt än jag, av erfarenhet kanske, - "Ja, hon kunde ju ligga hemma å va full t.ex." var hans kommentar..... så långt tänkte inte blåögda jag....Det är klart att alla mammor kanske inte fyller ut kraven, kraven som ställs för att betecknas som en "god moder" - Hela tiden runt omkring oss är det naturligtvis så. Barn som har mammor som inte håller mammamåttet. Så långt tänkte inte jag. Det är alltså inte stackars mammor, utan stackars barn....
Grannen på vår ena sida fick morsdagsbesök. Lite avundsjuk blir jag allt, där kommer barn och barnbarn. Lite lagom tjo och tjim på andra sidan häcken....
Grannen på andra sidan fick också besök, fast den mamman var inte hemma själv (!) men jag som är kattvakt såg att dottern varit dit! Å På tal om kattvakt så har jag vaktat katterna dåligt - den ene har varit "borta" sen i gårmorse, den andra har varit i slagsmål med min Månsa med påföljd att älskade sambon kastade en sko på honom! (Sen, efter en stund så går sambon över staketet, pratar snälla ord och släpper in honom i hans hus och ger honom gomat. Det är inte gott att vara katt och veta vad som gäller.....) Nu har katt nr 2 kommit hem, nu får grannen skynda sig å komma hem innan något mera inträffar!!
Det blev en bra Morsdag iår, inte så hemsk och frustrerande som jag befarade.
Jag börjar vänja mig vid att jag numera har två döttrar, och att deras bror är en ängel.
Ödets ironi...
...två "gådagar" kvar
fredag och söndag. På måndag smäller det, då går jag i mål!
Trodde jag ja.....
Nummerlapp har kommit, startkuvert med diverse information..... Jag är laddad till tänderna!
OCH - så har jag fått ont i foten! Ska ut och provgå lite sedan, jag som inte fegat ur en enda gång på min utmaningsresa. Trotsat kyla, snöstorm, ishalka, regn och rusk. Ska en eländig fot stoppa mig - å "fel" fot dessutom! Om det åtminstonde varit foten som har direktledning till den onda ryggen, men nej nej nej.
OHhh hemska tanke - kanske nya nerver som är på G. Näää så illa kan det väl inte vara, fast, smärtan är märklig, "nervig".....
Nejj jag vill inte ha ont - jag vill lyckas!
uppdatering: Nu har jag provgått foten, 1½ km, utan att egentligen stänga skon, så det inte ska klämma på den ömma punkten i hålfoten. När jag gick gick det ganska bra, NU är det ont. Elefantfot är på gång - dvs hela ankeln och foten svullnar (ödem). Mitt typiska "ont-i-ryggen-syndrom"
Om jag inte vore så väluppfostrad skulle jag svära en låång låång ramsa.......
Smygstart på sommarlovet...
I går hade jag en liten smygstart - på sommarlovet!
Efter det nationella provet i matte så känns det som om allt är klart och färdigt. Engelskan är klar, datan avslutas i kväll med middag "på lokal", å som sagt matteprovet är över..... Nu är det bara betygsprat som återstår, inga regelrätta lektioner. Så nu känns det som SOMMARLOV......
Så igår kväll smygstartade jag lite, började måla i tvättstugan. Man kan liksom lika gärna vara nere i källaren som ute - ute där det som högst kommer upp till tre varma grader, på hela dagen. I går kom inga regnstänk, men annars så har det regnat också. Till och från.
Jag har börjat måla rören i taket, de som just nu är ljusblå - riktigt babyblå...... Sen är det lite rosa på väggarna, lite ojämnt högt men ungefär en meter upp på väggen, så är där rester av riktigt brandgult (70-tal kan man fömoda), resten upp till taket är nån smutsgul färg. Det hela avslutas med illgrönt målat golv! Som flagnar, så det ligger i drivor, med olika grönfärger (förståss!) Det enda som är någorlunda bra är taket, det är faktiskt vitt, förutom de ställen där det är och har varit ledningar då förståss - där det är ispacklat för det suttit något....... Mitt sommarlovsjobb. Nu ska sambon lägga klinkers där, köksavloppet måste bytas, golvet måste förmodligen pickas upp en bit i ett hörn. Men det kan inte göra något ifall man börjar lite i andra änden...
dessutom - kolla toan! Mitt i röran......
