(mamma) - Lena

LIVET...
       ...är som ett  sorts "löpande band", jag kan inte beskriva det på något annat sätt....

Det löper och löper och löper.
Det spelar ingen roll vad som händer i våra liv, det löper och löper....

Ibland säger vi att vi skulle vilja stanna upp, för att riktigt få känna glädjen som man just befinner sig i, i ruset.
Men,  det löper bara på.

Ibland tycker vi att det är långt fram i tiden något mindre behagligt ligger, operationer, otrevliga möten, - men så är de där ändå och vi bara förs framåt mot eländet ravinkant som väntar på oss.
För livet löper på.

Andra gånger, när man befinner sig i kris, sorg, elände, när man önskar att man bara finge lägga sig ner och uppslukas av jorden, om man ändå finge dö på fläcken, jag orkar inget mera.
Men nej, så enkelt är det inte att dö heller
- livet bara löper på - 

En timme, en dag, små små steg nästan lika omärkligt som när jorden vrider sig, hela tiden - så omärkligt förs vi vidare, framåt.....

Det spelar ingen roll om det är mot glädje eller sorg vi förs, det går med samma takt

Vi kan bara sitta där på livets löpande band och följa med och ta emot det livet bestämt att vi ska ha. Ibland brukar jag ställa  mig upp på bandet och protestera, men vad nytta gör det. Jag blir bara trött, det löper på i den takt och det sätt som det var tänkt från början ändå. Saktar inte ner, ökar inte farten heller...

Ibland hoppar jag av glädje, där på bandet, njuter av stunden som svävar förbi.
Med åren har jag insett att man ska ta stor vara på de glädjeämnen som kommer, riktigt njuta av dem.
För de svävar bara förbi oss där på löpande bandet....
Inget stannar kvar, egentligen, utan vi måste ta det när det kommer, leva med det, njuta när det finns, för allt i livet är bara till låns...

Vi kan bara nå det och känna och uppleva livet från vår förutbestämda plats på bandet, vi kan inte stanna upp, inte hoppa av och gå tillbaks, inte springa före... bara lugnt åka med på livets "löpande band"

---

Funderade just på det, idag, när jag var ute på min gårunda.
Jag har blivit allvarligt skadad, i huvudet!

Förr, skojade jag om att latmasken bitit sig fast, tagit en ordentlig tugga mitt i ryggen. Därför kunde jag aldrig motionera eller röra mig längre sträckor....

NU, har jag skadat huvudet, för i min hjärna finns det inget som kan hindra mig från att ge mig ut på min gårunda - är det gådag så är det -

Idag regnar det i Boden, 12 grader varmt. Så  vaddå?  - kvart över sju var jag rustad för promenad, med regnjacka och regnhatt ovanpå träningsoverallen. Redo för en stärkande rask promenad om 50 minuter.

Joo, jag vet... knäppt!

Som om inte det vore nog, mina återkommande raska promenader var annan dag, jag har börjat springa också! (mjae men jogga då) 
Nu har jag ju uppfyllt mina mål, måste ju ha nya. Så nu har jag uppfunnit en "springsten" ungefär efter halva sträckan. Vid springstenen förväntas MammaLena springa, jogga, hasa, med efterföljande flåsningar fram till vägkorsningen.
Jag minns ju än med fasa den jordbävningslika upplevelsen av de första joggstegen.  - 10 steg,  - ryggont,  - fotont,  - syrebrist.   - För att inte tala om hur allt fläsk och annat löst hängande hoppade och for.....

Nu ska jag inte försköna springandet - för det är på has/jogg-nivå. Men sträckan blir något lite längre för varje gång - och jag GÖR DET!
Idag hade jag två, nej tre joggsträckor.  - Springstenen,  - lite efter trottoaren,  - över bron. Måste sluta när luften tar slut !.... (Å det hoppar och far, allt löst hängande!)

Jag förvånas över mig själv, att JAG skulle bli beroende av träning? Fanns inte på min karta förut.

