(mamma) - Lena

Har ni haft ont i naglarna?

Sådär som man kan få ont i tänderna när man ligger sjuk och inte motionerar dom, inte tuggar med andra ord.

Men - fingrarna ligger ju inte sjuka, de har skrivit på datorn och pillat runt med diverse mest hela dagen - t.o.m. varit ute och kört en halv skottkärra sand!

Så nu får dom väll ta å ge sig ändå.......

så skiner den på mina två köksfönster.

Varje morgon när solen skiner och avslöjar hur randiga av regn och stadslort mina två köksfönster är så tänker jag: Jag måste putsa, jag måste putsa.

I morse klockan kvart i sju skred jag till verket.
Två trasor, mirakelvariant, hink med svagt såpvatten. Fleccetröja och stövlar på.
Trappstegen för detta ändamål står i garaget, men, nu är det en smarting (hmm jag!) som ställt en lång rad med växthusglasrutor mitt för. Med lite trixande och en stor portion tur lyckades jag trixa fram stegen utan krasch. Två brädlappar att ställa stegen på, sen bara att klättra och putsa. Lite vingligt är det allt, men jag klarade balansövningen den här gången med.
Våra fönster är av en lustig ombyggd variant, ej öppningsbara, så det blir till att putsa utsidan utifrån och insidan inifrån.
Men vad gör väl det, det rör sig om sex fönster varav ett är på altanen! (Säger en garvad fönsterputsare som i sitt tidigare liv bott i ett hus med 23 fönster i två våningar!)

Så nu är det gjort, i morgonbitti kan solen skina på mina nyputsade köksfönster hur mycket den vill och jag kommer att välkomna det.

Nu ska jag gå in i köket och avnjuta en äppel-och-yoghurt frukost, och betrakta "utsikten"!

Eftersom jag inte har fler än två ämnen, så blir antalet lektioner därefter.
Eftersom vi är vuxna elever, så har vi mycket eget arbete - dvs från hemmet.

Vilket har till följd att lektionerna fördelar sig enligt följande:

Måndag, inga lektioner
Tisdag, två Sh timmar, med början klockan 10
Onsdag, två Sv timmar, med början klockan 10
Torsdag, två Sh timmar, med början klockan 8.15
Fredag, inga lektioner....
 
Sen har vi "timmar till förfogande" i båda ämnena ALLA dagar vid fem tillfällen till... men man kan förledas att tro att det är väldigt ledigt :-)

Min måndagsmorgon har jag bestämt ska användas till träning, därför är jag just hemkommen därifrån. Kanske jag använde min "pensionsdel" till det, det hör ju liksom lite ihop med det. 

Träningen, min träning, är inte så avancerad - men HÅRD :)
Först går jag på löpbandet en stund, som uppvärmning. Därefter drar jag med armarna lite i en apparat, sparkar med benen både framåt och bakut i en annan. Sen ligger jag på en matta och gör några små övningar som inte syns med blotta ögat men som nästan tar livet av mig. Sen säger dom att man ska andas också - samtidigt.  Rädda naveln är en! Inte helt enkelt, i synnerhet som magen har en viss tendens att fortsätta ligga kvar trots att man ligger och lyfter och lyfter... Jaha, å sen om det finns några krafter kvar så ska jag sitta på en boll!  ?? Å lyfta benen? Fast inte båda samtidigt, som tur är...
EFTER alltihop, gå på bandet igen... Idag var det med nöd och näppe jag tog mig UPP på bandet, men efter några (många) stappande steg, så kunde jag gå sakta sakta en stund. Tur det finna handtag på löpbandet.
Sen - hur otroligt det än låter, från dom "krockliga" stapplande stegen så lyckades jag kasta mig upp på cykeln och cykla hem!  Ni skulle bara se när jag kastar mig upp....

Och NU skiner solen, vilket den inte gjort sen i fredag, så det är fråga om inte mina studier får ta paus nån timma.... måste ut och titta och planera hur jag ska dirigera älskade sambon i vidare trädgårdsarbete. Det är ju det som är värst med träningen. ALL ANNAN kroppsrörelse för min del är överstökat, så det blir till att peka med en pinne resten av dagen. Eller använda tången!