Dörr på dass...
I går satte vi på dörren till nyrenoverade toan.
Vad det ser konstigt ovant ut. Å så har katten flyttat in från hallen med sin med kisslåda.
Det närmar sig, det närmar sig.....
....tjyvkik genom dörrspringan....
Vad det ser konstigt ovant ut. Å så har katten flyttat in från hallen med sin med kisslåda.
Det närmar sig, det närmar sig.....
....tjyvkik genom dörrspringan....
Uppnådda mål....
Om man har rimliga mål - kan man nå dem! I dag har jag nått ett av terminens mål. Jag har fått godkänt i engelskan. Vi har haft betygsprat, jag låg längre åt ett + än ett minus... Tjohoo...
Hade målet varit MVG hade besvikelsen varit stor, nu är glädjen stor i stället.
Man måste ha rimliga mål. Fast, om man ska gradera arbetsinsatsen så vet jag inte, för jag har verkligen slitit... Men man får inte betyg efter insats.
I morgon kommer elddopet - nationellt prov i matte, del 2. Å det jag inte kan idag kan jag inte läsa in under natten, så det får bli som det blir......
Så ont...
Trodde ett tag att det är något fel på mig. Men så blev min gårunda nästan lustfylld. Jag kunde nästan förnimma den där känslan som jag hört talas om. Endorfinkicken.
Jag har nu uppnått sträckan jag ska gå på Vårruset, går den elegant.
GICK den elegant ska man kanske säga. Nu har smärtan slagit till igen. I lördags gick jag och det var en pärs hela vägen. Kanske kanske de sista hundra metrarna smärtade det lite mindre. Söndagen (vilodagen) ska vi bara inte tala om - ont ont ont. I morse kastade jag mig ut igen, det måste ju gå - det går ju för andra, varför vill inte min kropp?
Ont ont ont - idag me´ - det enda stället i de nedre regionerna på kroppen som inte smärtar är fötterna! Tack till klokskapen som gjorde att jag köpte mina nya röda skor. Mina dyrgripar, de skorna som är det dyraste jag någonsin satt på fötterna. De är värda varendaste krona - varenda en av de dyra tusen! Men - varför gör det så ont? Jag har försökt variera, gå på morgonen, gå mitt i dagen, gå på kvällen. Näää.... Försökt inta värkmedicinen så den ska hinna verka i tid, nää. (jag äter ju värkmedicin dagligen, det är bara mängden som varierar!)
Jag börjar tro på allvar att det ligger i att min kropp VILL INTE röra sig, den vill ligga på divanen och inta praliner.....
Jag har nu uppnått sträckan jag ska gå på Vårruset, går den elegant.
GICK den elegant ska man kanske säga. Nu har smärtan slagit till igen. I lördags gick jag och det var en pärs hela vägen. Kanske kanske de sista hundra metrarna smärtade det lite mindre. Söndagen (vilodagen) ska vi bara inte tala om - ont ont ont. I morse kastade jag mig ut igen, det måste ju gå - det går ju för andra, varför vill inte min kropp?
Ont ont ont - idag me´ - det enda stället i de nedre regionerna på kroppen som inte smärtar är fötterna! Tack till klokskapen som gjorde att jag köpte mina nya röda skor. Mina dyrgripar, de skorna som är det dyraste jag någonsin satt på fötterna. De är värda varendaste krona - varenda en av de dyra tusen! Men - varför gör det så ont? Jag har försökt variera, gå på morgonen, gå mitt i dagen, gå på kvällen. Näää.... Försökt inta värkmedicinen så den ska hinna verka i tid, nää. (jag äter ju värkmedicin dagligen, det är bara mängden som varierar!)
Jag börjar tro på allvar att det ligger i att min kropp VILL INTE röra sig, den vill ligga på divanen och inta praliner.....
Ligger på badrumsgolvet....
!!!
Idag ligger Älskade Sambon och jag på badrumsgolvet! I ett varsitt hörn!
Inte nog med att vi ligger där - vi är arga också....
Ett gott råd till ALLA som någon gång kommer att använda våtrumssilikon - kolla tillverkningsdatum. Efter en veckas väntan på att det ska bli torrt, började vi kolla på tuben, "användes inom 12 månader från tillverkningsdatum" kan man läsa. Sen kunde man även läsa att den är tillverkad 2003! Så nu har vi legat i ett varsitt hörn på golvet och skrapat silikonfog, de som kommit kontakt med sådant vet hur klissigt det är...... dock är vår efter en veckas väntan på tork ungefär i konsistens som fönsterkitt.