 

avskalat.... ända in på skinnet!
Och i vanlig ordning glömmer jag bort mig att hyreshusen har full insyn - när jag står där på bron i trosor och BH..... *fnissar*


PS. Behöver jag säga att jag tillhör kategorin
 
- ÄLSKAR REGN! -

---

... i mund!

???

Inte jag.

Men - om två timmar har jag förhoppningsvis återställt guldstatusen i munnen.....

Fint att bo på en liten ort, ingen större kö till tanis. Få se om den går sätta tillbaks, hoppas verkligen det för några pengar till tandläkaren hade jag inte tänkt avsätta. Fast - tugga vill jag ju... nästan lite konfliktartat detdär. Vill ha och ändå inte betala för det..!!!

---

Lite kallt, men uppehåll skulle jag skriva.... Så tittar jag upp och ut genom fönstret och ser att regnet kommit nu!  Nu är det ju såhär att något regn har vi inte beställt till kvällen - så det så!

Å ändå ska väl jag skatta mig lycklig som inte har några små barn längre som ska klä stång, plocka blommor, dansa små grodorna - i duggregn och snålblåst....

Men, jag kan inte annat än våndas med alla som gjort sig sommarfina och så blir det kallt kallt. Alla hembygdsföreningar som satsar stort inför midsommarfirandet, sommarens höjdpunkt, å så regnar allt bort.

Men - nu ska jag lägga sista handen vid midsommarmaten, grädda bröden som står på jäsning, trä upp räkor - kyckling - fläskfilé på spett, de som ska grillas, plocka fram sillarna och koka potatisen, potatisgratäng och potatissallad, sallad och "röror".
Sen, senare i kväll,  blir det intag av detta på altanen, tillsammans med våra goda grannar och hitrest bonusson.
Kanske får man sitta till bords med ullstrumpor och yllekofta. Men vad gör väl det, vi sitter ju under tak.
OCH, innanför strumporna och koftan kan man känna sig säker för herr och fru mygga.. eller om det bara är fru mygga som sticks??
Å så är ju regnet så bra för potatisen - den i landet!

TREVLIG MIDSOMMAR ALLA GOA VÄNNER!!

---

Grattis Thias, där i din himmel!
Här nere hos oss är det inga pussar och paket, kanske någon där uppe uppvaktar dig ändå.....
I alla fall så sänder "mor" varma tankar till sin lillgubbe idag, lillgubben som föddes för tjugonio år sedan.
Som just i detta nu fått kläder på, tittande sig förundrat omkring till den märkliga värld han kommit till.....

Så var det då, nu är inte...


Varför är födelsedagen så tung? Två dagar på året är sorgen extra tung, födelsedagen och dödsdagen.
Men varför ska födelsedagen vara så tung, den frågan har jag ställt mig de här åren.
Jag tror att det har att göra med den glädje som ett barns födelse ger, glädje och välgång ska följa dig alla dagar....
Man tror att allt ska vara, man har "stora planer", å så slås allt i spillror. Hoppet, glädjen, framtidstron, allt går förlorat. Krossade drömmar. 

Ja jag vet inte, men jag vet att det är en tung dag. I morgon är en annan dag, i morgon kan jag mobilisera nya krafter för mina kvarvarande barn, de barn som finns, som man inte får glömma för den som ligger bortom livet, som bara finns i minnet .....

---

Spänner hela kroppen.

VILL INTE.


Ändå kommer den, dagen,  vare sig jag vill eller inte , dagen som är en av två "ickedagar"

Dagen som var en sådan glädjens dag - som tappade all glans när barnet försvann.

I morgon kommer tankarna att finnas 29 år tillbaka i tiden, dagen då  lillebror föddes,  min son ......

---

Mina barns födelsedagar....

