(mamma) - Lena

Adventsljusen börjar sprida sig i kvarteret.  Lugnet lägrar sig. Jag tänkte säga att det blir legitimt att "gå i ide" men - kom på att "en god husmor" ska ju nu inleda sitt städraseri!
Inte jag, jag känner mig som tjuren Ferdinand - jag sitter lugnt och, inte luktar på blommorna men tittar på ljusen, myser, dricker lite glögg, myser lite mera.
Jag har för länge sedan lagt ner allt detta med städandet, av naturliga skäl, jag vet att det blir jul ändå. Vare sig man vill eller ej, och då har jag valt att välkomna julen utan att för den skull "ha ihjäl mig" i städsvängen! Dessutom så är det ju mörkt nästan hela dygnet, släck lyset och tänd ett ljus i stället, vem ser om det inte är nystädat? Möjligen du, men säg inget så löser det sig!

Ett tips för den "som inte kan städa" eller för den "late" eller varför inte tips till den smarte!

Leta upp din favoritplatsplats. Sätt dig där (eller ligg om du är sängliggandes mesta tiden!)
Kolla upp hur stor din synradie är.
Städa ihop "det värsta" inom synfältet.
Pynta med dina favoritprydnader.
Tänd ljus - och mys - njut!

Vinsten är att du orkar njuta av det vackra och stämningsfulla ......

Att hålla en muntlig revovisning inför sina klasskamrater är något man gör med blandade känslor. Samtidigt så har jag levt med mitt "ämne" så länge så det är med sorg jag lägger undan det. Nu kan jag inte fördjupa mig mera , inte hitta nya saker att säga och berätta. - Fast - mina sista dagar har inte gått åt till att öka på utan snarare minska informationen. Det ska ju hållas inom given ram! Och jag har ju så många ord som vill ut! Exalterad kan jag till och med bli!
Nu har jag i alla fall redovisat, talat i bara fem minuter för mycket, inte svimmat, inte kommit av mig - sagt lite fel men det gör inget. Församlingen log ibland, fnissade stundtals, ingen somnade, ingen gäspade....... 

 - så nu är bara frågan - vad tyckte "fröken".....

..att jag är lätt att tillfredställa!

Ja, nu ska vi inte vara på dé viset - såhär på söndagsmorron!  Vad han menar är att jag inte har så stora krav på glädjeämnen här i livet.

Jag är så glad, nöjd, jag tycker det är underbart - vilket jag talat om för honom flera gånger de senaste dagarna.
Vi har hittat källan till vår dåliga lukt i källaren!!! HURRA. Det är underbart. Vilket jag påperkar lite varje dag. T.ex. när jag öppnar källardörren - så "snusar" jag neröver trappan och känner ingen lukt. När jag öppnar kastrullskåpet i köket utbrister jag i lovord över avsaknaden av lukt.

När vi köpte det här huset för några år sedan, var det det mest skitiga jag skådat. "Tanten", fd. ägaren, hade nog förmodligen städat, med hennes mått mätt och med den syn som hon har - kanske. Vi var tvungen att städa oss in, det som inte gick skura bort målade jag över! Det luktade illa i källaren, det stank, men hela huset stank (cigarettrök blandat med lort!) så man kunde inte skilja ut varifrån lukterna kom. Efter ett tag så konstaterade vi att den värsta lukten ändå kom från källaren, vilket hade till följd att källardörren måste vara hermetiskt tillsluten annars luktade det i hela huset. En sursöt äcklig lukt.
I fjolvinter tog vi ut ett källargolv och hittade en fukthärd som heter duga, klinker lades och friden och fröjden lägrade sig. Det luktade lite, men det fanns säkert kvar i väggar och tak konstaterade vi.... I höst kom lukten tillbaks, svagt svagt, men ändå. Den fanns kvar. När man öppnade källardörren kunde den förnimmas, i kastrullskåpet i köket har det luktat instängt och "illa" - samma lukt men man undrar ju om man fått fel på näsan när man kopplar ihop lukterna.

NU har vi  (läs jag) hittat källan. Vi har en dusch i källaren, med ett avlopp som inte är kopplat till något vattenlås. Förre ägaren var en "fort-men-fel-Kalle", och  han har byggt en dusch med avlopp direkt ner i dagvattnet!!
Planer på åtgärd har funnits från vår sida, material har införskaffats att bygga om. Man kan bara inte ha det sådär.

