(mamma) - Lena

Mitt i solstrimman. Jag sitter mitt i solgasset, uppflugen på högpallen mitt i mitt eget kök. Det är juli, det är högsommarvärme, det är helt tyst. Håller det nyfödda barnet, barnet som är mitt tredje, mitt barn som jag just kommit hem med, hem till systrarna och pappan. Mitt tredje barn, sonen, som jag direkt han tittade på mig första gången, fick ett mycket speciellt band till. Ett band som jag som trebarnsmamma inte riktigt får känna, erkänna, nästan inte ens för mig själv. Han är speciell, han tittar så förundrat på mig med sina stora blå ögon. Tittar på det vis som bara nyfödda kan. Förundrat. Vart har jag kommit? Vad skall det bli? Bedjande, frågande. Sitter och håller detta lilla knyte i mina händer, håller fram honom för beskådan. Solen lyser på hans rosiga ansikte, han är så rund och mjuk, man vill borra in näsan i hans mörka hår, vid hans hals, insupa hans babydoft. Den där underbara doften som får modersbrösten att svämma över. Håller fram honom för beskådan? För vem? Det är ju bara vi som sitter här, resten av familjen är ute på andra äventyr. Storasystrarna har noga undersökt nytillskottet. Jodå, det är väl kul med en lillebror, men han gör inte speciellt mycket, äter, skriker lite, sedan sover han mest. 

Jag håller fram honom för beskådan, och där, under bråkdelen av en sekund, slår det mig. Jag förstår varför han känns mig så speciell, varför han tittar så intensivt på mig. Han är ett lån. Ett lån av gudarna? Vi sitter där, jag och min son, inneslutna i solen, inneslutna i en gemensam bubbla, vi har en gemensam hemlighet. Och min tysta fråga rakt ut i intet blir, hur länge får jag behålla detta gudslån? Min älskade son.
 

_* 

Farfar fyller 70 år. Stort kalas är ordnat, många långväga gratulanter väntas. Farfar har många syskon, betydande, allvarsamt religiösa. Farmors stora släkt kommer också, med andra ord nästa alla ur den stora långväga släkten ska komma idag. Samtidigt ska nu avkommans avkomma bedömas. Sönernas barn, är de välartade och fint fostrade? Sönernas fruar? Duger de?  

Med andra ord, uppståndelsen i småbarnsfamiljens hem är stor. Allt ska vara perfekt denna dag. Kläder läggs fram, storasystrar som är stora flickor nu är tämligen självgående. Lillebror däremot, nu sju månader gammal, är förundrat intresserad av all uppståndelse. Pappan klarar sig, mamman har redan lagt fram allas kläder! Mamman fortsätter rusa runt för att ha kontroll på läget. Frukost är som vi vet grundstenen för kalasande individer. Ska man klara farfars stora dag måste man vara ordentligt förberedd, stor som liten. Sagt och gjort, frukostgröt intages av samtliga. Alla äter med god aptit. Pappan matar lillebror. Första skeden, mums, sedan faller barnet ihop. Medvetslös. Grådaskig i färgen. Tyst. Mamman, snabb i tanke, sliter upp barnet, och ruskar, skakar, vaggar, rusar runt. Efter evighetssekunder, ett litet gny hörs. Han lever. Han har blåsor i munnen, på hakan och neråt bröstet. Han gråter mycket stilla, men han lever.  

Lillebror har ätit ägg för första gången. 

_* 

Mamman har ont i sin rygg. Ligger tillbakalutad i solstolen. Det är lugnt och skönt i solen på altanen. Det är juni, sommaren är i antågande, skolavslutningen närmar sig, näst sista skoldagen. I morgon slutar en epok i mammans liv, skolbarnsmammans tid är förbi. Mamman funderar lite på den fest som ska vara nästa dag, sista skolavslutningsfesten. Jag funderar starkt på om jag ska försöka masa mig upp och ta mig lite mat. Vid närmare eftertanke så har jag inte ätit något sedan tidigt i morse och nu närmar sig klockan två. Sagt och gjort, mot maten. När jag nästan nuddar kylskåpsdörren, ringer telefonen. NEJ, inte nu. Lyfter luren, svarar förstrött, har redan tanken inne i kylskåpet. Dotter i luren.  
- Mamma! Mathias är på väg till sjukhuset, med ambulansen. Ambulans, blåljus, påslagen siren. Medföljande läkare. Orden kommer stötvis. Mamman förstår nästan inte vad orden betyder, de blir bara en rad av ord.
Ambulans? Vi landsortsbor använder inte ambulansen, man sparar alltid ambulansen ifall någon, alltid någon annan, skulle bli riktigt riktigt sjuk. Sonen åker ambulans. Hjälp, han är den som är sjukast. Allergichock? Naturligtvis, det måste ju vara allergin, mamman förstår nästan vad som hänt. 
 - Nej, säger dottern, han har slagit i huvudet, han har fallit, han är så skadad så läkaren valde att följa med i ambulansen.
Mamman stormar iväg, glömd är all mat. Iväg i bil, de sex milen till sjukhuset. Många tankar hinner tänkas - hur skadad, överlevnad, eventuella bestående men? Ser alla möjliga scenarier för sig. Hjärnskada, kolli, rullstol, vårdare, slut, slut ,slut. 
Sjukvårdsapparaten, som det klagas så på, fungerar, om vi är tillräckligt sjuka vill säga. Akutvård. Röntgen, skiktröntgen, läkare, experter, alla dörrar öppna.Mamman kommer stormande till sonens sjukhussäng, nu har han som genom ett under vaknat! Nu är han sig lik, han ligger där visserligen blek och svag men det  är samma goa gosse som vanligt. Inga hjärnskador, inga fasor. Hjärnskakning, ja. Stelhet i nacken, ja. Ingen skolavslutningsfest, nej. Mamman svimmar! Svimmar av spänningen och av matbristen. Sonen fnissar förnöjt, tittar på mamman och de ler i samförstånd. Mamman och sonen har ett heligt band. 