Jag tror jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen.
När de var små, i skolåldern, hade vi otroliga barnkalas i anslutning till deras födelsedagar. En dag mellan den 20 och 23 juni, den 21 undantagen. (eller nån dag tidigare i veckan pga hur midsommar inföll) Deras dagar är 19, 21, 24 och regeln var att ingen skulle ha födelsedag på "kalasdagen".
Vi brukar prata om de här kalasen än i dag, mina flickor och jag, minnas dem, återuppleva känslan. Njuta av att fått uppleva dem. Återuppleva känslan av sommarvärmen, saften, tårtan, glassen, stojet, stimmet, glädjen....
Av någon otrolig märklig anledning så var det alltid alltid vackert väder.
Det dukades långbord utomhus, lektes lekar och stojades i största allmänhet.  UNDERBART helt enkelt...
Alla tre fick bjuda sina kompisar, så det var en otroligt brokig skara, för det skiljer sex år mellan det äldsta och yngsta barnet. Jag har inget minne av att det var några föräldrar med, utan barnen skjutsades till oss och avlämnades till en viss tid. Om jag minns rätt så var det ett fyra timmars kalas....
Än idag kan någon av mina barns kompisar påminna mig om deras minnen från dessa födelsedagskalas.  Hur de lekte lekar där alla hade samma värde, stor som liten - alla barnen lekte tillsammans. Stor hjälpte liten. Brännboll, kuragömma....

Verkligen något att gömma i minnesbanken ..... både för mig, mamman, för födelsedagsbarnen och för de inbjudna gästerna!

Ett minne som jag den här veckan varje år tar fram och njuter av, samtidigt som jag är stolt över att ha fått ge detta minne till sina barn.

---

Uppnådda mål.

Visst låter det fint.

MEN

I andra änden, när man nått fram, målet är uppfyllt  
- vad ska man göra då????


Ställa upp nya mål?


Idag är en dag när jag inte vet vad jag ska göra.
Mina uppställda mål är nådda.
   - Jag har klarat vårens kurser på skolan,
   - jag har genomfört Vårruset,
   - jag har genomfört Tjejjoggen (nu i helgen i Sjulsmark)
Det var de mål jag satte upp tidigare i vår.
   - Dessutom är badrummet färdigt,
   - jag har målat i tvättstugan det som ska/kan målas nu.


Jaha, å VAD ska jag nu hitta på?

Hitta på nya mål - förmodligen....




.... jag har "snickrat" lite på ett i det närmaste omöjligt mål, faktiskt,
att börja åka skidor igen....

Vad kan det vara, tjugo år kanske, sedan jag stod på ett par skidor (nu snackar vi skidor på långsen), efter ryggoperationen har jag stränga order om att inte göra några övningar som kan innebära fall... att åka skidor innebär fall.
Jag vet, det var nog ett skidfall för sissådär 42 år sedan som är roten till mina ryggproblem,
skidor+brant backe+närkontakt med stor gran=livslång ryggsmärta!

Jodå, *fnissar* jag har varit och rekat i skidspåret,
där är en backe som verkar "farlig", men som den kärring jag är så kan  jag utan att skämmas det minsta lilla ta av mig skidorna och gå ner ....
isåfall - skulle lilla lilla 2,5 km slingan kanske varan nått för skidåkande Lena!!

---

...virvlar in med fart och fläkt på min gårdsplan. I famnen har hon
 - äggplantan Madonna -

"Är det här Momma  bor", frågar hon, "har jag kommit rätt?"

Å visst har hon kommit rätt vår kära bloggkompis Madonna.
Sen pratar vi, å så pratar vi, efter det så tittar vi i växthuset, utbyter några tomatplantor, dvs hon får två av mig för jag har ju fått en Madonna av henne.... sen pratar vi ännu mera.

Å sen, efter det så virvlar hon ut och iväg.....

Jag har haft besök av  "Madonna"

---

somnat på sin post!



...här snarkade hon också!    HÖGT....


Om jag säger som så, så kan det vara rätt besvärligt ibland att komma åt tangenter mm......

---

 

Varje gång, precis varje gång jag tömmer ur degen ur matberedaren tänker jag på hur det var här i vårt hus när vi köpte, innan vi flyttade in!

Vi hade aldrig varit hit i dagsljus, affären gjordes upp i november. Inflytt i februari.
En lördagseftermiddag i januari var vi hit och besökte damen som vi köpt av, hon bjöd på kaffe och bullar. Vi pratade en god stund och hade allmänt mysigt. Hon var mitt i packandet så det var ganska rörigt här, men även vi var i pack-och flytt tagen - så ingen tänkte speciellt på det....