Men min luktjakt har varit konstant, jag har stängt dörrar, försökt lokalicera källan. Avgränsat och luktat mig fram -  till "duschrummet" i källaren. Efter att funderat en stund på den märkliga kontruktionen av avlopp så  täckte jag helt enkelt över avloppet med en stor hink, "tätade" det med andra ord. YESS - ingen lukt mera!!  Efter några dagar - panik igen - det luktar -  då visade det sig att hinken kommit på sned.  

Så nu går jag omkring och myser, i min luktfria källare. Tänk vad man är lätt att tillfredställa ändå!

Jag har inte tänt den sedan två veckor monterade ljusslingan. Avtalet, mellan Älskade sambon och mig, var att vi skulle gå halva vägen var. Jag ville tända direkt han ville vänta till 1:a advent. Då enades vi om mittimellan dvs. idag den 22:a!

.



Yippie.... HURRA!
Dessutom kom det en by med julesnö för att förstärka min adventskänsla

Jag önskar att jag vore 20 år igen.

När man är tjugo år har man svaren på världsproblemen, man kan allt inom alla områden. Man är i det närmaste odödlig - perfekt.

Ju äldre man blir desto mer inser man hur lite man vet, hur obetydlig man är i det stora sammanhanget.
Ju mer jag läser (dvs. går i skola), desto större inser jag att mina luckor är - men samtidigt så ser jag sammanhang som varit osynliga för mig tidigare. Varje dag har jag någon aha-upplevelse. Inte stora men sådär att man hummar lite för sig själv och konstater att  jamenjustja - så är det ju, självklart!

Idag har vi börjat med vår muntliga redovisning i svenskan, den muntliga delen som ska räknas ihop med nationella provet. Tre litterära epoker har vi fått oss till livs hittills, verkligen till livs! Så bra, så duktiga. Min redovisning ska ske nästa onsdag, min epok ligger som nyfallen snö runt mina fötter - huller om buller, kaos.
Men - inte panik. Nejdå, av någon lustig anledning så blev jag bara så lugn när de tre första gjort sitt. ???? Trots deras otroligt fenomenala framträdanden så blev jag inte panikslagen? Jag ska bara samla ihop mina spridda kunskaper, lägga dem i kronologisk ordning, kanske hitta något pikant att säga om någon av mina författare - sen är det bara att köra. Jag är nämligen inte rädd! Att jämföra med den tvärsäkre tjugoåringen, så har jag distans till det jag gör. Jag ser att de andra är minst lika nervösa, jag vet att om man bara gjort sitt arbete så räknas det också väldigt långt. Nervös, staka sig, komma av sig, tappa tråden, bli röd på halsen, nästa få svimningsanfall - det händer alla. Det hände den förste idag, han var så säker - så cool - å vet ni att han blev svettig i pannan och på flinten! Han var också osäker.
Det gäller att vara påläst helt enkelt. Så nu ska jag läsa på min epok, mina epoker. Naturialismen och Realismen. Hitta något lite lagom pikant!

Å ni.
Jag är så glad att jag inte är tjugo år längre, jag är så glad att jag inser att det förmodligen inte finns några svar - i alla fall inga tvärsäkra, inget svart eller vitt. Att man duger som man är, bara man gjort sitt bästa så räcker det långt. Alla kan inte var först och bäst, men alla kan försöka, alla som försöker har nått väldigt långt i sin personliga utveckling.

Sen sätter ju jag snällhet högt - men det är en annan historia!

Jag har totalt tappat farten, gör ingenting, vill ingenting...

Men för att rycka upp mig lite så var jag ute och tog några vinterbilder på vårt hus, inför julkortet som ska förfärdigas - av mig detta år! Sambon skrev julbrevet förra året så om det ska vara rättvist så är det min tur iår. Måste säga att det känns lite motigt just nu, men bara jag kommer igång så löser det sig nog....

Så här såg det i alla fall ut klockan tio i morse, solen lyste lite svagt just ovanför horisonten......

    

      Här såg det mysigt ut, då var det sämre i växthuset.....

    

Hur kan det komma sig att FEM timmar är för lite tid?
Trodde väl aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle utnyttja hela tiden - och så visade det sig att tiden var för knapp! Om man bortser från att jag inte hann klart, men det gör inte den som rättar provet, men jag kan i alla fall tycka att min berättelse blev bra. Fast något rumphuggen. Eller artikel då, för det var en artikel jag skrev. Om dröm eller verklighet. Ingen konst för en sånn som mig jag som rör mig i gränslandet varje dag ;)

...märker jag.
NÄSTA gång, nästa måndag ska jag ta kort på vidundret! Låta sjukgymnasten ta kort på mig innuti kanske...