_* 

Det går bra för sonen. Trots allt så går det bra för sonen. Han lägger år till år, kunskap till kunskap. Sonen kämpar på med sina krämpor, men det går. Min förnimmelse var nog en typisk havandeskapsnoja, klart det var en noja. Varje födelsedag sonen firar så tänker mamman på sin förnimmelse. År läggs ytterligare till år. Tack gode Gud, jag måste haft fel. En liten tagg finns, men, jag tog helt enkelt fel. Sonen slutar gymnasieskolan, sonen flyttar hemifrån, sonen skaffar sig ett vuxenliv, får många goda vänner, är eftertraktad både som man och vän. 

_* 

Mathias och bäste kompisen Henke är med i 402-klubben, racerklubben, de kör fort och farligt med sina bilar, Mathias är den som mekar och Henke kör. De, 402-klubben, tävlar på flygrakan, är på träffar runt om i landet. De är många som håller på med dessa farligheter. Det har blivit många Burnout-märken på vägarna. Det är inte speciellt lagligt, mamman tittar bort!
Så är det träff och race i Växjö, det är augusti, en av de sista helgerna med sommarvärme. Det brukar inte gå speciellt bra för Mathias och Henke, antingen så håller inte bilen eller så fallerar det i körningen, men vad gör väl det när man får vara med där bensinångorna flödar. Vad gör väl misslyckandet när man har fått så många vänner för livet. Det sporrar ju bara till nästa gång och nästa, "Då ska vi allt klå dom"!
Teamet Burn Out, Mathias och Henke, åker alltså söderut, livet leker. Det går väldigt bra, för en gångs skull går det jättebra. Äntligen. Bilen höll, körningen funkade. Liten malör med avgasröret, men ojjj va de gick bra!
Mathias pratar med mamman i telefon, klockan är halv tio på söndagskvällen, Mathias och Henke är på väg hem, de är så uppspelta, det har gått så sjukt bra. 
 - Mamma, jag måste sluta, batteriet i telefonen är snart slut, jag ringer i morgon! 
 - Jaja, det är som vanligt då, svarar jag, du har glömt laddaren. 
 - Jag ringer, säger han hastigt. Jag hör hur han fnissar, jag hade gissat rätt, laddaren är hemma. Samtalet bryts, strömmen är slut. 

En till synes helt vanlig måndagsmorgon. Upp en sväng först för en kopp kaffe tillsammans med sambon, sen han gått till jobbet kryper jag ner en stund till i sängen för att samla kraft inför dagens arbete. En helt vanlig måndagsmorgon. Så långt. Det ringer på dörren. Nu? Klockan är ju bara kvart över sex. Sambon har ju nyckel så varför ska han ringa på dörren? Kastar på mig morgonrocken, slätar till håret på väg mot ytterdörren. Öppnar. Poliser!? Tre svartklädda personer står i trapphuset, men de fyller upp hela utrymmet. Hela trappan är full av svarta polisuniformer. Förvåning? Nej egentligen inte. Nu kommer frågan som man aldrig tror man ska behöva uppleva.
  - Är ditt namn Lena G******. 
  - Jaa? 
  - Har du en son som heter Mathias ****.
  - Jaa?
  - Vi har den smärtsamma plikten att meddela att din son har omkommit i en bilolycka, olyckan skedde nu tidigt på morgonen.
  - Ja?
  - Döden var ögonblicklig.  

Dagen har kommit.
Idag är dagen när gudslånet är över.


************************
Text skriven av "mamma-Lena"
tillägnad min son Mathias som togs ifrån mig denna morgon för tre år sedan........