Ensam på filten...


Människan är då aldrig nöjd!

Jag har klarat min utmaning, jag är så glad.

Ändå så infinner sig ett visst mått av smolk i glädjebägaren idag när glädjen stillat sig lite......

Folkfest - fullsatt - tjejkompisgäng - arbetskamrater - grannar och vänner - mödrar och deras döttrar - idrottsgäng - listan kan nästan göras hur lång som helst.
Så var det i går kväll.
Tjo och tjim - i grupp. Men det är även grupper i den stora. Att vara ensam i en jättestor grupp, inte ha någon att prata med, fika med, ingenting. Det känns. Ensamt.

Det är då jag inser, ser, hur fruktansvärt ensam jag är.
Runt mig finns - ingenting, ingenting, sen kommer ingenting, sen kommer mina arbetskompisar som jag inte sett på 1½ år, och sen ytterligare ingenting.....
Skolkamraterna på komvux, jovisst, men man känner inte varandra, å lika där - alla verkar känna varandra sen förr, man har lektion sen stormar man vidare till nästa eller så hem till sitt.   Grannar? Jodå, men .... alla har redan sitt nät klart, det är svårt att slå sig in, bli en betydande kugge i ett befintligt. OK, man kan ju vara en mindre betydande kugge,men då kan man lika gärna vara själv.. eller?  Det jag syftar på  är att vara efterfrågad. Alla vill vi ju vara efterfrågad, den som säger något annat ljuger.

Alla mina vänner, gamla vänner finns 60 mil bort. Sådanan där vänner som man "bara har". Mitt gamla sociala nätverk är lämnat kvar i Jämtland. 
Mina barn finns 60 mil bort.

Att bygga ett nytt nät är inte enkelt, när man inte har den naturliga kontaktytan - jobbet. Jobbarkompisar, trivselpengar som ska "ätas upp" eller festas upp. Fikaraster, nonsensprat.

Det där gick jag och funderade på i går kväll när jag hörde allas prat med kompisarna. Alla fikafiltarna i målfållan, alla glada rop människor emellan.
Jag såg inte en enda människa som jag kände, varken personligen eller till utseende.

Man vänjer sig vid det, men ibland kommer insikten om den stora ensamheten upp till ytan.

Normalt så är det ju Älskade sambon och jag, det är vi två som gör sakerna ihop.
Men nu var det ju tjejernas afton - samboer göre sig icke besvär -  så jag tog min påse och gick utanför området där sambon väntade med bilen. Den glada folkfesten fick vara för min del....

Det blir ingen glad folkfest när man sitter ensam på sin filt!


Kommentarer
Postat av: Åsa

Jag förstår precis hur du tänker, att vara alldeles ensam mitt i allt det där stora...

Det är inte lätt att skaffa sig ett "socialt nätverk" när man har kommit upp lite i åren och inte kan jobba och på så vis få det "per automatik".

Men, du var superduktig som genomförde det du hade föresatt dig och du kan vara stolt över dig själv.

Ha dé!/Kram

Postat av: Sylvia

Det var ingen rolig avslutning - men det är ju så det är tyvärr. De gamla vännerna långt bort, abets-kamrater som inte längre är arbetskamrater eftersom man varit borta så länge. Och ju äldre vi blir desto svårare att bygga nya nät. Men utanförskapet kan man ju känna även om man har gamla vänner och arbetskamrater. För min del beror det lite på dagsformen också. Fint att du har sambon!

2008-05-27 @ 17:18:25
URL: http://pantersylvia.blogg.se/
Postat av: Elisabeth

Nu har jag nyss stigit upp och inte riktigt hunnit samla ihop tänket och så... men jag ville bara säga att här har du en vän. Jag känner så väl igen ditt tänk... och vill bara att du ska veta att här har du en, om än på avstånd, stor vän!



Varm kram... alltid!

2008-05-28 @ 08:29:55
URL: http://himlastigen.blogspot.com
Postat av: Maruschka

...men du har i alla fall oss bloggare, även om det kanske är svårt att fika med oss?

Men vi finns här och tänker på dig, ok?



Kram

Maruschka

Postat av: Lena

DU HAR KLARAT DET.GRATTIS!!



Förstår vad du menar,tur att du har din gubbe.