 

Vi hinner inte campa.

Camping är en stor del av vårt liv, husvagnslivet var en av de företeelser som gjorde att  Älskade Sambon och jag fattade tycke för varandra! Då i datadejtens första skälvande chatt.... Husvagnen, katten, svampen, "sitta på en stubbe i skogen och bara vara"...... det var vinnande ord.

I helgen skulle vi ha varit till Sikfors, campat, plockat svamp, eldat på stranden, fiskat.....
Så lovar "de" dåligt väder över Norrbotten, vi avslutar det hela, för regnar det så kan vi lika gärna vara hemma.
Igårkväll var det inget regn alls utan strålande sol? Men - idag regnar det SOM TUR ÄR.
Jaja, jag vet - finns inget dåligt väder, bara osv. men att sitta inne i en husvagn en helg - när man VET att det ska bli regn? NÄÄ...

NÄSTA helg, då blir det fisketur, svamptur, eldning på stranden, mustur för kisse.


*************
egen kommentar söndag kväll: Det har regnat, å så har det regnat, därimellan har det spöregnat!
/m-Lena

Igår hade vi vår första lektion i Samhällskunskapen B. Femton pigga energiska elever hade mött upp. Läraren var bekant för mig och tre andra elever, vi läste Sh A förra terminen tillsammans. Så det var elva nya bekantskaper.

För att "tvingas" prata med varandra så hade lärare U en övning till oss. Han kör lite i samma spår, så vi fyra sen förra kursen hade gjort den, men den blir inte mindre spännande för det.

Nu kommer jag inte ihåg riktigt det exakta scenariot men ungefär så här gick den:

Eva älskar Gunnar. Men Gunnar befinner sig på andra sidan floden, tillsammans med  Sven . På Evas sida befinner sig förutom Eva då, Bengt och Kalle. (Det känns som om jag missat nån!)
Alltnog, Eva vill komma över floden till Gunnar. Eva frågar om någon vill hjälpa henne. Bengt erbjuder sig att skjutsa henne i sin båt, om han får ligga med henne först. Kalle är inte alls intresserad av att hjälpa henne, han vill inte bli inblandad.
Eva antar Bengts erbjudande, ligger med honom och blir skjutsad över och kommer till sin älskade Gunnar. Där berättar hon vad priset för att komma över varit. Då förskjuter Gunnar Eva. Vilket gör Sven flyg förbannad, å Evas vägnar, och spöar upp Gunnar!

Frågeställningen är: Vem är mest moralisk?


Diskussionerna i grupperna som sedan följer blir väldigt spännande. Fem personer, som inte känner varandra ska försöka hitta fram till ett gemensamt svar.  Eftersom jag hade gjort den förut så visste jag att det inte finns något "facit". Utan svaren färgas utifrån ålder och livserfarenhet, ev också av kön.  Men det hindrade ju mig inte att livligt kasta mig in i diskussionen, vända upp-och-ner på en del tänk.

Mycket spännande.... när man levt ett tag på denna jorden så finns det nästan ingenting som är antingen svart eller vitt.....  De som står i början av sitt liv, är ofta inte så benägna att kompromissa, förhandla, köpslå. Väga fördelar mot nackdelar.

Samtidigt känner jag så väl igen sättet att tänka. Minns det faktiskt fast det är länge sedan. Ungdomens "rätt" att veta svaret på allt.
När jag var tjugo år - hade jag också lösningen på det mesta. Mycket  bestämda åsikter om rätt och fel, så skulle jag aldrig någonsin göra.... osv osv.

Idag kan jag konstatera att jag gjort många av de dumheter  jag aldrig skulle göra,
och det spelar inte så stor roll egentligen.


Fördragsam, är det det man blir - fördragsam?

..alla kan vi ju behöva komma ut lite.....

första intrycket av studiekamraterna.

Det är så roligt, eller hur man ska uttrycka det, att studera människors sätt att vara första gången man blivit sammanföst i ett rum.

Jag har varit på terminens första svenskaB lektion. 22 elever hade kommit, av 28.
Vän av ordning - vart var de andra?

