Små stackars flickor
Alla är vi speciellt ämnade till något här på jorden. Något vi ska uppfylla under vår levnad. En del hittar sin väg tidigt - andra sent - en del hittar den aldrig. Det är min fasta övertygelse, min förhoppning, annars vore livet bortkastat.
Jag fick en hastig glimt för cirka 7-8 år sedan, en hastig förnimmelse i samband med en form av hypnos fast inte hypnos ändå. Jag gjorde något som heter NLP, Neuro Lingvistisk Programmering, där man enkelt förklarat upplever frustrerande händelser från t.ex. barndomen igen och med den vuxna människans erfarenhet kan förstå. Och i och med att man "sett" och förstått händelsen så kan man lägga den bakom sig, det farliga/frustrerande i det hela finns inte mera.
Under en sådan resa så blixtrar det upp ett uttryck, en tanke.
JAG SKA HJÄLPA SMÅ STACKARS FLICKOR.
Efter att jag sagt det högt för min vägledare så kommer mitt motargument direkt, jag vill inte arbeta med barn. Jag blir så nedslagen och kraftlös när jag ser små stackars flickor lida. Jag tar det till mitt hjärta. Men det är ju inget speciellt för mig antar jag för vi alla som är mödrar känner säkert samma sak. Vill ta dem i vår famn och gömma dem där för omvärlden.
Jag har under åren som gått funderat mycket på mina små flickor, VAD är det jag ska göra? Vad är mitt "kall"?? För ett år sedan, när jag gick på terapi för min "hjärnsvikt" kom jag till insikt om vilka de små flickorna är.
Det är bara en bild, det som det hela handlar om är att vi alla har en egen bild av oss själva. Ibland, kan även den säkraste och tryggaste "flickan"/kvinnan/damen känna sig liten. Liten rädd osäker.
Jag VET nu att det är vuxna kvinnor, vuxna men osäkra rädda förtvivlade, vuxna som ser sig själva som litet osäkert barn.
Sen vet jag inge mera..... inte hur, inte var, inte när..... jag är på resa mot mitt mål.
Så spännande det låter. Jag har gjort en liknande resa. För mig är det numera helt klart att det som kommer upp aldrig handlar om andra utan bara om mig själv. Kanske ditt budskap var att först ta hand om den lilla stackars flickan inom dig. Först efter
det kan vi gå vidare och hjälpa andra. Det klarnar nog allteftersom vilken väg du skall gå. Pluggandet är en av vägarna till målet. Lycka till! Alla stackars flickor i världen kan behöva all den hjälp de kan få, inkl. oss själva.
Det är spännande, att se och förstå med vuxna ögon. Och att bara det varit upp till granskning - så svipps borta. Man kan nästan inte ens minnas varför man tyckte det var så skrämmande..... Den mänskliga hjärnan är outgrundlig i sin konstruktion.
Spännande verkligen med en resa där du inte riktigt vet destinationen. Ser fram emot att få följa den så här lite på avstånd.
Jo det ÄR spännande, lite pirrigt, lite jobbigt. Man får ha alla sinnen öppna hela tiden, känna vibbar, se signaler. Välja väg och dörrar i livets långa korridor.