Stora funderingar...
Idag har jag stora funderingar. Som mitt föregående inlägg skvallrar om så har jag varit ute och krattat på morgonen. Krattning ger för mig en otrolig tankeverksamhet! Så idag har jag tänkt stora tankar, stora och svåra....
Vad har hänt med mänskligheten?
Vänner, "i vått och torrt", "ler och långhalm", "lätt och lett", finns inte de nu förtiden? Har alla fullt upp med sitt, "skiter väll jag i" mentaliteten breder ut sig.... Ensamheten breder ut sig.
Sådana vänner som släpper allt för handen och osjälviskt verkligen hjälper till. Som upprepade gånger, utan att förvänta sig något alls tillbaka, de som ställer upp för någon annan, känd eller okänd?
Just nu när jag skriver detta så kommer funderingen - är det där det sitter - hjältemodet har blivit publikt på något vis idag. Om någon "ställer upp" så ska det uppmärksammas och premieras, skrivas om, pratas om i radio och TV kanske. Hjälpandet har tagit så stora proportioner, snart kan ingen hjälpa lite i vardagslivet utan det ska vara gigantiskt stort, märkvärdigt......
MEN
Vart har vardagshjälparen tagit vägen?? Vardagshjälparen, den som alltid alltid kommer till undsättning i smått, ibland lite större, för den som får hjälpen kan det vara dagens räddning.
Är det helt enkelt så att - sen, inte just nu, i morgon, en annan dag, jag har inte tid just nu men det är klart jag ska hjälpa dig - har tagit överhanden? Det kostar helt enkelt på, det rubbar cirklar i ett redan väldigt tajt schema.
Så står man där en dag, man / vi / alla och kanske behöver den där vardagshjälpen själv. En skjuts till affären, en rastad hund, hjälp med en krycka, en skottad garageuppfart, en överraskningsfika, ett samtal......
Hjälper det att man för det mesta (jag skriver inte alltid, för alltid är kanske ett för starkt ord), men, nästan alltid är den som stormar till och hjälper till när man vet och känner på sig att det skulle behövas? Är den som inte tittar bort, och låtsas som ingenting. Är den som ser!
Hjälper det? Nej. Det gör ju inte det.
Då kan ju vän av ordning undra vad i hela fridens dagar jag babblar om, när det är osjälviskt hjälpande jag pratar om... det är skönt att hjälpa, javisst.
Men det är skönt att bli hjälpt också - utan att behöva be om det .. att ständigt behöva be.
När livet är knaggligt så ber man ogärna om hjälp!
Idag är en dag när jag inte behöver någon hjälpande hand, idag kan jag låna ut min, men det kommer andra dagar...jag vet.
Så bra och tankeväckande saker du tar upp idag här.
Jo, det är så sant så att tyvärr ensamheten breder ut sig och många har så fullt upp med sig själva så den ensamma människan blir satt vid sidan om.
Att hjälpa och bry sig om ofta sker publikt, skrivs om eller pratas om i radio eller TV eller uppmärksamma och premieras på något sätt.
Och den hjälpen som sker i vardagslivet inte räknas på samma sätt...
Men det är som jag känner det, är det viktigaste.
Det finns så många i vårt samhälle som är ensamma, och genomgår eller genom gått svåra saker, och skulle behöva en hjälpande hand eller stöd.
Eller bara att veta att det finns någon där som lyssnar när det behövs, betyder mycket.
Och ja, det händer när livet är knaggligt att man ogärna ber om hjälp, eller kanske inte orkar.
Då betyder det ju mycket att det finns någon där om man behöver dem, utan att man behöver be om det.
Oj, det finns så mycket att skriva om detta, men det blev lite av mina funderingar också.
Kram
Det är precis så som du skriver, det finns tydligen inte "tid" över i dagens samhälle att ställa upp och ge en hjälpande hand.
Själv är jag nog lite för hjälpsam ibland, det kan vara så att jag blir lidande själv, men det struntar jag i...
Kom just att tänka på ordspråket..."i nöden prövas vännen", det är så sant som det är sagt.
Personligen så tycker jag att de som ställer upp för sina medmänniskor är vardagshjältar.
Ha dé!
Jag tror att man skulle behöva våga att be om hjälp lite oftare. Det kan ju också kännas skönt för en del att känna sig behövda. Själv är jag jättedålig på att be om hjälp.
Hej igen! Tänkvärda ord.....jag hjälper så gärna andra, bara jag klarar av det och att hjälpen vill tas emot...är nog själv lite dålig på att be om hjälp!
Såg på nyheterna igår om översvämningen, tänkte då att jag skulle kika in i din blogg....förlåt, men, ha, ha, simskola åt de små! Hi,hi åt jordbävningen, tur du inte slog dig fördärvad!
I mitt andra bloggliv lade jag ut en annons om jordbävningen som hände i vintras i Trönö, tror den mätte 4,5....
Ha en bra dag!
det är inte lätt det du skriver om. Jag är en sån som gärna hjälper men har svårt att ta emot. Jag har människor runt mig som skulle hjälpa om jag behöver och om jag tar emot.
Kram
jag har länkat...
Lova lova att säg när du behöver min hand. Jag lovar att göra vad jag kan!
Det är precis som du säger när livet är knaggligt orkar man inte be om hjälp har kanske inte styrkan heller och kanske inte kan lita på nån..
Jag har alltid funnits där för andra så mycket att jag glömde bort mig själv.Har nu blivit bättre på att lyssna på mig själv,men fortfarande kan jag känna skuld om jag inte finns där för andra. Så det är värkligen inte lätt att vara egoistisk,fast man skulle behöva det ibland.Tycker nog att de flesta människor nu bara bryr sig om sig själv och sitt,synd.
Vi får ju så mycket glädje tillbaka om vi delar den med andra.