Fy bubblans bananer, jag säger bara det.
Å viken tur att rörmokaren inte kunde komma i måndags....
Ska jag säga allt vad vi sagt om den som tillhandahöll tuben? Näää - tror inte det.....
Mig inte förstå....
Konstigt, märkligt, otroligt frustrerande...
Nu går jag ju, som bekant - 5 km varannan dag. Man skulle kunna tro att något av fettdepåerna skulle kunna försvinna!
Jag känner mig smärt och smal, vissa dagar i alla fall...
Tills jag kommer förbi en spegel!
Där i spegeln står en fet pluffsig valkig kärring!! Hon är så kraftigt byggd tjockkärringen så hon skymmer henne - den lilla smidiga - helt och hållet ....
"Om ni behöver ha tag på oss"....
Ett uttryck man slarvigt kastar ur sig? ??
I alla fall ett utryck man har när man reser bort, på semester t.ex..
I vår familj har uttrycket blivit förhatligt. Men vi använder det ändå. Så tänker vi förmodligen samma hemska tanke både den som säger orden och den som är mottar dem.
För OM sker ju aldrig.
Men hos oss har OM skett.
OM får aldrig ske igen. Ändå, eller just därför så meddelar vi våra närmaste våra resplaner, våra boenden på semsterresor, vi håller helt enkelt våra närnaste noga uppdaterade. Vi säger ingenting om det, vi talar inte om det - men - rädslan finns där. Vi låtsas som det regnar när vi säger orden, nästan lite i förbifarten .....
Blixten brukar ju inte slå ner på samma ställe flera gånger - brukar inte....
Dotter har rest på semestertripp med lilla familjen - "om ni behöver ha tag på oss bor vi på hotell ***...." stod det i SMS:et jag fick från Arlanda just innan de gick ombord på planet.
Jag vill inte behöva ha tag på dem!
Många tankar trängs idag .....
... det bubblar av djupa funderingar och känslor idag - en del måste släppas fria
Trodde "källartoans" tid var förbi...
Men ack vad jag bedrog mig......
Att dom på VVS firman inte kan begripa att "om vi tänkt" så skulle det finnas hemma.... *fnissar*
Men nu har tanken uttalats, nu har vi beställt de vikbara duschväggarna. Så nu är det bara att sitta och vänta "en vecka - tio dagar" som han sade!
Nu fick vi helt plötsligt all tid i världen, att fixa med inredningen, skåpen vi ska motera själv, lister som ska upp. Kanske t.o.m. dörren kommer på plats! Liite konstigt med toa utan dörr, kanske.
Nu har vi "en vecka, tio dagar" på oss innan rörkrökaren kommer....... så kan man även se det, att det blev lugnt och fridfullt här på badbyggarfronten.
Tid för annat!
Det närmar sig...
OHhh...
Det närmar sig - vårt nya badrum! Å då kan man snacka NYA. Det som är kvar av det gamla är - golvbjälkarna, innersta väggplankorna och dito tak. T.o.m. halva fönstret rök + dörren.
Igår kväll satte sambon silikonfogarna, nu ska bara tvättkomoden dit sen är det dags för rörmokaren att montera toastol och dra de synliga vattenrören.... tjohoo....
Det jobbigaste har inte varit stöket, utan - att ta sig nerför källartrappan för att nå toastolen på morgonen! Jag som nätt och jämt tar mig över en tröskel på morgonen.
Bilder kommer...
Det närmar sig - vårt nya badrum! Å då kan man snacka NYA. Det som är kvar av det gamla är - golvbjälkarna, innersta väggplankorna och dito tak. T.o.m. halva fönstret rök + dörren.
Igår kväll satte sambon silikonfogarna, nu ska bara tvättkomoden dit sen är det dags för rörmokaren att montera toastol och dra de synliga vattenrören.... tjohoo....
Det jobbigaste har inte varit stöket, utan - att ta sig nerför källartrappan för att nå toastolen på morgonen! Jag som nätt och jämt tar mig över en tröskel på morgonen.
Bilder kommer...
Tyst...