Det är en "byxa" som man fyller med luft, som sedan kramar/masserar från tårna och upp så långt som byxan räcker. Den här varianten är från tårna och upp under armarna. Tanken, syftet är att man ska aktivera lymfsystemet och sätta igång det naturliga flödet. OM det fungerar på mig är tveksamt, min krämpa är inte riktigt den rätta för den här metoden, men den kan vara värd ett försök. Mina lymfbanor har varit på dränage förut så de kanske känner igen sig!? Mitt problem när jag ligger i rymdbyxan är som sagt att jag får kramp i fötterna och måste snabbt som ögat kravla mig ur. Dra upp blixtåset och åla mig ur så foten kan spännas... Panik - stavas det.


NU SKA JAG gå till skolan, möblera upp min arbetsplats, dvs hitta igen en stol som funkar för mig att sitta på i fem timmar, och skriva nationellt prov i svenska B.
Det ska bli såå roligt, jag riktigt längtar. Har packat frukt, kokat kaffe, packat tröja ifall det är kallt i aulan, lagt ner inneskor, sura karameller, jammen ojj PENNOR förståss och suddgummi! - så nu kan jag gå med glatt humör!

Idag har jag varit till länssjukhuset i Sunderbyn och provat  "rymdbyxan" igen! Funkade inte så bra idag, jag får kramp i foten, fel fot - den friska foten, så behandlingen fick även den här gången avbrytas! Nytt försök nästa måndag!
Vägarna här är halkiga, väldigt halkiga. Trots att jag har fyrhjulsdrift, ABS och dessutom mångårig körvana på vinterväglag så kände jag en viss osäkerhet. Om man finge vara själv skulle det kanske vara en annan femma, men rätt som det är så kommer det nån blådåre svepande....
Mötte fyra ambulanser, två med blåljus på, så helt säkert var det tydligen inte att färdas.....

Nu är det söndagkväll, en lugn och fridfull helg ligger bakom oss.
Vila har varit ledordet.
Så nu är jag pigg och utvilad.
Pigg och full av förväntan inför det nationella provet jag ska göra på tisdag. Jag som aldrig varit med om något sådant, tycker det ska bli så spännande. Tänk att skriva i fem timmar!  Bara det verkar utmanade, och nytt. Jag försöker läsa i häftet vi fått, försöker läsa in nya saker i det som står där.....
Älskade sambon är fortfarande hemma på tisdag, han åker inte förrän på onsdag denna veckan, så då får jag någon att prata med på kvällen efter skrivprovet. Antar att jag har mycket att ventilera efteråt...

Sen har vi haft krigsövning runt knutarna hela veckan men mera intensivt i helgen. Nordic Battle group har sin slutövning här uppe i norr. Av någon anledning så har de patrullerat runt vårt lilla villakvarter. Först när jag såg dem så var det 6 - 8 "gubbar" med dragna vapen som smög bortöver  -  sen har det kommit stora tunga fordon med långa antenner och gubbe uppstickandes med draget vapen, två och två har dom kommit - från början varannan timme, sen bara nån gång då och då. Så nått "farligt" är det allt på ödetomten där dagis stod i andra änden av vår gata...   ;)  Men nu tror jag oroligheterna är över, för helikoptrarna och stridsflyget är också tyst.  Jag förmodar att de har rett upp oroligheterna.

Så har vi fått litelite snö.

Dessutom - har jag lovat Älskade sambon dyrt och heligt att inte tända ljusslingan som vi satt upp på bron/altan nu i eftermiddags. Inte tända än.  Han vill vänta till 1:a advent med att tända - jag kan gärna tända nu.
Vi har kommit fram till en kompromiss - den 23:e på kvällen, 23/11 alltså!

YESS, jag älskar julens pynt och alla ljusen, stakarna, stjärnorna..... numera tycker jag om julen, ser fram mot den!