Men alltnog. 

Blyga, kaxiga, "normala", pratiga, överlägsna... alla varianter fanns representerade.
Kanske inte riktigt alla åldrar, övervägande mycket unga å så jag då! 

Vi var dock bara två från vårens A-kurs, så då kan man undra vart de andra 20 kom från?
Svenska B är inte det fortsättning på svenska A eller har jag missat något här ????

I vilket fall - så kan man kalla det mjukstart, nu är det inte svensklektion förrän nästa onsdag!
Grupperna indelade och presentation av oss ska göras.

DÅ börjar det på riktigt.

NU står det där, bara det övriga kvar!

..... eller?
Jag darrar av lust att få börja, känner mig nästan som när man började första, och eventuellt andra, klass. Full av förväntan inför det stora nya att få börja.

Jag har inte köpt ny skolväska, inget pennskrin heller. Däremot har jag varit till tandhygienisten nu på morgonen så nu kan jag verkligen bita i uppgifterna.

Lite klent är det med skolgången från början, anmälan, sen gå hem? Lektionerna börjar inte förrän på onsdag, mjukstart kallas det.
Så sen idag ska jag gå ut och spekulera på tomten, planera det jag inte gjort förut i sommar. Som att måla klart altanfönster, måla lite mer över huvudtaget på altanen. Skörda lite i "trädgårdslådan". Titta och drömma lite vid växthuset.....
Full dag idag också, full av planering och drömmar!

Nu har det gått en timme sedan jag gick från tandläkeriert - nu får jag äta och dricka - blir kaffe som premiär på de nypolerade bissarna!

Idag är en annan dag, idag är det 11½ månad tills nästa helvetesveckor inträder.

Nu har jag genomlevt "sista måltiden" som var pizza med sonen på kvarterets pizzeria, torsdag innan de åkte. Jag har funderat på vad vi sa, vad vi inte sa utan tänkte och kände. Jag är så glad över det ljusa minnet.

Jag har genomlevt "sista samtalet" det glada per mobil som så abrupt avbröts av strömbrist. Sugit på varje ord.

Jag har tänkt på min egen oskyldiga sömn där på natten, halv två, när sonen/hjärtebarnet möter sitt öde i mörkret i form av två älgar. TVÅ, förstår ni, TVÅ älgar. Det var aldrig meningen att det skulle gå bra. Kompisen, han fick sår i huvudet, inte skärsår utan skador av kraften i smällen, huvudsvålen rämnade helt enkelt - sen inga fler skador. Det var meningen att bara en av dem skulle drabbas.

Jag har genomlevt poliserna, prästen. Det var faktiskt bara två svarta polisuniformer och en kvinnlig präst där i trapphuset. Jag förstod i går natt att min minnesförlust/bristande koncentration  inträffade just i det ögonblick jag fick meddelandet.
Jag har gått igenom vad poliserna sa, det var just de (stackars) två poliserna som varit på olycksplatsen. De kunde berätta hur det hade varit, vad de trodde hade hänt. Vem ytterligare som kommit till olycksplatsen. För mig var det en gåva att det var just de som kom till mig. Två relativt unga polispojkar, så trots min förlust så såg jag på dem att det tagit väldigt hårt även på dem.

Jag har gått igenom vad jag gjorde sen. Hur jag inte hade en aning om telefonnummer varken till sambo eller jobb. Hur en av poliserna ringer dessa samtal. Jag sitter som en frusen stod, helt klar i huvudet men oförmögan att säga ett vettigt ord.
Jag får hjälp av prästen att ta reda på vart på sjukhuset kompisen låg. Min första tanke går till honom. STACKARS barn.

Sambon kommer hem. Vi bara sitter där. Fattar ingeting. Vad ska vi göra nu, vad gör man?

