Den unga bruden...

Den unga bruden sitter på kökssoffan i sina svärföräldrars stora kök. För dagen uppklädd i en svart enkel klänning, med vit spetskrage som dekoration som lyser upp det svarta strikta.
Det är en mycket betydande dag för den unga kvinnan, en dag som ska skilja henne från "den stora skammen" och ett respektabelt liv.
Den unga bruden kan inte längre dölja att hon är i omständigheter, att det är på dagen tre månader tills hon ska föda sitt barn.


Hon sitter där denna lördagseftermiddag och väntar på brudgummen. Han som är i skogen på veckorna och hugger timmer, 1923 är lördagar arbetsdagar så han har arbetat på morgonen.
Efter halvdagspasset tar han sin häst och beger sig hem de många milen genom skogen.


På kökssoffan sitter bruden och väntar.
Tankarna rusar genom huvudet.
Har han ångrat sig?
Har det hänt något?

Det värsta som kan hända är att hon inte blir gift.
Det får inte hända, han måste hinna hem i tid.
Visserligen så ska vigseln ske prästgården, men man får ändå inte komma för sent.


Så kommer han då in på gården med fart och fläkt. Rusar in och tvättar av sig lite, tar på bröllopskläderna.
Tar sin unga blivande brud med i släden och reser de två milen till Kyrkan och prästgården.
Så tur att det är i mars, isarna är farbara, då hinner de fram i tid.


De hann fram, min mormor blev en ärbar kvinna.
Hon behövde inte antecknas i kyrkboken som mor till ett oäkta barn. Skammen är avvärjd.


Hemma igen.
Man och hustru.


Svärfadern tycker att de i alla fall kan bjuda in grannarna på en kopp kaffe, för att hedra brudparet.


"Det ska inte vara nå kaffe" är brudgummens kommentar.
Det blir inget firande, det blir inte ens kaffe med grannarna.

Men den gravida unga kvinnan har två ringar på sitt finger.

Hon är räddad från skammen.



Mommas berättelse...



Min mormor var piga i en av byns finare gårdar i en liten liten by i Jämtland. Då var det kyrkans indelningar som gällde så nu är vi i Bergs socken, det är där berättelsen utspelar sig.
I byn fanns tre "finare" släkter vid den här tiden, med studerade manspersoner i, det var ju männens status som bestämde "finheten" då. Min mormor hade som tjugoåring rest från sitt trygga barndomshem i Haverö för att ta pigtjänst. Hennes huvudsakliga syssla var att ta personlig hand om kvinnan/frun i huset, som hade danssjuka. Två mil bort hade hon en syster, ytterligare fyra mil bort fanns hennes äldsta syster. Båda dessa var äldre än min mormor, och gifta kvinnor. En piga reste inte ens två mil för att besöka släkten, och släkten hade varken tid eller råd att resa.

Hur det gick till när mormor och morfar blev ett par får vi aldrig veta, bara spekulera. Han tillhörde en av de familjer med status, civilingenjörer i släkten, Uppsalastuderade farbröder. Tänk själv, dessa farbröder gick till Uppsala för att studera, då är studieviljan enorm.

Trots status så är nöden och arbetslösheten stor, kan man förmoda.  "Finheten" och den höga familjestatusen hjälper inte ens dessa. Han, som vi hädanefter kan kalla A,  får en biljett skickad till sig från Amerika. Landet av mjölk och honung. I Idaho har A en farbror som så att säga skickar efter sin brorsson, han skickar pengar till en biljett......

Men - nu har jag kommit av spåret. A:s resa tar vi sedan, jag behöver forska mera dessutom, många frågetecken tornar upp sig. Det som såg enkelt ut visade sig vara ett mysterium.  Å jag som aldrig frågade !!!

Min mormor träffar i alla fall A, tycke uppstod. Redan där har vi krocken, pigan och hemmansägarsonen. Äldste sonen tror jag dessutom att han var.
Mormor blir gravid. A står med en biljett till Amerika.
I graviditetens tredje månad (3½) förlovar de sig. I graviditetens sjunde månad gifter de sig i prästgården. Något annat är inte tänkbart så påtagligt gravid som bruden är.
Inte ens tanken på att skaffa ett eget hem är möjlig, han har ju sin biljett. Sin resa betald. Han måste åka.
Alltså installerar han sin unga gravida hustru "hemma", på gården, i sin moders vård. I ett rum på övre våningen. De får en säng i bröllopspresent, en hemsnickrad utdragssäng. Det är det enda som är mommas ägodel i detta hus.
Så reser morfar A sin väg. Och blir borta.

Det jag nu kommer att berätta är det som momma själv berättade lite av, då, till mig när jag fött mitt första barn. Lite "moder till moder"-snack. Det man berättar därför att mottagaren  "har varit där", fött barn. Det är möjligt att  hon aldrig sagt något tidigare, för mamma Margot födde ju aldrig några barn, den speciella kontakten fick de aldrig uppleva tillsammans.

Min mormor är 25 år i juni 1923. Hon är Fru B......, det är viktigt.
Anders, maken, den blivande fadern har rest till Amerika för att tjäna ihop pengar för att kunna försörja familjen. De ska bygga ett eget hem i grannbyn, det som långt senare kommer att bli kommuncentra.