Dagen efter vår tillträdesdag, första dagen huset besågs i dagsljus, gick jag glatt hit och hade med mig kaffetermos, en liter mjölk och en färdig macka från affären som ligger  två skutt härifrån......

- I kylskåpet gick inget ställa in, på bänken gick inget ställa ifrån sig, i alla fall inget som skulle ätas ......  Jag hade min macka och mjölkliter kvar i handlingspåsen....

Med fara för att någon vet vem damen är, men, så mycket lort, smuts och äckel har jag aldrig skådat. Till hennes försvar kan jag ju säga att hon förmodligen inte ser, skulle behövt glasögon. För - hon påstod vid efterforskning att hon städat ut sig.....

Så
Varje gång jag välter ur en bröddeg på bänken tänker jag på de bullar vi blev bjudna på i detta hus,  bakade av damen, mest troligt  på den bänk där jag inte ville lägga  min inplastade smörgås ens....

Min första dag gick åt till att skura kylskåp, frys och diskmaskin (jo exakt - diskmaskinen behövde skuras!). Skura diskhoar och bänkskivor, skura spis. Toan var en annan historia.  Som vi  inte tala om nu,

- för nu jag ska gå och äta en av mina nybakta bullar, som jag bakat ut på min skinande fina rena köksbänk!

---

Utomhus är det sju plusgrader. Något kyligt. Men det bryr sig inte tomaterna om - de blommar snällt ändå! Kommer just in ifrån dem, de behövde stöd - alltså har  jag  bundit upp dem.....

Fantastisk känsla, trodde aldrig jag skulle få uppleva växthuskänslan igen!!

Om man finge önska - önskar jag mig ett dubbelt så stort växthus!

Men jag är såå glad över mitt minimini....

och, det är så sant som det är sagt - alla växthus är för små, oavsett storlek!

---

 

De flesta talar om att bloggen är besvärlig, inlägg försvinner, kommentarer kommer inte fram, inloggningsproblem....

Å lilla jag - märker ingenting!

Antingen är jag ovanligt "fåhäv" som vi säger i Jämtland, eller blåögd, eller dum, eller alltihop. Jag märker ingenting!

Fast, kommentarer har ju kommit bort, faktiskt, men då har det berott på att mottagaren inte loggat in sig i det nya systemet, inte bekräftat sin flytt, men annars... näää

Inga inloggningsproblem, inga problem med att ladda upp bilder, inga publiceringsproblem....

Fast, jag har sen en tid tillbaka säkerställt mina inlägg under skrivandets gång... nu har det blivit en vana så jag tänker inte på det. Jag skriver, sparar som utkast innan jag förhandsgranskar, kan ju vara därför jag inget märker av att inlägg försvinner.

Dock  märker jag inget av den förbättring som skulle komma med den nya plattformen, inga nya finesser. 
Jag var däremot in på design och lyckades förstöra alla mina egna inställningar genom ett enda knapptryck!

Men som jag förstår så kommer finesserna senare, när alla bloggarna är flyttade och det börjar bära...

En annan sak som förvånar mig, som jag undrar över rättare sagt. Statistiken. Det är nästan inga besökare på min sida. Hälften av förut, å då snackar vi 10 unika. Tycker trots allt att det är klent, även fast man säger att man skriver för sitt eget stora nöje, men - ändå.
Förr kunde det var 15-20 unika varje dag. Var det den gamla eller är det den nya statistiken som är felande???



Bara att lugnt vänta med andra ord. Men vänta är inte min starka sida.....

---

Idag ska jag, trots min inställning till min arbetsgivare, åka de fem milen in till Luleå för att gå på "gardenparty".
Min arbetsgivare Samhall brukar varje år ha grill-lunch för alla anställda. Direktanställd och anvisad personal ska på ett trivsamt sätt blandas och trivas. Ska. Sen brukar det bli lite "vi och dom" över det hela, men nu ska jag inte vara sånn....