Sen måste jag bara åka och besöka kompisen. Så vi åker iväg på sjukhuset. Hittar honom i en sjukhussäng. Han har några kompisar hos sig, de är förkrossade, kompisen är förkrossad. Så kommer då jag, tigermamman instormande. Jag tror att de, kompisarna, blev förskräckta först. Men - insåg att det var omtanke, inte ilska över att just han överlevde å inte Mathias.
Han berättade och berättade och berättade, om och om igen gick han igenom minuterna, sekunderna. Den totala tystnaden efter helvetessmällen. Lukten. Just lukten och det totala mörkret kom han tillbaka till. Å att  - "vi har väl kunnat fått dela på skadorna". Jag försökte trösta, hur tröstar man en 22årig pojke som just mist sin bästa kompis? Sin ler-och-långhalm-kompis??

Efter det blir det polishuset. Tänk va! Åka till polishuset - i ett sådant ärende! 
Hämta tillhörigheter. Det finns inga. Bara blodiga kläder.
Ett halsband och ett piercingsmycke är det enda jag har med tillbaka.
Det som jag funderat på ända sedan dess, identifiering? Har jag sett för många deckare på TV? Men ingen identifierade honom. Han hade ingen plånbok, inget körkort på sig, ingenting. Ändå ansågs det att det var min son som omkommit.  Jag såg honom aldrig, blev mycket bestämt avrådd, fanns inget att se. Men hon som lade honom i kistan är väl bekant med oss, så naturligtvis var det han. Hon upprepade det flera gånger. (jag har ju läst obduktionsprotokollet, jag förstår varför jag avråddes)
Jag får prata med den polis som skulle göra olycksplatsutreningen, det görs ju alltid en ordentlig sådan numera vid dödsolyckor. Vi får den exakta possitionen där det skedde. Ca sex mil från Östersund, sex mil från slutmålet. Futtiga sex mil fattades på deras resa från Växjö! Vi får besked om när han kommer "tillbaka" från rättsmedicin. Vi bestämmer att jag ska ha kopia på obduktionsprotokollet.

Sambon och jag åker till olycksplatsen. Vi hittar den nästan inte, inga bromspår, ingenting tyder på olycka. Till slut hittar vi stället. Vi går vägen fram, vi tar kort, vi spekulerar. Jag "ser filmen"......
Vi åker och försöker hitta bärgarföretaget som tagit hand om bilen, men den är redan körd vidare till Östersund. I bilen finns pojkarnas alla saker kvar. Väskor, körkort, telefoner, nycklar ... allt har flugit omkring. Man har ju faktiskt alla saker liggande i bilen, man räknar ju inte med att den ska ligga upp-och-ner.... snurra många varv.

Efter denna tripp, åker vi så till pappan och systrarna. Syster som bor längre bort hade kommit "hem", hela återstående familjen är samlad. Dessutom har vi en  86 år gammal morfar som ska informeras och tas omhand.

Kontakt med begravningsbyrå. Nu befinner vi oss på landet, alltså ringer man ett samtal till ombudet på orten. Så kommer hon ilande och tar hand om oss och allt, hemma i vårt hem! Vi bestämmer att hon ordnar med Mathias när han kommer tillbaka, hon ordnar så han får komma "hem". (Hon lovar att försöka sätta tillbaka hans smycke. Det blir inte lätt, men hon lyckas.)
Jag måste veta var han är, jag vill inte att han ska ligga på någon rostfri plåt i något skåp.
Jag vill ha honom hemma i bårhuset, vid hembygdens kyrka. I en kista.

Sen följer en massa byråkrati.

Sen ska det ordnas med begravning. Annonser.  Verser. Minnesblad i kyrka. Kaffe i församlingshemmet. Tack Liselotte för den nyskriva sången du sjöng vid begravningen, helt  tillägnad Mathias och stunden.

Begravning. Urnnedsättning.

Allt det här jag jag gjort nu igen, det senaste dygnet.

Återigen satt in In Memoriam annons i ortens lokala tidningar.

                                               *

Nu är jag "fri" igen, filmen tonar bort, nu kan jag bara vänta på nästa augusti. Dit är det 11½ månad!

När jag går igenom allt, så kan jag inte tycka att jag kunde ha gjort någonting så mycket annorlunda.
Allt kändes bra då, och gör fortfarande det.

Trots allt så pratar vi om katastrofen, den som bara händer alla andra.
Jag tror att det är viktigt  att man hanterar katastrofen ödmjukt, och med skärpta sinnen, så skärpta de nu kan vara i det läget.

