(mamma) - Lena

Den 4 november 1972 gifte jag mig, 19 år gammal. En dag av glädje, förväntan, lycka. För mig var det stort att bli fru. Jag tog min makes efternamn, jag fick en helt ny identitet.

17 år senare var skilsmässan ett faktum, nästan exakt på dagen 17 år. 
Under tiden jag var gift så infogade jag återigen mitt flicknamn som mellannamn, det blev enklare så i mitt arbete. Mitt "nya" namn var ett mycket  ovanligt namn och skapade problem när jag presenterade mig, "folk" jag hade att göra med kunde inte placera in mig i rätt fack.
Senare när alla tre barnen slutat skolan fann jag ingen anledning att behålla mitt "giftasnamn" utan tog helt enkelt bort det och har nu mitt flicknamn.

Om en tanke på att återigen byta - infoga ett nytt namn - ex. mammas flicknamn för att ge henne den uppskattning hon inte fick av mig när jag var ung, eftersom mamma hann avlida innan jag var vuxen tanken. Nu är det inte så enkelt trots allt man läser - man får nämligen "bara" byta två gånger. Sen kostar det pengar. Men den summan kanke skulle det kanske vara värt?

Funderingar runt vad namn ger - identitetsmässigt. Namn är viktigt i min värld, viktigt att de stavas rätt, att de uttalas rätt.
Namn ger samhörighet.