Det är så svårt när minnet sviker
Det är så svårt när minnet sviker hos våra kära
Det är så svårt att förlika sig med att inte bli ihågkommen
Det är så svårt att inte kunna föra ett samtal
Det är så svårt att vara utraderad ur sin förälders minne
Det är så svårt att inse att man är ensam kvar med alla minnen .........
Precis så känns det över/om min Alzheimersdrabbade mamma. Inte ett ord hon kan, inte en blick hon känner ingen. Tungt!
Åh, så jobbigt! Jag kan tänka mig att det uppstår en sorg, fastän människan i fråga lever. Man har ju mist den person det en gång var.
Det är en tung sten att bära med sig.
Hitintills har jag haft turen att inte behöva se min mamma bli sådan. Pappa dog när han var 70 och hade sitt minne kvar.
Mina föräldrar gick bort med minnet i behåll men jag var hela tiden på slutet väldigt rädd för att demens skulle drabba dem. Att inte bli igenkänd av sina föräldrar skulle ha varit ett stort trauma. Att människan är borta fast den sitter där framför en. Mycket svårt att hantera den sorgen.
...din text inger en känsla av förlamning...ordlös fasa...
"Vi" har inte nått så längt än.... men - vissa dagar känner han inte igen barnbarnet när hon kommer... Jag bor ju så långt bort så jag får mest höra på telefon hur förvirringen sprider sig. Och att vara på avstånd är åxå tungt.
Min mamma som dog för 32 år sedan, blev en helt främmande person, som inte hade något bekant kvar i sen personlighet. Nu är vi på gång med nästa förälder... å jag står ensam kvar...
Det tunga är att vara ensam kvar, inga syskon, långt borta från gamlahemmet och fadern....
Jag ska på inget sätt förringa det "jobb" som dottern gör och X-et gör med morfar, men det är mitt samvete som gnager...
Exakt - SÅ är det - fasa och förlamning - och otillräcklighet
Man tror att man har ideallösningen på hur döden skall komma till ens kära.
Men det spelar ju ingen roll, även om de är ett kolli i sängen så vill man att de skall leva - TÄNK och hon vaknar upp igen ur medvetslösheten ... tänk om tänk om....
Hoppet ÄR ju det sista som lämnar oss, som tur är.
Jag vet inte än hur demenssjuka föräldrar blir, mamman hade en annan sjukdom, som förstörde hennes sista år. Hon visste inte att jag fått barn, t.ex. blandade ihop mitt barn med sitt eget döda...för länge länge sedan... det var tungt då..
Men visst gnager samvetet ständigt över att man inte räcker till för sina föräldrar. Man har så många roller i sitt liv att hinna med. Dotter, mamma och farmor. Moster, faster, syster, bonusmamma, bonusfarmor och hustru och inte minst sig själv.
jag tror samvetet är det värsta, som aldrig släpper taget.
Det är nu, några få månader, som jag skulle kunnat få vara "den goda dottern" men - inte ens det får jag göra.
Undrar varför livet skall vara så svårt, och snirkligt krokigt .....
Men jag har ju gått på minerade vägar sedan den dag jag föddes känns det som.
Måste vara lättare att hantera en fysisk sjukdom än detta ordlösa tillstånd. Att just inte bli igenkänd av en förälder måste vara hemskt som Du skriver och att vara ensam kvar med minnena. Har inte tänkt på att det är så det måste drabba.
Jag vet inte om det ena är att föredra framför det andra....? Båda sätten leder ju till samma sak.
Jag är ju totalt ensam nu, mamma är borta sedan 30 år, pappa på väg bort och inga syskon att dela barndom och uppväxtminnen med.....
Fast - varför gräva ner sig i det som varit långt tillbaka. Man kan glädjas åt att man har minnen tillsammans med sina barn.....