Så återigen - TACK ALLA - för att ni tagit er tid med mig. 
Nu ska jag gå ut i verkliga livet och leva ett vanligt liv igen.
Glädjas åt mitt växthus, som fortfarande ligger i en hög på gräset, i brist på skruvar.
Intaga surströmming på altanen till helgen.

Börja skolan på måndag.

Mitt i solstrimman. Jag sitter mitt i solgasset, uppflugen på högpallen mitt i mitt eget kök. Det är juli, det är högsommarvärme, det är helt tyst. Håller det nyfödda barnet, barnet som är mitt tredje, mitt barn som jag just kommit hem med, hem till systrarna och pappan. Mitt tredje barn, sonen, som jag direkt han tittade på mig första gången, fick ett mycket speciellt band till. Ett band som jag som trebarnsmamma inte riktigt får känna, erkänna, nästan inte ens för mig själv. Han är speciell, han tittar så förundrat på mig med sina stora blå ögon. Tittar på det vis som bara nyfödda kan. Förundrat. Vart har jag kommit? Vad skall det bli? Bedjande, frågande. Sitter och håller detta lilla knyte i mina händer, håller fram honom för beskådan. Solen lyser på hans rosiga ansikte, han är så rund och mjuk, man vill borra in näsan i hans mörka hår, vid hans hals, insupa hans babydoft. Den där underbara doften som får modersbrösten att svämma över. Håller fram honom för beskådan? För vem? Det är ju bara vi som sitter här, resten av familjen är ute på andra äventyr. Storasystrarna har noga undersökt nytillskottet. Jodå, det är väl kul med en lillebror, men han gör inte speciellt mycket, äter, skriker lite, sedan sover han mest. 

Jag håller fram honom för beskådan, och där, under bråkdelen av en sekund, slår det mig. Jag förstår varför han känns mig så speciell, varför han tittar så intensivt på mig. Han är ett lån. Ett lån av gudarna? Vi sitter där, jag och min son, inneslutna i solen, inneslutna i en gemensam bubbla, vi har en gemensam hemlighet. Och min tysta fråga rakt ut i intet blir, hur länge får jag behålla detta gudslån? Min älskade son.
 

_* 

Farfar fyller 70 år. Stort kalas är ordnat, många långväga gratulanter väntas. Farfar har många syskon, betydande, allvarsamt religiösa. Farmors stora släkt kommer också, med andra ord nästa alla ur den stora långväga släkten ska komma idag. Samtidigt ska nu avkommans avkomma bedömas. Sönernas barn, är de välartade och fint fostrade? Sönernas fruar? Duger de?  

Med andra ord, uppståndelsen i småbarnsfamiljens hem är stor. Allt ska vara perfekt denna dag. Kläder läggs fram, storasystrar som är stora flickor nu är tämligen självgående. Lillebror däremot, nu sju månader gammal, är förundrat intresserad av all uppståndelse. Pappan klarar sig, mamman har redan lagt fram allas kläder! Mamman fortsätter rusa runt för att ha kontroll på läget. Frukost är som vi vet grundstenen för kalasande individer. Ska man klara farfars stora dag måste man vara ordentligt förberedd, stor som liten. Sagt och gjort, frukostgröt intages av samtliga. Alla äter med god aptit. Pappan matar lillebror. Första skeden, mums, sedan faller barnet ihop. Medvetslös. Grådaskig i färgen. Tyst. Mamman, snabb i tanke, sliter upp barnet, och ruskar, skakar, vaggar, rusar runt. Efter evighetssekunder, ett litet gny hörs. Han lever. Han har blåsor i munnen, på hakan och neråt bröstet. Han gråter mycket stilla, men han lever.  

Lillebror har ätit ägg för första gången. 