Det har varit oroväckande tyst på bloggen om min skolgång den senaste tiden. Näädå, jag har inte slutat! Fast jag känner mig väldigt slut. Slut som skolflicka, slut på orken, slut på minnet, slut på motivationen, slut på allt.....
Vi har haft olika prov, matteprov som jag klarat - faktiskt. Ambitionen var ju godkänd, får jag godkänt blir jag glad. Proven har hållit sig där, eller lite snudd på vg. Idag har vi skrivit första delen på Nationella matteprovet. ~ Sådär ~
Engelskan är en historia för sig, samma sak där - blir det G är jag nöjd. Supernöjd. Alla delarna i Nationella är gjorda. Ingen aning hur det gick! Andra prov har jag haft godkänt.
Jag hör själv vad det låter uppgivet - låter lite pust pust.
Glömde ju glädjeämnet, datan. Fotoredigeringen. Det har gått bra, är ju mera handgripligt. Inte så mycket att minnas "i huvet" utan där räcker det om fingrarna minns :) Prov i morgon.
Nu väntar jag bara på att det ska bli slut och klart nån gång så jag får göra något annat!
Ha sammarlov, odla i trädgården och växthuset. Pynta och pyssla. Sätta mig vid symaskinen och bara ge mig hän. Börja måla i tvättstugan.........
Åka ut med husvagnen å campa. Åhh, det finns hur mycket som helst som bara väntar på mig, bara skolan tar slut.
ps. nu snöar det inte längre, nu skiner solen! fast himlen ser oroväckande grågrågrå ut...
Vi har haft olika prov, matteprov som jag klarat - faktiskt. Ambitionen var ju godkänd, får jag godkänt blir jag glad. Proven har hållit sig där, eller lite snudd på vg. Idag har vi skrivit första delen på Nationella matteprovet. ~ Sådär ~
Engelskan är en historia för sig, samma sak där - blir det G är jag nöjd. Supernöjd. Alla delarna i Nationella är gjorda. Ingen aning hur det gick! Andra prov har jag haft godkänt.
Jag hör själv vad det låter uppgivet - låter lite pust pust.
Glömde ju glädjeämnet, datan. Fotoredigeringen. Det har gått bra, är ju mera handgripligt. Inte så mycket att minnas "i huvet" utan där räcker det om fingrarna minns :) Prov i morgon.
Nu väntar jag bara på att det ska bli slut och klart nån gång så jag får göra något annat!
Ha sammarlov, odla i trädgården och växthuset. Pynta och pyssla. Sätta mig vid symaskinen och bara ge mig hän. Börja måla i tvättstugan.........
Åka ut med husvagnen å campa. Åhh, det finns hur mycket som helst som bara väntar på mig, bara skolan tar slut.
ps. nu snöar det inte längre, nu skiner solen! fast himlen ser oroväckande grågrågrå ut...
SNÖÖÖÖ...
Det SNÖÖÖAR!!!!!
... och en stackars sädesärla trippar på gräsmattan....
... och en stackars sädesärla trippar på gräsmattan....
Att höra till - men inte....
I helgen har vi haft dotterbesök!! Min äldsta har varit här i dagarna tre. Så underbart roligt, å det som får mig att fundera lite extra är förmånen att få vara vuxen tillsammans med sitt barn - det är underbart....
Lilla barnbarnet, hmm lilla och lilla, "mommas lilla gryn" fyller fem till jul, men ändå - lilla barnbarnet var hemma hos pappan så vi här hade verkligen en lugn, tyst, slö helg. Vi vuxna. Allt har lite sin tid, barnbarns besök är ju "grädden" men då blir det så intensivt och stojigt så barnet/dottern kommer bort på något vis. Man får liksom aldrig prata till punkt.
Nästa gång, då ska vi ha stojbesök, hela familjen - mamma, pappa, barn. Nu hade vi en underbart loj helg.
Vi gjorde något som vi kanske inte kunnat göra om grynet varit med - vi satte oss i bilen och åkte den ca 15 mil långa resan - enbart för att titta på ett hus, en utsikt, en plats, en kyrka, en grav. En plats som jag inte längre egentligen hör till, men som ändå betyder mycket. Som jag hela mitt vuxna liv haft en relation till.