Jag ska i alla fall åka dit, träffa mina "gamla" arbetskamrater, klämma en och annan burgare, gå tipsrunda....
Det är inget speciellt fint gardenpartyväder, snarare långkalsonger på, men... Jag gillar ju vantludd i fikat!  (eller om det var betydligt tidigare på året vantluddet var acceptabelt, februari-mars-vårvinter, inte i juni)

Gratis ÄR gott....

Och att träffa arbetskamraterna väger upp, hoppas jag.

---

Sju grader och duggregn.

Tjugosju grader och strålande sol.


Jag hävdar att jag gillar sommarvärme, fast tjugosju är något för varmt, men tjugo i alla fall. 
Böljande vippande sommarkjolar, skira linnen, barfotafötter.......

Samtidigt så älskar jag regn!! När det regnar så sätter jag på stövlar och regnkläder och går ut!  Men då ska det nog vara sommarregn .... nähää, när jag tänker rätt på saken så gillar jag höstregnen också!

Idag hade jag sju grader, och gådag. Dubbla tröjor under träningsoverallen. Några små stänk på brotrappen när jag gick. Fem kilometer och femtio minuter senare - börjar det regna, samtidigt som jag sätter mig på bron för att ta av skorna.

Det kallar jag tajming!!

---

???
Ja, inte här - men - i samma landskap som jag bor. I Kiruna lär det snöa. Sverige visar verkligen upp sig i hela sin utsträckthet, med de olika väderförhållanden som kan råda. Torka, tropiska nätter - å så snö längst upp!

Här i Boden är det idag sex grader varmt, jodå varmt, det regnar lite lite. Eftersom det är mulet så kanske vi klarar järnnätterna, de brukar ju vara standard att det någon gång i början på juni ska vara frost. Men till och med det säkra tecknet har slätats ut numera...... växthuseffekt?

Förr, nu låter jag som en gamling  (fast? kanske jag är en gamling?) men i alla fall - förr - då var det vårvinter på normalt vis, sen blev det vår med kalla nätter, ingen hade ens en tanke på några utplanteringar av blommor. Sen kom juni med fina dagar men fortfarande risk för frost, järnnätterna kom som ett brev på posten runt den 6-10 juni. 
Sen - kunde man njuta av sommaren....
Vårarna är åt pipan, ingen ordning på värme eller kyla - inte ens posten kan man lita på, vaddå - brev på posten...
Tiden är ur led, med andra ord.

I morse uttalade jag (lite tyst) en viss husmodersglädje över det ruskiga vädret!!! Lite myspysselväder inomhus. Ja, för oss sommarlovslediga då förståss,  vi som inte behöver tänka på att gå ut, släpa sura  morgontrötta barn till dagis, släpa sig själv till något arbete....... Lyxhustruvarianten!  *fnissar*

Så nu har jag ätit lite frukost, tittat lite på morgonTV, läst lite i en bok. Gått omkring och funderat på vad jag ska göra med min dag. För det finns att göra, pyssla på med. T.ex. blomkrukor till källaren, alla saker som ligger på "fel" ställe som behöver komma hem, lite tvätt, måla färdigt i tvättstugan, mm mm. Alla tidigare dagar har tillbringats utomhus, så röran är total inne. Å då välkomnar man sådana här dagar, pjollerdagar. Om viljan skulle fattas, då kan man ta en filt över benen och krypa upp i soffhörnet med den påbörjade Camilla Läckberg deckaren - så det så....

Vi får se vad det blir .......

---

85 år.

Om livet velat annat skulle du idag fyllt 85 år.

Jag brukar även tänka på min mormor den här dagen, hon har berättat - fast egentligen var jag för ung och dum, höll jag på att säga, men oerfaren av livet kanske är rätta ordet. Det var ju lika med min mormor som med mamma, vuxenkontakten blev så kort. OM jag varit mer vuxen och kunnat fråga mera - hur det var, hur hon kände....

Min mormor var född 1898. Hon var verkligen en produkt av den tiden,  fast kanske inte egentligen, hon var bara präglad av den tidens tänk. Akta dig för män, de vill bara en sak! Och går man med på deras vilja, så blir man gravid. Så var tiden, så var verkligheten.
Och - mormor blev gravid, förståss! Giftermål ordnades i rasande fart, tre månader på väg i graviditeten, i prästgården - annat var  ju inte att tänka på när olyckan varit framme........