_* 

Mamman har ont i sin rygg. Ligger tillbakalutad i solstolen. Det är lugnt och skönt i solen på altanen. Det är juni, sommaren är i antågande, skolavslutningen närmar sig, näst sista skoldagen. I morgon slutar en epok i mammans liv, skolbarnsmammans tid är förbi. Mamman funderar lite på den fest som ska vara nästa dag, sista skolavslutningsfesten. Jag funderar starkt på om jag ska försöka masa mig upp och ta mig lite mat. Vid närmare eftertanke så har jag inte ätit något sedan tidigt i morse och nu närmar sig klockan två. Sagt och gjort, mot maten. När jag nästan nuddar kylskåpsdörren, ringer telefonen. NEJ, inte nu. Lyfter luren, svarar förstrött, har redan tanken inne i kylskåpet. Dotter i luren.  
- Mamma! Mathias är på väg till sjukhuset, med ambulansen. Ambulans, blåljus, påslagen siren. Medföljande läkare. Orden kommer stötvis. Mamman förstår nästan inte vad orden betyder, de blir bara en rad av ord.
Ambulans? Vi landsortsbor använder inte ambulansen, man sparar alltid ambulansen ifall någon, alltid någon annan, skulle bli riktigt riktigt sjuk. Sonen åker ambulans. Hjälp, han är den som är sjukast. Allergichock? Naturligtvis, det måste ju vara allergin, mamman förstår nästan vad som hänt. 
 - Nej, säger dottern, han har slagit i huvudet, han har fallit, han är så skadad så läkaren valde att följa med i ambulansen.
Mamman stormar iväg, glömd är all mat. Iväg i bil, de sex milen till sjukhuset. Många tankar hinner tänkas - hur skadad, överlevnad, eventuella bestående men? Ser alla möjliga scenarier för sig. Hjärnskada, kolli, rullstol, vårdare, slut, slut ,slut. 
Sjukvårdsapparaten, som det klagas så på, fungerar, om vi är tillräckligt sjuka vill säga. Akutvård. Röntgen, skiktröntgen, läkare, experter, alla dörrar öppna.Mamman kommer stormande till sonens sjukhussäng, nu har han som genom ett under vaknat! Nu är han sig lik, han ligger där visserligen blek och svag men det  är samma goa gosse som vanligt. Inga hjärnskador, inga fasor. Hjärnskakning, ja. Stelhet i nacken, ja. Ingen skolavslutningsfest, nej. Mamman svimmar! Svimmar av spänningen och av matbristen. Sonen fnissar förnöjt, tittar på mamman och de ler i samförstånd. Mamman och sonen har ett heligt band. 

_* 

Det går bra för sonen. Trots allt så går det bra för sonen. Han lägger år till år, kunskap till kunskap. Sonen kämpar på med sina krämpor, men det går. Min förnimmelse var nog en typisk havandeskapsnoja, klart det var en noja. Varje födelsedag sonen firar så tänker mamman på sin förnimmelse. År läggs ytterligare till år. Tack gode Gud, jag måste haft fel. En liten tagg finns, men, jag tog helt enkelt fel. Sonen slutar gymnasieskolan, sonen flyttar hemifrån, sonen skaffar sig ett vuxenliv, får många goda vänner, är eftertraktad både som man och vän. 

_* 

Mathias och bäste kompisen Henke är med i 402-klubben, racerklubben, de kör fort och farligt med sina bilar, Mathias är den som mekar och Henke kör. De, 402-klubben, tävlar på flygrakan, är på träffar runt om i landet. De är många som håller på med dessa farligheter. Det har blivit många Burnout-märken på vägarna. Det är inte speciellt lagligt, mamman tittar bort!
Så är det träff och race i Växjö, det är augusti, en av de sista helgerna med sommarvärme. Det brukar inte gå speciellt bra för Mathias och Henke, antingen så håller inte bilen eller så fallerar det i körningen, men vad gör väl det när man får vara med där bensinångorna flödar. Vad gör väl misslyckandet när man har fått så många vänner för livet. Det sporrar ju bara till nästa gång och nästa, "Då ska vi allt klå dom"!
Teamet Burn Out, Mathias och Henke, åker alltså söderut, livet leker. Det går väldigt bra, för en gångs skull går det jättebra. Äntligen. Bilen höll, körningen funkade. Liten malör med avgasröret, men ojjj va de gick bra!
Mathias pratar med mamman i telefon, klockan är halv tio på söndagskvällen, Mathias och Henke är på väg hem, de är så uppspelta, det har gått så sjukt bra. 
 - Mamma, jag måste sluta, batteriet i telefonen är snart slut, jag ringer i morgon! 
 - Jaja, det är som vanligt då, svarar jag, du har glömt laddaren. 
 - Jag ringer, säger han hastigt. Jag hör hur han fnissar, jag hade gissat rätt, laddaren är hemma. Samtalet bryts, strömmen är slut. 