Idag är det fredag. En god husmor städar "sitt" hus på fredagar. En ännu godare husmor planerar en god måltid att välkomna Älsakde sambons hemkomst efter några dagars tjänsteresa. Sambon har bortavaro i tjänsten inplanerat i varje vecka fram till jul, nytt sen han fick nya jobbet.
En god husmor?  Vad gör hon mera?
Jag antar att jag inte räknas dit, för, jag har tagit sovmorgon - med kaffe på sängen. Jag har titta på Nyhetsmorgon på TV, jag har varit på Bloggpromenad. Jag har suttit vid fönstret och titta på snön som fallit utanför fönstret. Jag har helt enkelt haft en lugn och skönt avstressande morgon. Dessutom har jag bestämt mig för att ta skolledigt idag, nänä inget skolkande, jag har inga lektioner men skolarbetet fortgår ju alla dagar ändå. Fast inte idag - idag är min lediga dag har jag bestämt.
Jodå,  jag ska nog fixa lite städ - sen.
Jodå,  jag ska fixa nått gott tills Älsakde sambon anländer i kväll med flyget, vid 19.30 ungefär.
Men framför allt så ska jag insupa lugnet och hämta kraft i det. Ladda om batterierna helt enkelt.

En god gärning har jag i alla fall gjort på morgonen - i morgonrock - var jag ute i snövädret och fyllde på fågelfrön!

Nu dalar snöflingorna ner igen - så där underbart vackert och stämningsfullt - och rofyllt!


*******************
tillägg:
Hmmm... nu har de rofyllda flingorna övergått i snöblandat regn - man kan inte få allt ;)

Jag är så trött.
Det gick ju bra på redovisningen igår, idag fick jag omdöme för den redovisning jag haft i svenskan tidigare.
Ett bra omdöme.
Jag orkar inte glädjas ens. Jag undrar lite förstrött vad de grundar sina omdömen på?
Det är ju lite sorgligt, för glädjeämnena är ju ganska få så man tycker man skulle kunna få känna sötman av de karameller som ändock kommer i ens väg.
Trött och uppgiven. Det är den enda känslan som infinner sig.

IGEN.
Kan man kanske uttrycka det. Jag har som sagt mycket omkring mig just nu som pockar på - bland annat skolarbetet.
Muntlig redovisning med början idag. Jag har haft tid på mig att samla material, men så kom ju testamentet imellan liksom. Sammanställningen och testandet om historien skulle hålla har varit gruvligt eftersatt lindrigt uttryckt. I morse var jag uppe med tuppen och knackade ner det sista, läste det högt för mig själv samtidigt som frukost intogs. Tog tjuren vid hornen och stegade iväg mot skolan. Hade en svag förhoppning om att kanske få vänta till nästa lektionstillfälle, på torsdag.  Men så flög f**n i mig när vi satt där. Jag tar det NU, det får bära eller brista. Jag hade inledningen klar för mig, sen hade jag innehållet i huvudet, sen var det bara att låta munnen gå.......

Yiippiii - det gick.

Och vet ni vad det bästa är? Nu har jag det bakom mig, så nu kan jag fokusera framåt, mot Realismen och Naturalismen.  + Nationellt prov i svenskan. Men det blir inte till att vila på lagrarna, måste prestera ett referat tills i morgon.

Men jag la i alla fall ett VG+ till de andra omdömena i SH, så med lite tur så kan jag överbrygga bottennappet på  sista skrivningen.

Den 4 november 1972 gifte jag mig, 19 år gammal. En dag av glädje, förväntan, lycka. För mig var det stort att bli fru. Jag tog min makes efternamn, jag fick en helt ny identitet.

17 år senare var skilsmässan ett faktum, nästan exakt på dagen 17 år. 
Under tiden jag var gift så infogade jag återigen mitt flicknamn som mellannamn, det blev enklare så i mitt arbete. Mitt "nya" namn var ett mycket  ovanligt namn och skapade problem när jag presenterade mig, "folk" jag hade att göra med kunde inte placera in mig i rätt fack.
Senare när alla tre barnen slutat skolan fann jag ingen anledning att behålla mitt "giftasnamn" utan tog helt enkelt bort det och har nu mitt flicknamn.

Om en tanke på att återigen byta - infoga ett nytt namn - ex. mammas flicknamn för att ge henne den uppskattning hon inte fick av mig när jag var ung, eftersom mamma hann avlida innan jag var vuxen tanken. Nu är det inte så enkelt trots allt man läser - man får nämligen "bara" byta två gånger. Sen kostar det pengar. Men den summan kanke skulle det kanske vara värt?

Funderingar runt vad namn ger - identitetsmässigt. Namn är viktigt i min värld, viktigt att de stavas rätt, att de uttalas rätt.
Namn ger samhörighet.