Du måste gå med i någon förening,själv är jag med i reumatikerföreningen och utan det skulle det vara väldigt ensamt.Är oxå med i en quiltförening det betyder mycket att träffa andra med samma sjukdom/intresse.

Ha det bra,kram

2008-05-28 @ 20:42:16
URL: http://lenastyglappar.blogspot.com
Postat av: Inkan

HEJ! Nu har jag läst - både sorgliga och roliga saker...dvs en stor bit liv!

Jag vill ge en eloge - du skriver så jäkla bra att det nog bor en författare i dig! Jag gissar att "Eken" kände på sig att du hade en gåva: att berätta, sätta ord på liv.

Tack för länken!

2008-06-01 @ 05:09:36
Postat av: Lena svarar Åsa

Ensamheten blir så påtaglig mitt i den stora tjattrande massan - "alla känner nån massan" folkfesten.

Men jag gjorde det. HURRA.

som du säger, det är inte enkelt när man inte har naturliga kontaktpunkter, och dessutom så är jag ingen social person. Försiktig och avvaktande....

2008-06-02 @ 10:15:24
Postat av: Lena svarar Sylvia

Jag tror att det är enklare att vara "ensam" om man känner "till" dem man har omkring sig. För då är det ett val, jag väljer att vara ensam. Men att inte känna nån, det känns lite torftigt, tomt.

TUR jag har stöttan - Älskade sambon. (Fast - utan honom - hade jag inte varit här heller, för det var ju hans jobb som gjorde att vi flyttade!!!)

2008-06-02 @ 10:19:03
Postat av: Lena svarar Elisabeth

Visst ÄR det fantastiskt. Att få vänner på distans, vänner som förstår hur man känner.

Tack snälla du, jag tar tacksamt emot!

2008-06-02 @ 10:20:35
Postat av: Lena svarar Maruschka

fnissar

lite svårt med bloggfikat, javisst, men ... Vänner får man verkligen genom bloggandet!

Verkligen toppen när man sitter såhär på sidan om världen...

2008-06-02 @ 10:22:41
Postat av: Lena svarar Lena

Jo, förening. Jag provade det, men det var nog för tidigt "i mitt sorgearbete" jag orkade inte hålla på. Jag gick faktiskt med i en kviltförening, men man skulle vara aktiv och jag orkade inte hålla gaisten uppe ....

Sen är jag nog en ensamvarg i grunden...

2008-06-02 @ 10:25:46
Postat av: Lena svarar Inkan

Välkommen hit till mig, till blandningen av Jämtland/Boden, mest Jämtland faktiskt, det blir mer och mer från hembygden ju äldre man blir.

Såg du att jag skrev ett inlägg om C-G Ekerwald, om hans betydelse för mig. Mitt första riktiga minne av någon person utanför familjen. (pratet utspelade sig varje morgon mellan storgranen och skoltrappan!)Det roliga var att nån från Karlavagnen läst det och inbjöd mig att vara med i radion och prata om "personer som betytt mycket", men radioprat är inte min grej - däremot ÄLSKAR jag bokstäver. Önskar dock att jag kunde behärska dem bättre....

2008-06-02 @ 10:31:51
Postat av: Inkan

Jag såg! Vi har nog Ekerwald gemensamt...

Och du har nästan skapat en titel på en bok ( poesi-prosa?) just här: "varje morgon mellan storgranen och skoltrappan" - med tanke på innebörden så blir den så precis!



Fortsätta skriv! och var inte rädd för att prata - jag hade själv glädjen att ha ett eget poesiprogram på Radio Stockholm en gång - för längesedan- men å det var roligt!

2008-06-02 @ 23:37:23
Postat av: Lena svarar Inkan

Det är nog fråga om att tordas, fegheten - Jantelagen. OSV

Om man är född och uppvuxen i "södra jämtlands inland och fjälltrakter" då är man hårt präglad av Jantelagen.......



Jag myser fortfarande när jag tänker på de samtal vi hade. Fast - jag skulle tro att det var jag som pratade för det var jag bra på redan då - har jag hört!

2008-06-03 @ 09:00:46

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Skriv gärna din E-postadress: (publiceras inte, bara för mig)

URL: din bloggadress eller hemsida

Kommentar:

Trackback