Det skulle kunnat bli ett vanligt äktenskap, flera barn. Men tiden - 1923 - var ingen god tid. Morfar reste till Amerika den våren, nästan omedelbart efter vigseln. Lämnade sin gravida hustru hemma i familjehemmet, där hon bodde i ett rum på övervåningen. Med en sträng svärmor som härskade i hushåll och ladugård. Makens yngre syskon bodde fortfarande hemma. Jag kan föreställa mig den 22 åriga gravida unghustrun, långt hemifrån sina egna föräldrar och släkt, sittandes på kammaren och vänta på Amerikabrev. Ung, ensam, gravid, sittandes på denna gården som var en av de mest betydande släktgårdarna i byn.

Mormor har berättat om förlossningen. Hur hon plågades i flera dagar, hur hon stod i fönstret sent på kvällen och såg sina forna vänninnor gå efter byvägen mot kvällens begivenhet - logdansen, hur hon vinkade till den, hur ensam hon kände sig. Utlämnad till en svärmor som fött många barn - som tyckte mormor var en vekling som klagade.
Samtidigt så kommer tanken till mig nu, det var ju första barnbarnet som skulle födas! 
Fast, yngsta barnet i huset var endast 5 år, generationerna gick nästan ihop, det var nog mest troligt att det var endast en mun till att mätta. Trots rikedom och storbondehemman.

Så föddes då mamma, den 3 juni, på morgonsidan någon gång. Mormor berättade om fågelkvittret hon hörde genom det öppna fönstret, när hon äntligen äntligen blev lämnad ensam med det lilla barnet. Sårig, trasig, ensam, förtvivlad. Ingen att fråga. Ingen att glädjas tillsammans med. Dottern lindad från fötterna ända upp till huvudet, för hon skulle ju bli rak i armar och ben gubevars, dottern lagd i en säng långt från mormors säng. Hon såg henne inte ens, men hörde hennes skrik. Och stiga upp var inte att tänka på, nej ligga i barnsäng i minst en vecka. Glädjeämnet, räddningen var den 17 åriga svägerskan, utan Märta hade det aldrig gått enligt mormor.

Så var det i Jämtland, i Skucku, denna morgon för 85 år sedan. Glädje, men samtidigt en sorg över att inte ha någon att dela glädjen med - barnafadern på andra sidan jorden.

Morfar kom aldrig hem igen, mamma träffade honom aldrig.
Mormor gjorde något som hon skämdes över resten av sitt liv. Hon skilde sig. 1928 var det en skam så stor att vi inte kan föreställa oss den.

Mamma och mormor flyttade från den stora betydande gården, till skolans tjänstebostad  i granngården. Mormor blev vaktmästare, sen även skolbespisnings"tant", försörjde och fostrade mamma ensam.

Mormor såg aldrig åt en man mera, levde helt ensam fram till den dag hon dog - 75 år gammal.
Hennes enda barn, hjärtebarnet, hennes ljus i livet - mamma - blev sjuk när hon endast var 43 år, mormor var den som vårdade henne in i det sista.

GRATTIS MAMMA, jag önskar du fanns här idag. Att vi fick ha ett brakkalas med tårta och ballonger.
Eller - åtminstone att jag har kunnat besöka din grav. Inte ens det går....

Men - du ska veta att jag tänker på dig idag....

---

På håll ser jag en mamma och en liten pojke, 10-11 års ålder kanske. En sådan där förvuxen ranglig lintott. Det är så pass långt håll så jag ser bara hans rörelser. Han flamsar på, sprattlar med armar och ben, visar sin  mamma något.

Han påminner så otroligt om min Mathias när han var i den åldern - han flamsade omkring ibland, precis sådär....rörde sig exakt så.

Först småmyser jag lite, fnissar, ler igenkännande - sen griper sorgsenheten tag i mig.... 
Sorgen kommer som ett bedövande slag. Svart och tung.

Bara för att jag såg en liten pojke på vägen.....

---