En till synes helt vanlig måndagsmorgon. Upp en sväng först för en kopp kaffe tillsammans med sambon, sen han gått till jobbet kryper jag ner en stund till i sängen för att samla kraft inför dagens arbete. En helt vanlig måndagsmorgon. Så långt. Det ringer på dörren. Nu? Klockan är ju bara kvart över sex. Sambon har ju nyckel så varför ska han ringa på dörren? Kastar på mig morgonrocken, slätar till håret på väg mot ytterdörren. Öppnar. Poliser!? Tre svartklädda personer står i trapphuset, men de fyller upp hela utrymmet. Hela trappan är full av svarta polisuniformer. Förvåning? Nej egentligen inte. Nu kommer frågan som man aldrig tror man ska behöva uppleva.
  - Är ditt namn Lena G******. 
  - Jaa? 
  - Har du en son som heter Mathias ****.
  - Jaa?
  - Vi har den smärtsamma plikten att meddela att din son har omkommit i en bilolycka, olyckan skedde nu tidigt på morgonen.
  - Ja?
  - Döden var ögonblicklig.  

Dagen har kommit.
Idag är dagen när gudslånet är över.


************************
Text skriven av "mamma-Lena"
tillägnad min son Mathias som togs ifrån mig denna morgon för tre år sedan........

Nothing Else Matters
 - idag igen -
på radion

????


får nästan gåshud

En av sonens favoriter - spelas på radion
Samtidigt  -  Ambulanssirener i fjärran

                      *

..jag sitter på altanen och läser,
plötsligt hör jag på radion en av Mathias låtar, Metallica - Nothing Else Mathers
När jag fokuserar på låten så hör jag  - ambulanssirenen .....

Jag går in och stänger dörren så inte grannarna ska höra och spelar HÖGT ..... minns, känner närhet...

Texten till den här låten fanns på minnesbladet jag gjorde inför begravningen.

And nothing else matters......

Nothing Else Matters

So close no matter how far
couldn't be much more from the heart
forever trusting who we are
and nothing else matters never opened myself this way
life is ours, we live it our way
all these words I don't just say
and nothing else matters trust I seek and I find in you
every day for us something new
open mind for a different view
and nothing else matters never cared for what they do
never cared for what they know
but I know couldn't be much more from the heart
forever trusting who we are
and nothing else matters never cared for what they do
never cared for what they know
but I know never opened myself this way
life is ours, we live it our way
all these words I don't just say
trust I seek and I find in you
every day for us something new
open mind for a different view
and nothing else matters never cared for what they say
never cared for games they play
never cared for what they do
never cared for what they know
and I know so close no matter how far
couldn't be much more from the heart
forever trusting who we are
no nothing else matters

(J.Hetfield, L.Ulrich)

Är pest och pina.

Förr, innan "det som händer alla andra" hände i vår familj, var augusti en trevlig månad. 

Per, Karin, Tage .... modern hade namnsdag, 8.8 faderns födelsedag, min mormor hade namnsdag den 12e  för att sedan fylla år den 16e......... Glada dagar, mycket att fira.... Lång sommar att se tillbaka på, bär och svamp i skogen..

NU

Är augusti en tung månad att genomleva. Det är tungt att gå och vänta på "dödsdagen"

Glädjeämnena är  borta, mammans namnsdag har visserligen övertagits av dotter ( förlåt dottern, jag glömde iår igen), pappans födelsedag noteras men firas inte mera (pga tilltagande förvirring och långa avstånd) Mormor är borta sen trettiotre år.....

Sen kan man förundras över att sonens dödsdag sammanfaller med gammelmormors födelsedag .....??


Snart är väntan över, snart är dagen här, snart får vi ro - i ett år till  .....

