Årets nedräkning har börjat...
Nu har det börjat, det hemska
- den förbannade nedräkningen har satt igång inne i mitt huvud....
Jag har varit med om dödsfall i familjen förut, seg långsam plågsam borttyning. Där har jag inte haft de här känslorna av nedräkning. Väntad död ger kanske inte samma katastrofkänsla, jag vet inte?
Beror fenomenet på att det var glädje, solsken, ett långt liv som var olevt - å så PANG KRASCH KATASTROF ???
Varje år, eller rättare sagt i år är det fjärde året sedan min värld kantrade, livet fick en annan mening, nya dimensioner.
På både gott och ont, hur nu ett barns död kan föra något gott med sig, men livets mening får sig en genomlysning.
VAD är viktigt.
Allt det där som vi trodde var så viktigt tappar all betydelse.
Idag är det 28 dagar kvar.
Då, för fyra år sedan, den 19 juli, visste vi inte att det bara var 28 dagar kvar av Mathias liv. Då tänkte jag eventuellt att "idag är min lillpojke exakt 25 år och en månad gammal" - förmodligen tänkte jag inget alls.
Att något skulle kunna hända oss fanns liksom inte.
Det händer ju alltid någon annanstans, någon annan ..... inte oss, mig.
Visst är det så att vi alla skulle värdesätta livet på ett annat sätt och inte ta allt för givet. Men tyvärr fungerar de flesta av oss inte så förrän olyckan är framme. Till den skaran hör jag tills jag läser och blir påmind om att det kan hända hemska saker.
kramar
Jag hör till den oroliga sorten. Den som alltid tror att det värsta lurar bakom hörnet. Som alltid tänker varför skulle det inte hända mig. Ibland tänker jag på all tid jag ödat på att oroa mig istället för att njuta. Det kan göra mig lite sorgsen faktiskt. Jag kan förstå ett den här tiden som kommer nu är tuff för dig. Det finns inga riktigt bra ord som kan lindra det. Många varma tankar sänder jag dig även om det inte hjälper.
Förstår att det är en svår tid med många återkommande tankar,varför,varför.
Jag tänker på dig och ger dig många kramar.
Jag skulle skriva någe varmt och peppigt nu... men jag är alldeles alldeles för trött. Och ditt så vemodigt vackra inlägg förtjänar bättre än några rader från en som bara skriver fel hela tiden nu...
Jag hälsar på här imorgon istället...!
Men en varm och stor kram så länge..
Mina tankar hos dig. Nyligen hemkommen efter besök i Hoverberg. Jag var på kyrkogården och klappade alla mina nära och käras stenar och kors.
Jag gjorde en stilla och eftertänksam promenad på alla gravgårdarna.
Och så länge man minns så finns de.
Jag såg 'din' gravsten,läste och tänkte på dig!
Jag blev så berörd. Livet är så orättvist. Så grymt.
Så sorgligt.
Men vi får inte fastna i sorgen utan minnas glädjen, skratten, livet som en gång funnits.
Det är alla minnena - som idag är det fina man har.