Min fd svärfars hembygd, historia, släkt, familj. Trots att jag inte bokstavligen tillhör den familjen längre så är det mina barns familj, historia - det är deras rötter ...
Kyrkan, den vackra lilla kyrkan ligger långt från allfartsvägen, syns inte ens från vägen.
Jag kan livligt föreställa mig hur det var då, då för alla dessa år sedan.... när jordbruken längs älven blomstrade, landskapet var fritt... den stolta gården med det vackra namnet, namnet som sedan skulle bli familjenamnet.
Jag har hört så många berättelser, om laxfisket, båtarna, vintrarna, vårarna, islossningarna, de ljusa somrarna ... när min fd mans pappa, fastrar och farbröder berättat historier från sin uppväxt. Och bastubaden - förståss.
Den "store" karismatiske fadern - Predikanten - Sträng lära. Lestadiansk lära. Hela hemmet som präglades av denne stränge djupt religiöse man, men som ändå "till vardags" var en klurig mjuk man. Humoristisk, men ändå sträng.
När min fd talade om sin relation till sin farfar så fanns där ett både och. Farfarn´s anda var övergripande, allområdande, men så fanns där alla kusinerna på somrarna, midnattsolen, friheten som bara barn kan känna.
Idag kan vi bara föreställa oss.... idag finns inget kvar.
Jag hade förmånen att för fyra år sedan träffa den siste av farbröderna, han som bodde kvar i hembyn. Det kändes lite pirrigt, jag som inte längre tillhörde "familjen". Jag och min sambo blev inbjudna och tillbringade en hel eftermiddag i Paulus sällskap. Han berättade små episoder, han bjöd oss på lunch, hans egenhändigt kokade laxsoppa, hans paradrätt. Han visade oss runt, berättade om olika platser, visade oss kyrkan som han varit med och renoverat. Han bjöd oss att stanna över natten, men vi var på väg hemåt, mot Jämtland. Semesterresan var nästan slut, ansåg oss inte ha tid!
Sen "slumpade" det sig ju så att vi flyttade upp till Norrbotten redan vintern därpå. Vår tanke var att återigen resa upp dessa mil och träffa honom igen, få veta mera historia om familjen, men ödet ville annat. Två månader senare, under våren avled han. Mitt nästa besök blev till kyrkan, till begravningen.
Det känns konstigt. Jag hör också dit - men inte. Det är en familj vars namn jag burit så länge, mina barn tillhör - men inte jag.
Stora funderingar...
Idag har jag stora funderingar. Som mitt föregående inlägg skvallrar om så har jag varit ute och krattat på morgonen. Krattning ger för mig en otrolig tankeverksamhet! Så idag har jag tänkt stora tankar, stora och svåra....
Vad har hänt med mänskligheten?
Vänner, "i vått och torrt", "ler och långhalm", "lätt och lett", finns inte de nu förtiden? Har alla fullt upp med sitt, "skiter väll jag i" mentaliteten breder ut sig.... Ensamheten breder ut sig.
Sådana vänner som släpper allt för handen och osjälviskt verkligen hjälper till. Som upprepade gånger, utan att förvänta sig något alls tillbaka, de som ställer upp för någon annan, känd eller okänd?
Just nu när jag skriver detta så kommer funderingen - är det där det sitter - hjältemodet har blivit publikt på något vis idag. Om någon "ställer upp" så ska det uppmärksammas och premieras, skrivas om, pratas om i radio och TV kanske. Hjälpandet har tagit så stora proportioner, snart kan ingen hjälpa lite i vardagslivet utan det ska vara gigantiskt stort, märkvärdigt......
MEN
Vart har vardagshjälparen tagit vägen?? Vardagshjälparen, den som alltid alltid kommer till undsättning i smått, ibland lite större, för den som får hjälpen kan det vara dagens räddning.
Är det helt enkelt så att - sen, inte just nu, i morgon, en annan dag, jag har inte tid just nu men det är klart jag ska hjälpa dig - har tagit överhanden? Det kostar helt enkelt på, det rubbar cirklar i ett redan väldigt tajt schema.
Så står man där en dag, man / vi / alla och kanske behöver den där vardagshjälpen själv. En skjuts till affären, en rastad hund, hjälp med en krycka, en skottad garageuppfart, en överraskningsfika, ett samtal......