För någon dag sedan var jag in på en sida, som, hade just lämna kommentar dag.

Bra tyckte jag, för det är ju så att man kan se att man haft besökare men ingen skrivit något.

SÅ  IDAG ÄR DET  LÄMNA KOMMENTARDAG HOS MIG


trevligt att se er när! Välkommen åter.........

Å väntar och väntar. Dotter och f.d.måg är på väg. Om en halvtimme är de här.
Ute har den ljusa sommarnatten övergått till becksvart mörker. Det är lite läskigt att ha dem ute på vägen just nu.

Pratade med dottern nyss, frågade hur det går.
Det hänger outtalade frågor och förmaningar om försiktighet i luften mellan oss men ingen säger det rakt ut.
Vi kommenterar inte men vi känner båda rädlan att något kan hända ........

Men nu kommer de snart - klart det går bra!

OjjjOj
Nu har grannarna kommit hem. Nu har de varit ute och inspekterat min framfart i häcken. Fru granne godkände mitt arbete!
Pust.
Så är det när man vill vara till lags...........

.... fast - å andra sidan - va skulle hon säga, mejat är mejat.... ??

Igår skulle Kära sambon och jag klippa färdigt häcken. Eftersom den ser förskräcklig ut så hade jag en tanke att vi i alla fall skulle gjort färdigt innan grannen kommer hem! Grannen som vi har delad häck-vårdnad med.

Men.

Igår var det så fint, så kära sambon och jag for till skogen på svampsafari i stället. Varför ska man göra idag det man kan skjuta upp till morgondagen? Grannen kommer inte hem förrän på söndag - sent hoppas vi.

I natt har det regnat, helt otippat. Så nu är det ingen som vill ut och slåss med nån taggig hagtornshäck.
Kanske sen .........

Däremot så har svamptorken tuffat och gått hela kvällen och natten. Blodriskor i massor, tegelkremla, fårticka. Två stora skogschampinjoner + lite annat smått och gott. Tyvärr, inga flera kantareller. Det får nog anses vara en sensation på denna breddgrad. *snyft*

Jag har fått häckar på hjärnan. Det är jag som är häckmästare i det här hushållet.

Framsidans häck har klippts ner, med mig som dirigent, tills den såg ut som ett pinnstaket. I våras och försommaren såg den bedrövlig ut. Inte ett löv.

Häcken på motsvarande sida, en hagtorn, har avverkats, med mig som dirigent, tills den nästan inte hade ett grönt blad kvar. Bedrövligt.

Det som skiljer oss från grannarna på högra sidan är ett mindre vackert staket, vårt garage som gränsar till deras tomt, och en liten hagtornshäckssnutt. Lagom hög, i midjehöjd ungefär. Ganska fin faktiskt.

Det finns ytterligare en häck. Mot grannen på vänstra sidan. Tidigt i våras var jag och kapade höjden på den fram till och med deras garage, jodå vi var överens grannen/grannens fru och jag. Kapade den i samma höjd som de andra två.
Men så blev det liksom inget mer, fortsättning följer var vi överens om, när vi fick tid. Grannen är inte så aktiv, dessutom är ju häcken "kämpa-hög" (som det heter i törnrosasagan) så man ser inte grannen när grannen är ute.

Nu har jag tröttnat på det här. Det kliar i min häckklipparhand!
Men jag måste för skams skull prata en gång till med honom, vi har ju delad vårdnad om häcken så vi måste ju vara 100 överens!

Grannen borta i stugan, grannen kom hem. Men man kan ju inte sitta på lur och rusa dit första timmen de är hemma å fråga.....  Hoppsan. Grannen borta på ny semestertur. F**n  - hann inte.  Så kom då grannen hem igen i söndags. Pust, va bra. Hustrun klippte gräs och grejade på måndan, jag ska gå sen å prata med dom, sen. Men så blev det regn regn regn. Går i morgon.
Hoppsanhejsan - granne borta igen, åkte till stugan!

Idag har jag ringt till min semestrande granne och pratat häck med honom.

Så nu har jag klippt häck! Hälften av sträckan. Sen började det regna igen ......

Det ser för djävligt ut!