DÖDEN...
Det är konstigt med döden, plötsliga dödsfall, sjukdom och förväntade dödsfall...
Man kan aldrig förbereda sig. Man kan veta att det snart ska ske, men kan tycka att det ska bli skönt för den som ligger sjuk och utom allt hopp.
Men hoppet överger aldrig människan. Det är så sant som det är sagt - hoppet är det sista som lämnar människan.
Min mamma låg sjuk länge, men det fanns hela tiden en tanke om att "hon blir nog bättre". Kraven på förbättring sänktes, hon kan kanske sitta på sängkanten igen, hon kan kanske sitta upp i sängen själv igen, hon kan kanske prata med oss igen, hon kan kanske vakna upp ur medvetslösheten ... men man tappar aldrig hoppet.
Sen säger man att "det var bra att hon fick sluta sina dagar, befiras från plågorna" men ändå hoppas man. Hoppas och hoppas.
Pappa har nu gjort en liknande resa, inte kunnat vara uppe det senaste halvåret. Men han har suttit uppe i sin rullstol varje dag. Inte kunnat gå, inte kunnat stå ens, inte kunnat äta själv, inte kunnat något. Bara sitta och titta, eller sova. Men vad är det för liv för en gammal jord- och skogsman? För en speleman? Vad är det för liv för en man som spelat på sin fiol varje dag, många gånger varje dag, de senaste 40 åren. Att inte kunna stämma fiolen, att inte kunna hålla den ens. Inte kunna sätta in musikbanden i spelaren.
Men han hade livet, och det är livet vi klamrar oss fast vid - för tänk om?
Sen säger vi att "det var skönt att han/hon fick sluta sina dagar" varför säger vi det, för egentligen så menar vi det ju inte, för vi hoppas och hoppas på en bättring..
För vems skull, mitt svar blir nog - för vår egen. Vi vill inte släppa taget. Vi vill inte vara den som blir lämnad kvar. Och då spelar det nog ingen roll om det är en älskad make, en förälder, ett barn - de är oss kära på olika vis men det är smärtsamt att mista dem - även fast vi säger att det är för deras bästa.
Jag visste att fadern var döende, han hade just påbörjat sitt åttionionde år, han var sängliggande den sista veckan.
Ändå blir jag som slagen till marken, man kan aldrig förbereda sig med andra ord....
Att vi säger så, beror väl på, att för varje som försvinner ur ens liv desto mer tar det med sig...
Man vill ju ha sin "flock" att måna om och allrahelst vill man nog att den skulle kunna få vara helt intakt.
För varje anhörig som går bort så dör en liten bit i ens hjärta.
Exakt - OCH - helt plötsligt är man äldst......
Å man vill inte riktigt vara äldst, vara näste på tur...Å även om man är lite förberedd på att den anhörige är på väg bort så sköljer tomheten och sorgen över en. Inte bara precis då utan i lite olika omgångar, av lite olika orsaker och jag tror att det är viktigt att låta sorgen komma och gå lite som den vill, att sakna inte bara de sista åren med den avlidne utan sin barndom, stunder och händelser man förknippar den med.
Det verkar hemskt när man är gammal, men när man fortfarande går i skolan längtar man nästan. Lite.
Gillar ditt sätt att skriva.
Så din pappa har släppt taget nu. Så sant du skriver om det här att vi vill men ändå inte...lite kluvna.
Samtidigt får vi tänka på att dom som dör, vid sjukdom, får det bättre. Jag tror att det är inte slut när vi lämnar jordelivet....utan vi möts av något som är ännu vackrare.
Kramar till dig
Man kan vara förberedd på ett intelektuellt plan men sedan drabbar känslorna och de kan man aldrig förbereda sig för tror jag. Jag har min mamma kvar i livet och fasar för den dag hon dör. Den känslan att det då är jag som är länken bakåt, den som är äldst. Men också att all kunskap, alla minnen, allt som hon är en bärare av försvinner. Livets gång men så svårt att förlika sig med. De ska bara finnas där, alltid.
Man kan vara förberedd på ett intelektuellt plan men sedan drabbar känslorna och de kan man aldrig förbereda sig för tror jag. Jag har min mamma kvar i livet och fasar för den dag hon dör. Den känslan att det då är jag som är länken bakåt, den som är äldst. Men också att all kunskap, alla minnen, allt som hon är en bärare av försvinner. Livets gång men så svårt att förlika sig med. De ska bara finnas där, alltid.
Sorry att det blev en repris det var alls inte meningen.
Jag VILL förbereda mig för när mina föräldrar en gång går bort, men jag antar att det är omöjligt...
Jag som gråter bara jag ser en dödsannons...
Tänker på dig...*kram*
Just att vara kvar ensam med barndomsminnen är lite konstigt - men jag har ju fått träna under några år att vara "själv" fast pappa levt.....
Ingen fara att bli gammal - processen är lång :)
Jag tror som du, vi går vidare till något annat.
Man kan aldrig förbereda sig, trots allt. Å trots att man anordnat begravningar förr så blir man aldrig van...
Spelar ingen roll om man tränar, det drabbar ändå.... :)