LYCKA...
I gårkväll ringde min mobiltelefon. Hoppade högt av skrämsel och oro - så som det varit de sista sex veckorna. "Måtte han inte försämrats"-rädslan inträdde.
Jag kände inte igen nummret. Pust - tur.
Det är syster Katarina som ringer, men från sin mobil. Ojj, rädslan skjuter iväg en pil från hjärttrakten, ner genom hela min kropp, ända ner i fötterna. Knäsvagheten breder ut sig.
Den planerade hemresan blev uppskjuten. Jaha? Vad hände? - Helikoptern var upptagen på andra uppdrag. Pust, skönt för oss. Katastrof för den som behövde den. Jag vet, men man är ju sig själv närmast.. eller?
Resan blev uppskjuten till måndag, förra måndagen alltså.
Efter att han kommit hem, till Östersunds sjukhus, tar de bort andningstuben ur halsen.
OCH HAN PRATAR.
Han kan för första gången på fem veckor tala om vart det är ont, vad han känner. Han är inte längre instängd i sin kropp.
Det är vad syster Katarina säger till mig där i telefonen.
SEN säger hon: - Henrik vill prata med dig. Han kommer här.
Kan ni alla där ute som följt hans kamp förstå känslan?
Glädjen?
Kan nån överhuvudtaget förstå UNDRET?
För nog måste det vara ett under, ett GUDS UNDER.
Han berättade om olyckan, om sina skador, om att han mindes att jag var dit och hälsade på och att han kände frustration över att inte kunna meddela sig på något vis till mig då när jag stod där. Han talade om sin nya lägenhet, som ligger på andra våningen. Lägenheten som blev hans under hans tid på sjukhuset, som fadern slutförde köpet av, som kompisarna flyttat in hans grejer i. "Inga problem - jag ska bo där" var hans kommentar när jag undrade lite försiktigt. "Bara jag blir av med ställningen, bäcken-ställningen, så jag kan börja träna nångång......" Ställningen som ska sitta i tre månader, men som han sa "ja ja, men jag har ju haft den i 1½ redan" å så skrattade han. Han berättade att han nu kan sitta upp i rullstol, trots rörställningen. Att han fått dit sin dator.
Och en massa massa annat talade vi om - länge.
Älskade älskade Henrik, Tack Gode Gud.
Men, jag kan inte annat än undra, vad har guden för mening med den pojken eftersom han rör vid honom upprepade gånger, och sen släpper tillbaka honom i oskadat skick? Nästan i oskadat skick i alla fall....
Oj,vad jag blev berörd,kände tårararna komma fram.Vilken lättnad,glädje.Känner med dig. Ha de.
Underbart!! Känner din glädje o får rysningar av lycka över att han klarat sig... än en gång.
Livet är en gåva o det är vid de här tillfällena man förstår vad orden egentligen betyder...
Stor kram till dig o honom
vad härligt...
verkligen kul att höra att han är tillbaka "hemma" o att han har viljan o glädjen att leva vidare....
gråter av glädje o tacksamhet att Gud kan göra under.....
tänker o ber för dig , H o hans familj...
vad skönt att det har gått så pass bra för pojken och att han har återfått talförmågan.
Hoppas nu att det läker som det ska och att han kan komma igång med träningen så fort som möjligt.
Ha dé!
Så glad jag blir! Håller tummarna för att allt går bra.
det är så tårarna trillar. Så fantastiskt, jag fortsätter att hålla tummarna för att hans rehabilitering ska gå bra. Kram
Vad underbart att höra att pojken är på bättringsvägen. Jag håller också tummarna för honom och hoppas att det går framåt med hans rehabilitering.
Hej, vilken glädje! Alltid någon ljusglimt i det annars så dystra hösteländet. Hoppas nu att det löser sig med din framtid också!
drar en djup suck av medkänsla o ett léende