På lördagskvällen den 2 juni står mormor i sitt fönster på övervåningen i svärmoderns hus och tittar ut över byvägen där några av hennes forna vänninnor, från sin tid som piga, hennes enda vänner, drar förbi på vägen. Fnittrande, glada och glammande, de är på väg till kvällens dans. Momma berättar hur hon avundades dem, hur det sved i hjärtat, att inte få eller kunna bara springa ner för trappan och hinna ikapp dem... Hon öppnar fönstret och ropar, de vinkar till varandra, sen är det glada gänget borta i vägkröken.
Mormor har värkar, hon har haft värkar hela dagen. Det sliter och river. Hon är ensam. Den nio år yngre svägerskan - 16 åriga svägerskan har ingen förståelse. Svärmodern, som fött barn hela sitt gifta liv, yngste sonen är vid tillfället fem år, tycker att hennes svärdotter är en vekling. SÅ farligt är det väl ändå inte.
Ingen att fråga, ingen att ty sig till.
Senare, långt långt senare, fast ändå bara på söndagen, ut ur den röda skräckdimman föds så barnet. Då har barnmorskan kommit, en om möjligt ännu mer barsk och hårdhudad kvinna. Mormor var så slut så hon orkade inte mera, ville inte mera. Men si barnmorskan finner på råd, lägger sig över den stora magen och pressar på. Med den påföljd att allt brister i mormors underliv. Men barnet kommer i alla fall ut!
Läkare - nej.
Stygn - nej.
Det går säkert till sig, det brukar det! Var deras erfarna kommentarer.
Som hon uttryckte det till mig när jag fått mitt barn - "jag tror de har lättare för att föda barn idag"...

Sen kommer då barnsängstiden. Lindandet av barnet. Mormor motsatte sig att barnets armar skulle lindas in i "paketet". Så hon lindades "bara" från fötterna och upp under armarna. Sen fick momma ligga där och skämmas och få höra på allt som ska hända eftersom barnet inte var ordentigt lindat. Misskapt skulle hennes barn bli.
I en vecka, eller 10 dagar ligger hon där, stött stilla i den äkta utdragssängen.  Med sitt gråtande hårdlindade barn utom räckhåll, på andra våningen. Svärmoder och svägerska tycker bara att hon är sjåpig, gnällig och besvärlig.
Hon berättade att hon smög upp en dag och tog några steg på golvet för att nå sitt gråtande barn. Och blev påkommen. Och fick sig till livs alla sjukor och åkommor hon skulle få i underlivet efter det. Sen vågade hon sig inte på något sådant mera.

Där låg hon i smärtan, i saknaden efter barnets far. Ingen anförvant att anförtro sig till. Ensam. Det var nog då bandet skapades mellan mor och dotter. Det var de två - mot världen.
Ändå visste hon inte då vad som komma skulle.....



MIN Mamma...


Min mamma. Min mamma Margot, som jag brukar kalla henne.

Jag är ju begåvad med dubbel uppsättning mammor och pappor. 
Det blev så påtagligt när mitt personbevis för namnbytet anlände, det som behövdes för att bevisa vad min mamma hette som ogift.
TVÅ mammor och TVÅ pappor fanns där för mig! Har funnits, alla fyra är döda idag.

Nu räckte inte detta intyget för att bevisa min mammas flicknamn, mamma Margot alltså, mamma2. MIN mamma.
Hon har varit avliden så länge så hennes uppgifter finns inte inmatade i databasen.
Landsarkivet nästa. Landsarkivet i Östersund kunde ta fram hennes födelseattest, eller en avskrift. Tänk om jag fått en fotokopia av orginalet ändå. Men i alla fall, uppgifterna fanns att hämta.

+ bonusmaterial. Tycker jag. I de få raderna fanns en hel tragisk historia. En tidstypisk historia kanske, typisk för åren runt 1920 ..... min mamma Margot föddes 1923.

Den historia som kan utläsas mellan dessa få rader är följande:

Mormor och min okände morfar träffar varandra på sommaren eller hösten 1922, mormor blir gravid! I mormors förlovningsring har jag sett att de bytte ringar i juletid det året. Med andra ord - när hon upptäckte graviditeten. Den 3 mars 1923 vigdes de i prästgården. Sen vet jag inte när men jag vet att morfar reste till Amerika innan mamma föddes. 
Mamma är född i juni..... hon föddes i den äkta sängen, det var väldigt viktigt på den tiden, men den äkta maken/fadern var långt borta .
Den "äkta sängen" stod i ett rum, uppe på övervåningen i svärföräldrarnas hus. Mormor hade med andra ord inte ens ett eget hem att föda sitt barn i. Hon födde sitt kärleksbarn med hjälp av sin stränga barska svärmor, sin unga hemmaboende svägerska. Långt långt hemifrån, med den tidens mått mätt - ingen egen familj till stöd och hjälp. Visserligen hade hon två systrar "i samma landskap" men ack så långt borta ändå.

Där föddes min mamma, i den äkta sängen, men i en sådan fruktansvärd ensamhet, utsatthet....

Här börjar berättelsen om en liten flicka som föddes 1923, av en gift kvinna, men ändå så ensam i världen....