Hjälper det att man för det mesta (jag skriver inte alltid, för alltid är kanske ett för starkt ord), men, nästan alltid är den som stormar till och hjälper till när man vet och känner på sig att det skulle behövas? Är den som inte tittar bort, och låtsas som ingenting. Är den som ser!
Hjälper det? Nej. Det gör ju inte det.
Då kan ju vän av ordning undra vad i hela fridens dagar jag babblar om, när det är osjälviskt hjälpande jag pratar om... det är skönt att hjälpa, javisst.
Men det är skönt att bli hjälpt också - utan att behöva be om det .. att ständigt behöva be.
När livet är knaggligt så ber man ogärna om hjälp!
Idag är en dag när jag inte behöver någon hjälpande hand, idag kan jag låna ut min, men det kommer andra dagar...jag vet.
Kan nån förstå ....
..varför det alltid - ALLTID - börjar blåsa när man har en lövhög som ska förflyttas?
"Ser" blåsten räfsan? Den kanske hör ljudet? Swisch swisch krafs krafs......
Så makalöst vackert...
Chicka damer...
...vart jag möter de chicka damerna?
Lustigt nog - på min träningsrunda.
Kan nån förstå hur det hänger ihop? Eftersom jag ännu inte (riktigt ) har uppnått samma ålder som de, så kan jag inte riktigt fatta hur man kan styra ut sig sådär för att motionera? För det är ju motionerar de gör!
Stassen, av senaste snitt, sitter perfekt. Å då snackar jag inte träningskläder utan vanliga byxor och nån elegant skuren jacka, nån liten piffig skafs mm.
Illandes rött läppstift fullbordar makeuppen - OCH - framför allt - detta tuggummituggande!!!
Jag har sett så pass många så det verkar inte vara någon tillfällighet...
Å så kommer jag då hasande, flåsande, flurig i håret, sprutröd i ansiktet - inte det minsta chick.....
Simskola...
..lite tidigt på säsongen kanske - men vart anmäler man de små liven till simskolan?
Välskräddade damer...
Välklädda, i "rätt" kläder...
Välsminkade...
Illandes rött läppstift...
Frenetiskt guggande tuggummi med framtänderna...
Gissa vart jag ser dem?
Gissa damernas ålder?
Seismologiskt utslag ...
Någon som kände den överhalning jorden gjorde igår morse? Vid ungefär tio i nio!
Kanske en trea i alla fall......
Vad som hände?
Jag sprang fem steg när jag var ute på min runda! Ojjojjojj... jag säger bara - jordbävning i stora mått. Det blev bara fem steg - blir aldrig aldrig fler - är inte så dum så jag gör om försöket! Om gåendet smärtar - då ska vi bara inte atala om vad detta gjorde.....
Tjoohoooo...
Nya bloggen är här!
Min blogg överlevde flytten.....
Min blogg överlevde flytten.....
Snart snart...
Snart - är snön borta på min gräsmatta.
Snart - har vattnet i växthuset sjunkit undan så jag får flytta ut mina plantor.
Snart - har älskade sambon kaklat våra badrumsväggar.
Mina röda skor ...
Idag upphöjdes mina nya röda till uteskor! Något måste ju prövas, jag får så ont av mitt gående. I fötterna! Lite i smalbenen. Trampdynorna, för att inte säga i trambdynorna.
Första 100 meterna med nya skorna var en plåga, pina. Det finns många avstickare på min runda, genvägar tillbaks till hemmet! Åh va det var nära att jag gett upp, men tjurkärringen tog överhanden.
Det måste ju gå! Andra kan, varför kan inte min kropp ge med sig. Den vill helt enkelt inte gå, så enkelt är det ju förstås.....
MEN - då har min kropp inte förstått att överst på den här kroppen sitter det en tjurskalle!!
Å vissa går dessutom ner i vikt när de motionerar - har jag hört :)
Första 100 meterna med nya skorna var en plåga, pina. Det finns många avstickare på min runda, genvägar tillbaks till hemmet! Åh va det var nära att jag gett upp, men tjurkärringen tog överhanden.
Det måste ju gå! Andra kan, varför kan inte min kropp ge med sig. Den vill helt enkelt inte gå, så enkelt är det ju förstås.....
MEN - då har min kropp inte förstått att överst på den här kroppen sitter det en tjurskalle!!
Å vissa går dessutom ner i vikt när de motionerar - har jag hört :)